Torbjörn Lindahl

Men helgens aktiviteter började tidigare.

 

Skälet till att bror och svägerska kom upp redan i fredags kväll var att vi igår lördag hade årsmöte med Frimodig kyrka i Luleå stift. Och vi samlades under lördagseftermiddagen drygt 15 personer i Hertsökyrkan som just var platsen där initiativet togs till bildandet av en stiftsgrupp för ca 15 år sedan. Fyra av oss närvarande igår var med redan den gången.Lite tillbakablickar blev det för oss gamla rävar, men samtidigt roligt att se att vi blivit fler och att nya engagerade tillkommit.

 

Efter det formella årsmötet berättade min bror lite om valresultatet för Frimodig kyrka i förra höstens kyrkoval. Eftersom han tillhört en analysgrupp på riksplanet kunde han visa statistik om var i landet vi är starka och hur trenderna är i olika landsdelar.

 

Eftermiddagen avslutades med mässa kl 16.30 ledd av Johan till vilken (mässan alltså!) ytterligare några personer dök upp. Han hade bebådelsedagstema för gudstjänsten även om han i inledningen erkände att han fuskade lite. Det var ju ännu kvar en och en halv timme till helgsmålstid då helgen officiellt går in.

 

Just när helgen gick in satt Mats och jag i bilen och beslöt svänga av på Örnäset och gå på gudstjänst i Fridsförbundets bönhus. Två predikningar. (Församlingsdagar med kallade predikanter,  gudstjänst i bönhuset både lördag och söndag.)

 

- - - 

 

Idag var det dock bebådelsedag på riktigt. Enligt vår kyrkas kyrkoår skulle man kanske tillägga. Det var ju först på 50-talet man beslöt ta bort några vardagshelgdagar och flytta dem till närmaste helg.*

 

Bosse ledde mässan och höll en innerlig predikan där han talade om vikten av tron på ängeln Gabriels besök hos Maria, dvs tron på att Jesus blivit till i Marias moderliv utan mans medverkan, varken Josef eller okänd romersk soldat.  Tron på "jungfrufödseln" har hört till den kristna tron från allra första början och är inget som i efterhand kommit in genom hedniska gudasagor. Han kom även in på respekten för livet från dess tillblivelse. Överallt där kristendomen börjat prägla omgivningen har seden att sätta ut oönskade barn till de vilda djuren i skogen försvunnit. Likaså har genom hela historien abort alltid varit främmande för all seriös traditionell kristendom.

 

Kyrkkaffe med tårta. 51 närvarande, enligt tjänstgörande kyrkvärd. Ovanligt många barn i gudstjänsten. Glädjande.

 

Mats och jag tog buss hem men klev av i centrum och promenerade därifrån.

 

 

* Bebådelsedagen 25 mars till närmaste söndag; Midsommardagen 24 juni och Alla helgons dag 1 november till lördagar. (Att ge folk två dubbelhelger betydde givetvis något för stora folkgrupper på den tid när även icke-skiftarbetande arbetade lördagar.)

 

Men idag var jag inte i Hertsökyrkan.

 

Mats tog med mig och två andra ur gudstjänstförsamlingen i sin bil och vi drog till Sirillus i Överkalix där vi fick deltaga i biskopsliturgi ledd av metropoliten Cleopas. Även Åsa Nyström var inbjuden och kom tillsammans med sin adjunkt och domprosten. Metropolit i de ortodoxa sammanhangen kunde kanske jämföras ungefär med ärkebiskop fick jag efteråt förklarat av en av mina ungdomsvänner som tillsammans med sin hustru sedan länge tillhör den ortodoxa gemenskapen. Även ytterligare några som jag kände redan som ung fanns på plats. Och så givetvis Bengt Pohjanen (nu: fader Benedict) med hustru Monica. De två hade Mats och jag träffat på Olssons café för några veckor sedan och då fått inbjudan till denna helg/ församlingshögtid.

