Torbjörn Lindahl

är något jag arbetat för under hela min prästtid, var jag än haft min huvuduppgift. När jag började som präst var väl den normala nattvardsfrekvensen på söndagar ca en gång i månaden (var fjärde vecka). I Nederluleå kyrka var dessutom det normala (som på många andra håll) att det inte var nattvard på Påskdagen utan Annandagen. Men då fanns den kompletterande traditionen med påsknattsmässa - en gudstjänst jag fick förtroendet leda fyra år i rad. På tex kyrkhelgerna vid Missionshelgen och Tacksägelsehelgen firades någon gång söndagens huvudgudstjänst ("högmässan") utan nattvard och en kompletterande mässa kl 14, efter kyrkkaffet. Uppenbarligen räknade man med att det fortfarande fanns stora skaror som gärna "gick i kyrkan" men inte lika naturligt kommunicerade. Därför kunde man lägga mässfirandet lite vid sidan om, vid Annandagar och söndageftermiddagar. Några år in på 80-talet var korrekt ordning införd i båda avseenden.

 

När jag blev präst på Porsön hösten 1982 började en medveten strävan mot ökat mässfirande. (Exakt turordning för nedan nämnda reformer är jag lite osäker på.) Dels införde jag veckomässa (Det sedan länge etablerade högkyrkliga prästtricket att oftare få fira mässa utan att stöta sig med dem som inte ville ha söndaglig mässa för ofta), var fjärde, sen var tredje, sen varannan vecka. Dels ökade jag i några steg mässfrekvensen på söndagar (den var kanske tidigare t o m mindre än en/månad). När jag slutade i Porsön hade vi nog sedan en tid en relativt fast rytm med högmässa- familjegudstjänst-högmässa-högmässogudstjänst. Min linje i dessa frågor har alltid varit att gå - i alla fall i  mina ögon - något långsamt fram.

 

Förutom ökad nattvardsfrekvens kämpade jag också för att ha gudstjänst så många helgdagar som möjligt. I en församling som Nederluleå som haft en kyrka i 500 år och sedan på tre år fått tre till så var det ju inte alldeles självklart att de tre nya konkurrenterna omedelbart skulle leva ett komplett kyrkoårsliv.

 

Men jag väcktes till insikt när jag såg hur liten kontakt och samhörighet med den gamla församlingskyrkan som den inflyttade befolkningen hade och kände. Jag minns att jag frågade en årgång konfirmander på Porsön var dom var födda. Lite fritt ur minnet:

Nederluleå församling 2

Övriga Luleå kommun 6

Övriga Norrbotten utom Tornedalen 7

Tornedalen 9

Övriga Sverige 2

Finland 4

(Skulle jag frågat var föräldrarna var födda skulle det sannolikt svänga ännu mer till icke-Luleås, och absolut till icke- Nederluleås favör.)

 

Slutsats: Porsöbornas eventuella kyrkliga liv snurrar definitivt inte runt Nederluleå kyrka. Alltså borde vi öka den kyrkliga aktiviteten på Porsön. Det gjorde vi dels genom att även anordna sommarkonfirmation i Porsökyrkan och dels genom att börja fira gudstjänst även på fler helgdagar som tidigare brukat vara sammanlysta (=Det kyrkliga uttrycket för "inställda".) Inspiration i det senare fallet fick jag bl a av en student från Umeå* som berättade om sin vånda inför några av sin studietids senare jullov. Skulle hon fara "hem" som tidigare, eller försöka bjuda upp sina föräldrar?

- Men dom vill ju inte komma om dom inte kan gå på gudstjänst i kyrka i närheten.

 

 

* hon spelade orgel, vikarierade** då och då och blev senare kyrkomusiker

 

- - - - -

 

** En gång när hon vikarierade var det Bebådelsedag. Det hade jag missat och satt psalmer för femte söndagen i Fastan.

- Jag tyckte det var lite konstiga psalmer, så hon i sakristian strax före högmässan. Ingen i gudstjänsten protesterade när jag sa att "nu blir det femte söndagen fastan"; en söndag som - alltför? - ofta faller bort just pga bebådelsedagen