P (s) minus 36 När jag ändå är i Bergnäskyrkan
kan jag väl berätta mer minnen därifrån.
Läsåret 81-82 fick jag vara vikarierande distriktspräst i Bergnäskyrkan då Staffan Åkerlund skulle vara tjänstledig. Han hade då varit präst i drygt tio år, prästvigd i december 1970.*
Jag minns ett samtal jag hade med Staffan några år in i min prästtjänst. Han hade väl då varit präst i ca tolv år, jag minns att han var ca 36-37. Han sa (fritt ur minnet):
- När man är ung och ny präst så väntar man på den tid då man ska få de rätta förutsättningarna att åstadkomma det man egentligen är kapabel till. Men när man varit präst så många år som jag då inser man vilken nivå man ligger på, att mer och bättre än så här blir det aldrig.
Då har jag ännu tio år på mig, tänkte jag.
Det läsåret hade jag lite drygt 30 vinterkonfirmander i Bergnäskyrkan (+ lika många sommarkonfirmander i Gammelstad). Fördelningen pojkar-flickor var ganska jämn på den tiden så det var väl ca 15 av respektive kön i vintergruppen. Av dessa ca 15 tjejer hette sju (!) Susanne.
Man undrar om det var någon TV-kändis vid namn Susanne 1968. Precis som Vilma i Skärgårdsdoktorn märkbart påverkade dopstatistiken många år senare.
* den prästvigningen var jag på eftersom jag lärt känna Staffan sommaren innan då han som tjänstebiträde lett Luleå sommarkyrka där jag (och min gamle kamrat och flera andra ungdomar var međ).
Den prästvigningen var f ö den första där jag såg Bengt Pohjanen, som fr o m några år senare skulle komma att betyda mycket för mig och för profilen på min framtida prästtjänst
Kommentarer
Postat av: Andreas Holmberg
Det där Staffan sa påminner ju lite om broder Lorens klassiska ord om bönen: "Jag försökte länge bli en bättre bedjare. Men sedan förstod jag att jag alltid skulle vara en dålig bedjare. Och då gick det plötsligt mycket lättare." (Cit. fritt efter minnet av ett citat).
Svar:
Torbjörn Lindahl
Trackback