 

Som alltid när man deltager i ortodox liturgi får man en upplevelse av himmelen, även om man inget förstår, utöver de frekvent återkommande Herre, förbarma dig vilket sjöngs på svenska av den lilla kören. Vad är det som ger himmelskänslan? Liturgin? Rökelsen? Eller rent av att man faktiskt är i himmelen för en stund?

 

För några årtionden sedan, tiden efter det att Bengt konverterat, deltog jag på inbjudan, flera gånger på liturgier och vigilior i Överkalix. Och när jag kom därifrån var jag ofta så gripen att jag knappt kunde ta mitt eget celebrerande på allvar. Jag tänkte då många gånger: förr eller senare blir jag ortodox. Och när jag såg högmässoförsamlingen framför mig - de flesta pensionärer - så tänkte jag: om 15 år är de flesta borta (döda) då kan jag i frihet konvertera utan att upplevas svika min hjord.

 

Men sedan dess har det gått 20-25 år (minst!) och något har hänt. Gudstjänstförsamlingen är inte utdöd och medelåldern betydligt lägre. Så vad ska man göra? Som skomakaren förbli vid sin läst?

 

I bilen på väg hem från Överkalix fick jag sms från en av våra kyrkvärdar som berättat att det varit 79 i högmässan i Hertsökyrkan.

- Var det något särskilt, undrade jag.

- Kör från Fridsförbundet, blev svaret.

 

Lite annorlunda  blev det idag*. Redan tidigare var det bestämt att Bosse skulle vara borta några veckor. Alltså skulle Johan hålla högmässan. Och han hade bett mig predika. Men dessutom blev Johan sjuk så han hade bett Mats vara liturg.

 

Alltså fick Mats och jag som präster tjänstgöra tillsammans. Något vi tidigare gjort i Nederluleå på 80-talet och några gånger när jag hälsat på honom under hans kyrkoherdetid i Malmberget/Gällivare. Riktigt roligt. Och när vi åkte till kyrkan frågade jag Mats om jag fick sjunga litanian. Roligt få göra det åtminstone någon gång per år. Ok, tyckte han.

 

Som inledning av predikan nämnde jag något om alla texterna. (En sådan avsedd kort inledning kan, om inspirationen rinner till, bli väl så lång som predikans  huvuddel, anförtrodde jag Mats i bilen.)

 

Utifrån Gt-texten, där Elia måste fly för drottningens hot, talade jag om den förföljelse av kristna i världen som är mycket större än det normala nyhetsflödet och samhällsdiskussionerna låter oss ta del av. Jag upprepade det jag sagt förut: gruppen "kristna" är, hur man än räknar, världens mest förföljda grupp. Och även vi i vårt land bör vi nog bereda oss på att utrymmet för profilerat kristet liv blir allt mindre i det offentliga livet.**

 

Trösterikt att då även få citera episteltexten "När han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den."

 

 I inledning till evangeliet talade jag om kvinnan: var hennes kärleksbevisning mot Jesus ett sätt att söka/vinna förlåtelse eller ett tecken på att hon redan genom tron tagit emot den? För en lutheran, det senare.

 

Men när jag då äntligen nådde till den avsedda huvuddelen av predikan så fokuserade jag på Jesus, hans attityd och handlande mot kvinnan.

 

1. Han försvarar henne. 

Genom den berättelse han ger Simon. Ger kvinnan fritt tillträde till honom själv.

 

I samband med det gjorde jag en liten utvikning och talade om hur viktigt det är att alla i en gudstjänstförsamling har en öppen attityd mot "nya" människor och välkomnar dem in i gemenskapen.***

 

2,  Han upprättar henne.

Kanske lika mycket inför Simon och hans fariseiska vänner som inför Gud när han ger henne en öppet uttalad förlåtelse.

 

 Lite sedan om att Jesus lämnat himmelrikets nycklar på jorden. Och ett av mina favoritcitat: "Riktigt viss om att Gud finns blir man när han förlåtit ens synder".

