Torbjörn Lindahl

finns att lyfta fram. Jag minns bl a ett besök hos ett äldre par under ett av min första år. Kvinnan var väl någotsånär frisk med hänsyn till sin ålder, men mannen var i betydligt sämre skick, rullstolsburen och med båda benen amputerade.

 

Efter att ha lämnat blomman läste jag den korta betraktelse som kyrkoherden skickat med för att vi även skulle ha ett kort Guds ord med oss. Hälsningen innehöll en önskan om tro som väl i bönens form var medvetet lite "luddigt" formulerad för att kunna inkludera både tvekande och tydligt troende.

 

Men då vart det fart i huset! Båda var pingstvänner insåg jag snabbt. Kvinnan inledde med en bön där hon fick tydlig chans bekänna sin tro. Sedan tog mannen vid och bad en lång bön som etsat sig fast i mitt minne i snart 40 år. Trots sitt stora yttre elände kunde han prisa och tacka Gud för frälsningen, för Guds omsorg, för det himmelska hoppet... Jag tror aldrig jag vare sig förr eller senare blivit så gripen av en så frimodig bön, en bön "mot alla odds". 

 

Så mycket tydligare har denna frimodiga bön lyst fram som den synts i kontrast mot mycken (jämförelsevis onödig?) klagan jag också tagit del av under årens lopp.

 

Varje gång jag ställt mig frågan om det gör någon skillnad att vara kristen så har denne trosvisse broders bön kommit i min tanke.