Torbjörn Lindahl

---

Min gamle kamrat brukar med bestämdhet hävda att predikoförberedelse mycket mer är en fråga om transpiration (dvs hårt arbete, svett och möda) än inspiration.

 

Givetvis käftar jag inte emot en så vis man, men dristar mig att - som man brukar säga när man vill undvika total oenighet - ge några kompletterande synpunkter.

 

Under prakten* hade vi en lärare som i undervisningen om predikoförberedelse lärde ut följande tvåstegshantverk:

 

1. Början av veckan: studier, grundtexten, läsning av kommentarer mm

 

2. Senare i veckan, närhelst inspirationen rinner till: utarbetande av predikan.

 

Den principen har jag under min prästtid försökt följa även om hela jobbet med predikan för varje år tenderat komma allt senare i vecken. Ett annat problem infinner sig också: till slut har man läst alla kommentarer man äger, så första delen av förberedelsen tenderar få något upprepande över sig.Att bara plocka ett gammalt manuskript har jag heller aldrig gjort. 

 

Att försöka hålla "samma" predikan två ggr samma dag har jag väl möjligen gjort något av de år jag hade två eller tre julottor, men knappast annars. När jag under Nederluleåtiden hade både högmässa förmiddagen och bygudstjänst i missionshus eftermiddagen predikade jag oftast över GT- eller episteltext vid den senare. Helt utskriven predikan har jag nog bara haft en eller möjligtvis två gånger i livet. Större eller mindre mängd stolpar är annars vad som gällt i högmässorna. Fler och mer i yngre dar, allt mindre ju fler år som gått.**

 

I bygudstjänster predikade jag oftast helt utan manus. Kanske för att EFS-missionshusen hade lite samma känsla som de laestadianska sammanhang där det aldrig varit fråga om annat än att predika helt fritt.

 

En av mina tjänstebiträdeshandledare, kh Per-Olof Lundberg i Bälinge utanför Uppsala, där jag jobbade sommaren 1977, gav mig ett råd inför predikoförberedelsen som jag nog sedan dess alltid försökt följa. Rådet var: när man funderar på vad man ska säga så ska man - för att inte hamna totalt i det blå - föreställa sig en konkret person som man verkligen mött, vars livssituation eller frågor man minns; och tänka sig att man försöker säga något som man hoppas skulle kunna vara till hjälp för den personen. Det skulle ge en mer personlig ton till predikan. Om det lyckats får andra bedöma.

 

 

* för den ev oinvigde: den sista delen av prästutbildningen där man övar sig i det praktiska hantverket efter flera års teologiska studier

 

** Om det senare beror på (god) rutin eller slarv kan diskuteras