 

3. Han sänder henne.

Gå i frid.

Och inte bara för att bevara friden privat i sitt eget hjärta, utan för att ge den vidare. Jesu ord i bergspredikan: "Saliga de som skapar frid, för de ska kallas Guds barn" (Mt 5:9).

 

Vid kyrkkaffet avslöjade kantor Anders för mig att det postludium han spelat var Ukrainas nationalsång. Hur många vi var vet jag inte exakt då kyrkvärdarna pga kyrkkaffeansvar inte hunnit med statistiken innan jag for.

54 har kyrkvärd meddelat senare.

 

Väl hemma efter kyrkkaffet blev det övningskörning. Det gick bra för sonen men det var jag som höll på att krocka på väg till utsett övningsställe eftersom jag pratade instruerande medan jag körde och uppenbarligen brast i uppmärksamhet. Tur att eleven var uppmärksam på högerregeln.

 

 

* "idag" när jag började detta inlägg. Igår när jag skrivit färdigt och publicerar

 

** tydliga tecken finns på en sådan utveckling, men det får bli ett annat inlägg

 

*** efter gudstjänsten uppmanade jag människor att vid kyrkkaffet försöka sitta med någon man tidigare inte känner och presentera sig för varandra. Viss effekt fick det nog.

 

Mässa med distribution av aska (de som vill får ett kors med aska tecknat på pannan.) En tradition vi nog haft i Hertsökyrkan i ca 20 år. En av våra äldre kyrkvärdar sa till mig när vi stötte ihop efter mässan:

- Det var lite ovant i början, men nu har man vant sig. 

Bosse ledde mässan och jag fick vara medhjälpare. Drygt 30 deltagare.

 

Fin mässa. Men det som grep mig mest var Bosses predikan. Han gav ett personligt vittnesbörd (som väl innebar att han något avvek från dagens texter).

 

Han berättade att gångna söndag hade han och hustrun  varit på ortodox gudstjänst i Torneå (hon är finska och ortodox kristen). Den söndag som i vårt kyrkoår kallas Fastlagssöndagen är i det ortodoxa året en söndag med "något slags förlåtelsetema". Det innebär att alla gudstjänstfirare ska tilltala varandra och be om förlåtelse (lite laestadianskt, tyckte Bosse). Eftersom det fanns många ukrainare och ryssar i gudstjänsten var det gripande se hur just dessa inte bara tilltalade varandra utan under tårar omfamnade varandra och bad om förlåtelse. Gudstjänsten slutade sedan med att en ukrainsk kvinna bad en lång (ca en A4-sida uppskattade Bosse) förlåtelsebön medan alla övriga gudstjänstdeltagare stod på knä. Stämningen var så kompakt att han nästan inte orkade vara kvar inne i kyrkan, berättade han i sakristian efteråt.

är inte fastetidens början så som vi i praktiken erfarit det inom svenska kyrkan i långliga tider sedan askonsdagen i praktiken försvann ur vårt kyrkoår, när det nu var. Glädjande dock att i 1983 års evangeliebok kom askonsdagen tillbaka och i nuvarande evangeliebok med tre kompletta årgångar texter.

 

Johan ville tydligen markera detta att fastetiden börjar vid askonsdagens  kvällsmässa, så han hade grön skrud idag enligt s k kallad allmänkyrklig sed (i praktiken: katolsk), inte följde han heller vår särskilda fastetidsagenda (med lite andra alternativ) och inte heller sjöng han den till fastetiden så starkt förknippade litanian. Vi får vänta på de tydliga fasteinslagen tills fastan börjat på allvar. I övrigt fin gudstjänst - precis som vanligt. I predikan talade Johan om att man under fastetiden kunde överväga gå till bikt och räknade upp alla präster som finns med i gudstjänstgemenskapen och som kan stå till förfogande. Han läste också somm biktspegel för fösamlingen tio Guds bud ur katekesen plus några av Luthers förklaringar.

