Torbjörn Lindahl

 kan också inspirationen infinna sig.

 

Ibland när jag läser i Bibeln eller annars förbereder en predikan kan det hända att jag väldigt tydligt upplever att något liksom "tankas" in i kroppen. Det känns rent fysiskt. Då förstår jag att detta kommer jag att predika om någon gång. Ibland vet jag inte när det tillfället ska komma, ibland är jag medveten om att det handlar om just den predikan jag precis då funderar över. Det behöver inte vara helt konkret. Kan vara det. Men inte alltid. Kan ibland vara som att "nånting" som handlar om ett visst bibelställe fylls på och jag anar att här finns något att säga som handlar om ungefär det och det, men jag vet inte riktigt vad.

 

En tydlig upplevelse av tankning för senare behov upplevde jag en gång på ett OAS-möte i södra Sverige. Det berättades att man inte fått tag i någon lämplig talare till inledningsmötet. Alltså fick man - nästan i sista minuten kändes det som - ordna det så att rörelsens inspiratörer "dialogpredikade" trots att dom redan hade ett taltillfälle var inplanerat under mötet. Lite surt - erkänner det öppet! - tänkte jag då, där jag satt mitt i möteshallen:

- Säg inte att det inte fanns någon talare. Ni frågade aldrig mig!

 

Och nästan omedelbart började jag känna i kroppen en tydlig "tankning" och anade här och där vad man skulle kunna säga utifrån det givna temat. Upplevelsen var att  jag nästan på stört kunnat gå upp på podiet och tala en timme.

 

Men tillfället kom senare. Något år efteråt hade min prästvigningskamrat Lars-Gunnar kallat mig medverka vid en förnyelsehelg i Stadsökyrkan  - och då insåg jag: nu ska den predikan hållas.

 

Liknande skeenden har jag upplevt många gånger. Det arbete som för mig innebär transpiration handlar lika ofta om att be om den frimodighet i predikosituationen som gör det möjligt hämta upp det itankade.