Torbjörn Lindahl

Under de tre år jag hade sommarkonfirmanderna från sörbyarna råkade jag ut för ett återkommande problem när jag skulle planera in vinterhalvårets förträffar. La man en träff en vardagkväll så var det träning och la man träffen en söndag i samband med gudstjänst i något missionshus - enkelt tänkte jag, då kan ungdomarna kombinera gudstjänst och konfirmationssamling - så var det match. Det visade sig nämligen att alla killar spelade hockey i Antnäs och alla tjejer spelade fotboll i Alvik (vars damseniorlag då var ett av de bättre i landet).

 

Ganska snabbt lärde jag mig att det enklaste var att i tid kontakta respektive tränare och försöka komma överens. Det gick bra. Båda idrottsföreningarna kunde - om det skedde i god tid - även bjuda till och planera sina träffar i relation till konfirmationsläsningen.

 

En av dessa konfirmander gjorde ett av sina tio obligatoriska gudstjänstbesök i Bergnäskyrkan. Där fanns en i mångas ögon något anskrämlig modernistisk altartavla som inte - likt en ikon - är ett fönster mot himlen utan snarare en spegel av jordens och världens elände.*  Kanske var det altartavlans fel att konfirmanden i sin kyrkogångsbok på frågan Vad var vackrast i kyrkan? svarat Prästen Torbjörn!

 

Jag förutsätter givetvis att prästen var iklädd i en vacker skrud som genom sin skönhet predikade om Kristus.

 

 

* men som hade ett budskap som väl kunde förstås om man fick det förklarat. Något som dåvarande distriktsprästen Staffan Åkerlund var duktig på.