 

Men ett moment i gudstjänsten var ovanligt: den långa och innerliga förbönen för Ukrainas land och folk. 

 

Något färre deltagare än senaste veckorna. Var det 42 eller 47 kyrkvärden sa? Mats hjälpte Johan i gudstjänsten. Nu kommer Bosse vara borta några söndagar i rad och för att slippa göra allt ensam har Johan engagerat Mats och mig. Kommande söndag är Mats liturg och söndagen efter (13/3) har han bett mig predika.

 

I helgen har det varit församlingsdagar med kallade predikanter och flera gudstjänster hos Fridsförbundet. Dessutom mässa i Örnäsets kyrka lörd em, vilken leddes av Johan och Mats. Jag hade väl ett tag tänkt gå på någon av gudstjänsterna, kanske helst mässan, men då jag firat mässa i olika hem både torsd em och lörd fm så tyckte jag att det tillsammans med högmässan räckte för den här helgen.

 

Dvs söndagen då det är ca 60 dagar till påsk. 

 

Lite OS-gluttande på TV på morgonen. Ingen medalj för Sveriges damer på tremilen. Ebba Andersson låg bra till på bronsplats hela loppet men kroknade precis på slutet och den jagande klungan kom förbi henne. Bland dem Jonna Sundling med stark spurt. Så hon blev istället bästa svenska med två sekunder till bronset.

 

Men nu är OS slut så nu kan man börja ägna sig åt väsentliga saker igen.

 

Buss i sällskap m Mats t kyrkan. Johan ledde mässan och predikade och Bosse hjälpte till att distribuera på coronavis, dvs präst doppar brödet och ger kommunikanten direkt i munnen. 67 personer i gudstjänsten. Trevligt kyrkkaffe där jag fick lära känna ny person vars namn jag förut inte kunnat. Lite diskussion om Frimodig kyrka dels med vår representant i stiftsstyrelsen, tillika riksstyrelsens ordförande. Dels med vår ledamot i Nederluleå fullmäktige och kyrkoråd.

 

Frimodig kyrka är på G!

 

På vägen hem hoppade vi av bussen i stan och gick därifrån. Inte så lång stund hemma innan vi återigen satte oss på bussen. Linje 7 denna gång, direkt härifrån och avstigning på Vinkelgränd och besök i Fridsförbundets bönhus. Predikningar av David Orre och Erling Välivaara.

 

Vad ska man säga när man nu återigen kan jämföra en riktig högmässa, levande liturgi, aktiv församling med bönhusets ytterst liturgiskt enkla predikogudstjänst? Det finns ju givetvis något som lockar med bönhusgudstjänsterna - annars skulle man ju aldrig gå dit. Kanske den kraftiga psalmsången - och alla vänner man möter givetvis. Predikningarna är ju aldrig helt fel så man måste gå i ilska därifrån, ibland kanske med en något mer personlig ton än kyrkopredikningar. Men inte särskilt märkvärdiga vad innehållet beträffar. Men vi sade till varandra på bussen hem: om detta skulle vara vår regelbundna huvudgùdstjänst då skulle det i längden kännas platt. Men jag medger att jag uppskattar höra David. Hos honom upplever jag ofta en entusiasm och predikoglädje som är roligt bli smittad av. Äldste predikanten Erling, kan ju tala utifrån personliga erfarenheter med annan pondus än yngre predikat kan göra. 

 

Dubbelhelg blev det nästan för mig. Följde nämligen med goda vänner till kyrkan redan lördag kväll. Bosse förrättade dop av den kvinna från annat land som jag nämnde redan förra veckan. Fin högtid. Mellan 15 och 20 ur gudstänstförsamlingen var med. Efteråt gemensamt kaffe med vittnesbörd om vägar till tro. Tyvärr är jag ju för hörselskadad* för att i stor grupp uppfatta vad människor med brytning säger.

