Torbjörn Lindahl

blev jag fr om mitten av höstterminen 1990.

 

Varför valde jag lämna församlingsprästtjänsten? Det har jag funderat över många gånger. En orsak var nog att jag under åtta års tid ägnat så mycket tid och kraft åt de byggnadstekniska frågorna att när nu äntligen kyrkan framstod som något så när färdig* så hade jag inte riktigt ork verka i den. Ett annat skäl kan ha varit en längtan att oftare få möjlighet gå i kyrkan och sitta i bänken med mina barn. Ytterligare ett skäl kan ha varit en diffus önskan bara få byta andlig miljö.

 

Och det senare fick jag göra. Jag minns mitt första deltagande på konferens för landets alla studentpräster. Under ett kvällssamtal om kyrkligt ditt och datt hörde jag för första gången i mitt liv (!) påståendet att den socialdemokratiska regeringens biskopsutnämningspolitik under flera decenier generellt gett kyrkan bättre biskopar. Hur hårt jag fick hålla i mig för att inte ramla av stolen minns jag inte.**

 

Vad gäller det andra jobb-bytarskälet, så visst var det kul få vara vanlig gudstjänstbesökare oftare, men en längtan till prästuppgiften kom snabbt tillbaka så jag började åta mig enstaka gudstjänster, bl a i Töre och Kalix (där svärfar vikarierade som pensionär) och i Domkyrkan och - tror jag - i Örnäset dit jag senare sökte.

 

Och vad angår mitt första skäl för nytt arbete så har jag i efterhand  många gånger tänkt att om jag bara tagit tjänstledigt för studier en termin (vilket på den tiden rätt generöst beviljades) så kunde jag sedan fortsatt i Porsökyrkan.

 

Nej, studentprästeriet framstår inte som mitt mest lyckade yrkesprojekt. Lärorikt och nyttigt var det säkert på olika sätt att komma ur sina - alltför? - invanda sammanhang. Jag vill inte utesluta att det kan ha inneburit viss personlig mognad för mig och gett mig vissa insikter som varit nyttiga få med mig. Men gjorde jag någon nytta?

 

Men en sak kanske var det viktiga. En gång mötte jag i matsalen på högskolan en student - och vi fick en oplanerad pratstund - som jag redan träffat som ung under prästtiden i Gammelstad. Kanske var detta korta möte den nödvändiga länk som skulle hålla ihop "då" och "sen" tillräckligt starkt för att vi några år senare skulle påbörja en förnyad och fördjupad kontakt som jag tror blivit på olika sätt livsförvandlande för oss båda.

 

 

* det var inte bara byggnaden som förnyats. Även inventarier kompletterades. Bl a hade min företrädare tagit initiativ till inköp av liturgiska textilier. Det fick jag fullfölja. Kanske är än idag Porsökyrkans skrudar de enda i stan som är sydda för versus populum,  dvs med det stora mönstret på framsidan. Den röda skruden - med en röd nyans som kanske mer för tankarna till Andens eld än martyrernas blod - framstår än idag i mina ögon som en av de vackraste skrudarna hela stan. Åtskilliga gånger under senare år har vi lånat den till OAS-möten här i norrbottens kustland

 

** att jag (pga kontakter, min bror var ju anställd i CREDO och pga mitt fleråriga samarbete med den Credo-anslutna studentgruppen) även blev inbjuden till Credos studentsekreterarmöte i Transtrand uppskattade jag mer