Torbjörn Lindahl

 har det varit under åren. Allt från dödfödda barn, spädbarn, barn, ungdomar, vuxna, gamla, plötsligt döda, olycksoffer, döda efter långvarig sjukdom, drogmissbrukare, de som tagit sig själva av daga...

 

Många gånger har jag upplevt att "svåra" begravningar ofta blir (förstå nu rätt!) "lättare" ur rent prästerlig hantverkssynpunkt. Just för att människorna är så gripna av stundens allvar att om man som präst bara lyckas träffa riktigt rätt med en enda mening i griftetalet så kommer stämningen att multiplicera orden och göra dom än mer bärande för de lyssnande.

 

För att inte upplevas föra vidare något som borde ligga under yrkessekretess, ska jag berätta ett exempel från en begravning jag inte själv ledde inte heller deltog vid. Berättelsen hörde jag många år senare av en av dem som närvarade. En flicka i gymnasieålder hade förolyckats. Hennes tidigare konfirmandpräst förrättade begravningen och inledde:

 

 

I det ögonblicket - sade min sagesman många år senare - hade man kunnat skära stämningen med kniv. Ni förstår. Prästens ord är inte märkvärdiga,, men på något sätt träffar dom precis rätt just i stunden.

 

Det är också i de sammanhang som känns svårare som man starkare upplever hur de trygga orden i ritualet bär. Även om begravningsgudstjänster är offentliga så avstår jag berätta något mer detaljerat. En, mer generell sanning om mitt begravande kan jag dock dela; jag har i griftetalen aldrig uttryckt någon som helst värdering om den avlidne av typen "snäll", omtänksam" el dyl. Stor erfarenhet får man som präst av att det långt in i kärnfamiljer kan finnas högst olika uppfattningar även om avlidna personer.

 

Två gånger har jag fått jordfästa präster: prof em Ingemar Öberg och ganska nyligen Malte Wikström.

 

Flera prästers begravningar har jag dock varit på under min prästtid. Första gången ca ett år efter min prästvigning då min första chef Folke Sjöberg fördes till den sista jordiska vilan.* Då var vi sex präster som bar kistan. Vid den begravningen talade biskop Stig Hellsten över det bibelord som finns på Folkes gravvård: Jesus sade: Jag är uppståndelsen och livet.

 

Då återstår frågan: läste jag det bibelordet vid min sista begravning (som fast anställd) igår?

 

Svaret är - givetvis- Ja!

 

 

* Jag har alltid varit noggrann med att kalla kroppens vila i graven för den sista jordiska vilan eftersom det står en sabbatsvila åter för Guds folk