 

Septuagesima idag, dvs den söndag som infaller den vecka då det är 70 dagar kvar till påsk. Stor glädjedag också på annat sätt: restriktionerna helt borta. Ca 60 på högmässan. Dock valde Bosse distribuera på coronavis, dvs genom att själv doppa brödet i vinet och ge kommunikanten direkt i munnen. En viss planerad hänsyn så ingen ska frukta att vi öppnar upp för snabbt, berättade Johan redan lördag kväll efter dopet. Johan assisterade vid distributionen.**

 

Efter kyrkkaffet hade Johan undervisning med vuxenonfirmander. Jag stannade och väntade och sen for vi på lokal och käkade och fick med oss ytterligare en ur församlingen.

 

Matpausen blev dock inte alltför lång för kl 16 predikade jag i Fridsförbundets bönhus. Även där mycket folk. Och dagen till ära - första restriktionsfria dagen - bjöds det på tårta till kyrkkaffet.

 

---

 

* OBS! hörselskadad, inte hörselvarierad

 

** en lite onödig försiktighetsåtgärd kan jag kanske personligen tycka. I veckan fick jag nr 2 av tidningen Kyrka och Folk.Där finns en artikel av en läkare som bl a skriver: "...smittan sprids via aerosoler som alstras av vår andning, tal och sång...". ""Kontakt med kalken är det minsta problemet i sammanhanget - sannolikt betydligt mindre farligt än att sitta nära någon som sjunger med i psalmerna."

Och nu är julen verkligen slut. Ja, fyrtionde dagen efter Jesu födelse är ju rätteligen andra februari, men i likhet med andra datumbundna helgdagar har vi i olika omgångar flyttat dem till söndag i närheten. Alltså i år sjätte februari, men då fick vi fira juletid i ytterligare fyra dagar. Men det  kan vara bra som motvikt till det världsliga julfirandet där man får sms i mobilen att mellandagsrean börjat redan innan man varit på Juldagens högmässa. Men nu är jultiden helt slut, hur man än räknar.

 

På onsdag upphör restriktionerna så denna helg var den sista (i denna omgång?!) med både morgonmässa och högmässa. Och som jag nämnt tidigare så hade Mats båda. Jag valde lifta med honom och gick i den tidigare. Väl genomförd mässa, med aktiv församling som vanligt. En av de trogna gudstjänstfirarna (ursprungligen från annat land) hade med sig god vän från sitt  hemland, men nu också boende i Sverige. Troligen vill vännen också bli döpt. Gott vittnesbörd om hur tron kan smitta från person till person.

 

Fick just telefonrapport: 21 på morgonmässan (trodde det var ca 15, men då man sitter i främre delen av rummet kan man ju inte vrida huvudet i spiral för att se alla som slinker in i sista minuten) och 42 på högmässan, så 63 sammanlagt (Men då är kanske präst och kantor räknade båda gångerna.)

 

Tog bussen hem tillsammans med två av gudstjänstbesökarna. Med den ene blev det kaffe på Espresso house.

 

Och idag hade Johan bestämt att den liturgiska färgen skulle vara grön. Hur det var i morgonmässan såg jag inte men någon sade att Bosse haft vitt. Ingen riktig ordning alltså. Grönt eller vitt hela helgen, eller? Som jag tidigare uttryckt finns - enligt min ringa mening - viss anledning kunna ha vitt under (början av?) Trettondedagstiden. Men inte växla samma dag.

 

Jag åkte bil till kyrkan med Mats. Han ville vara i tid eftersom han lovat vara celebrant. Johan, som predikade, ville ha någon vid altaret eftersom han själv ville erbjuda deltagarna bli smorda med olja enligt episteltexten ur Jak.5. På Oas-vis kanske man kunde säga. Där har man ju varit med om dylikt "i parti och minut" och även flera gånger erbjudit möjligheten i Kyrkan. Så flera av de deltagande har nog mött det förrut.

 

I OAS-sammanhang brukar man ofta påpeka att ordet sjuk ("är någon bland er sjuk..." Jak 5.14)) 0kan översättas svag ock kan tolkas gällande både fysisk och andlig svaghet. Kan motivera ett flitigare bruk av De sjukas smörjelse.

 

41 deltagare, varav en grupp unga vuxna från Fridsförbundet. Dom borde komma oftare! Givetvis är det givande få uppleva en rikt utformad liturgisk gudstjänst och inte bara höra långa predikningar.* 12 på morgonmässan ger summan 52! 

 

I predikan lärde Johan något jag aldrig hört: enligt vissa  rabinska källor kunde det som enligt äldre översättningar** satte Betesdas vatten i rörelse, lika gärna varit en demon. Kan ju i fortsättningen ge en annorlunda tolkning, tänker jag; är det så att de sjuka vid Betesda i själva verket lurats av ett djävulens bländverk, och att det ännu kraftigare budskapet i texten blir att hjälpen - inte bara för den enskilde lame som Jesus möter - bara  och verkligen finns hos Jesus. Tänker jag och kommer osökt tänka på alla som söker hjälp till kropp och själ i div New age- tekniker, yoga och mindfulllness för att det fungerar utan tanke på vilka krafter som eventuellt kan ligga bakom.

 

Grillkorv och kyrkkaffe när jag kom hem. Senare middag till vilken Mats var bjuden. Sedan Sverig-Spanien i EM-final i handboll på TV. Otroligt spännande. Lika vid full tid. Men domaren hade i sista sekunden blåst straff till Sverige så vi vann med ett mål. Dottern som är i Spanien hade skickat sms att hon skulle gå ut och se matchen  på restaurang och "heja på Sverige bland alla spanjorer". Hoppas hon inte blev nerslagen 🇸🇪

 

 

* jag har iofs i princip inget emot långa predikningar - jag har understundom själv bidragit  med sådana både i kyrkor, i väckelsen och på oas-möten.

 

Jag minns också tillbaka på den tid under 70-80-talen då man kunde lyssna på samme talare i 1 t 45 min (utan tolk!) och upplevde att det bara gått 30 minuter. Men sådan förkunnelse hör man inte numera.

 

** som bekant är versen med ängeln borttagen i nyare översättningar eftersom stödet för den grundtextvarianten är svagt i handskrifterna

Fick för mig gå på morgonmässan idag. Tog bilen. 16 personer var samlade i kyrkan. Kl 11 hade det varit betydligt fler, hörde jag senare av Mats. Sammanlagt ungefär så många som det brukar vara alltså. Var kommer allt folk ifrån, undrar jag. Dags alltså att återigen påminna om att fler bland de trogna gudstjänstfirarna borde gå kl 9 så vi inte riskerar spränga den av församlingen satta 45-personersvallen för mässor i  Hertsökyrkan.

 

Att jag valde morgonmässan idag beror på en lust höra Bosse predika. (Johan hade 11- högmässan). Det ångrar jag inte. Bosse har alltid en förmåga att ur texten lyfta fram detaljer man aldrig tänkt på. Lärjungarna säger till Jesus "kom och ät" men Jesus svarar att han har mat som dom inte vet om. Bosses tillämpning: Vi försöker ordna det fint för Jesus i vår gemenskap i församlingen med allt vårt organiserande och tror att det ska bära god frukt. Men Jesus vill annat. Han har sina egna himmelska resurser. Det är dom som föder verkligt andligt liv. Våra försök i egen kraft betyder inget för honom.*

 

Skjutsade en av gudstjänstdeltagarna till stan på hemvägen. Gemensamt tog vi latte på Espresso House.

 

Nu väntan på en bit fläskkarré som är i ugnen.

 

 

* fritt ur minnet, eventuellt blandat med mina egna tankar!

---

---

Den egentliga jultiden är över. Trettondedagens oktav 
tog slut i torsdags och är anledningen till att vi sjunger ut julen på tjugonde dag jul (13 jan). Fr o m då bör den liturgiska färgen övergå från vitt till grönt men Johan ringde för några dagar sedan och undrade om jag hade några invändningar mot att ha vit färg ännu en tid, vilket Bosse och han kommit överens om. Det hade jag inte. Jag har alltid tyckt att julen tar slut lite väl fort. Och de fina trettondedsgspsalmerna hinner man knappt sjunga så är det förbi. Jag har faktiskt ofta tänkt att julens efterfirningstid - med vit liturgisk färg - kunde få vara ändå t o m Kyndelsmässodagen, 40:e dagen efter jul. Jfr med påsk, tänker jag. Där har hela efterfirningstiden, sju veckor, vit liturgisk färg och det byts inte förrän till Pingst. När Mats och jag i bastun i torsdags kväll pratade om saken så tyckte han däremot att kollegornas ide' var påhitt. Det finns en liturgisk ordning av någon anledning. Typ!

 

Alltnog, idag var vi båda i mässan och såg Johan ha vit skrud. Ingen verkade protestera. Jag var ombedd hjälpa till i distributionen, vilket jag gjorde med glädje.

 

Glädje var det också att Johan valde sjunga Fader vår. Helt improviserat kan det inte ha varit eftersom musiker Anders kompade på orgel. Inte mig emot med sjunget Fader vår - har själv velat det i många år - men det bör absolut vara utan orgelkomp. Församlingen ska höras - melodin är enkel att lära sig - och de som kan sjunger slutet av varje fras i stämmor. Oerhört vackert. Mer diskussion om saken får bli en annan gång. 30 deltagare och 20 på morgonmässan, summa 50.

 

Själv avvek ja ganska snabbt efter mässan då möjligheten gavs få skjuts med goda vänner. Dock inte direkt hem utan förbi äldre sonen på Lövskatan. Kaffe och lite prat och hämtning av utlånad sticksåg och snabbtur förbi Coop innan buss nr 7 direkt hem.

 

Tacos med yngre son till middag.

var det igår. Och i kyrkans gällande evangeliebok var temat Jesu dop, det som i gamla Evangelieboken låg på söndagen efter nyår.

 

Johan ledde mässan och höll en engagerad predikan. Dock lade han - enligt min ringa mening - betoningen lite för mycket på vårt dop (som numera har i sin egen söndag, första efter Trefaldighet) i stället för fokusering på Kristi person/Kristi framträdande i världen, vilket väl borde ligga närmare till hands på Jesu dops söndag.

Dock var det kanske någon högre avsedd mening med det eftersom en 15 personer stor sånggrupp från Fridsförbundet medverkade, och i de sammanhangen är det knappast fel tala mer om dopet än som ofta sker. Sammanlagt 62 i gudstjänsten. Dessutom hade det väl varit ca 10 i morgonmässan.

 

Efteråt fick jag lära mig välja mina ord. Jag talade om sånggruppen som "ungdomar från Fridsförbundet". Ungdomar var kanske inte helt rätt, unga vuxna kanske, men inte det heller helt träffande. Det fanns t o m enstaka sångare över 50 år unga. Det är jag som börjar bli gammal. Och dem jag sett regelbundet under hela deras uppväxt...ja, ni vet. Egna barn blir heller aldrig vuxna i ens ögon.

 

I samtal fick vi veta att sånggruppens/körens preliminära namn var Fridsförbundets spontankör. Den hade hastigt dragits ihop för Fredagstimmens (barngruppernas) julfest. Och när dom väl samlats kunde dom väl sjunga igen. Alltså Hertsökyrkan.

 

Hem sen m buss och Mats på kyrkkaffe.

 

Senare på kvällen for vi tillsammans med några andra till goda vänner på julkaksplundring.18 sorter om jag räknade rätt. Man fick välja mellan godsakerna. Trevlig kväll med intressanta kyrkliga samtal. Då vi var tre präster närvarande (även Johan) beslöt vi med stöd av närvarande lekmän, att vi vill införa sjunget Fader vår i Hertsökyrkan. Gäller bara få Bosse med på noterna.

 

Gick inte i högmässan idag (6/1). Men Mats, som var där och fick hjälpa till med distributionen, berättade att Johan höll en inspirerad predikan. Ca 40 deltagare.

 

Skälet till att jag stannade hemma var att jag lovat predika i bönhuset på eftermiddagen. Även där betydligt färre än vanligt och påtagligt låg medelålder på de närvarande. Stor andel ungdomar således.*

Överhuvudtaget är ju Fridsförbundets en ung gemenskap. Jag tror bara att jag såg två som är äldre än jag (68) och även när det är fullt hus är det inte så många i min ålder.

 

I predikan utgick jag från dagens evangelium om de österländska stjärntydarna, de vise männen, Mt 2. 

 

Jag började med att avliva några myter, eller i vart fall "sannigar" som inte tydligt finns i Bibeln. T ex att de vise männen var tre (det var gåvorna som var tre), att dom var kungar ("heliga tre konungar").**

 

Att de tre vise är av olika mänskliga raser (europé, från mellan östern/ asiat, och afrikan) står inte heller i i Bibeln men är ju en vacker tanke om man vill se de tre som representanter för hela människosläktet som härstammar från Noas tre söner Sem, Ham och Jafet.

 

 

 

Jag talade även om vad det kan ha varit för himmelsfenomen som var stjärnan som de vise männen följde, om dom "bara" var hedniska astrologer eller om dom också hade någon kunskap om profetiorna som ärvts i deras hemland från de judar som bott i Babylon i 70  år. Och utifrån det ställde jag frågan till dagens kristenhet om hur vi kan tala Guds ord till människor med ytterst liten eller helt obefintlig kunskap om kristendomen.

 

Undervisade även om epifania som är det gamla namnet på denna helgdag.

 

Lite nådens ordning blev det väl på ett fördolt sätt när jag sist talade om de vise männens väg:

 

- Stjärnan (yttre händelse i livet som ger anledning börja på en ny väg. Kallelse/väckelse.

- Guds ords upplysning som ger tydligare vägledning.

- Mötet med den kristna kyrkan/församlingen/gemenskapen (symboliserad av Maria) som håller fram Jesus.***

 

 

* jag vet inte om medelåldern blir så mycket högre om vuxna med familjer är med för då kommer ju också alla barn....

 

** När jag senare på kvällen i bastun berättade för Mats om mitt dödande av icke bibelförankrade myter så sa han "men det är ju en del av traditionen". Kan så vara. Är det gamla traditioner förankrade i äldre ortodox (ikon-)tradition kan jag möjligen ta dem på visst allvar

 

Om jag även nämnde de traditionella namnen på de tre vise (vilka inte heller står i bibeln) Kaspar, Melchior och Baltazar minns jag inte nu. Däremot dödade jag den l vissa sammanhang (typ julspel mm) förekommande myten att "det fanns inte rum för dem i härbärget" i julevangeliet självklart skulle syfta på något slags värdshus där en arg världshusvärd avvisar Maria och Josef. Ordet kan lika gärna översättas "boningshuset" eller liknande

 *** predikan kan ses och höras på Youtube/Luleå fridsförbund (den gudstjänst som är 1 t 14 m lång,)

 

kom nu direkt efter nyårsdagen, som i år inföll på lördag.

 

Buss som vanligt i sällskap med Mats till vanliga kyrkan. Bosse predikade själv och Johan var celebrant. I predikan fick jag lära något nytt som jag inte visste eller tänkt på. Den kommers med offerdjur och penningväxling* som Jesus motsatte sig skedde troligen på den yttersta delen av tempelplatsen, den som kallas hedningarnas förgård. Och enligt Bosse (någonstans har han väl läst det) hade denna handel skett inne på tempelområdets yttersta del bara under några årtionden. Tidigare skedde den helt utanför, "på stan".

 

Varför ansvariga (religiösa ledare) tillåtit den flytta in kan man fundera över. För att göra livet enklare och bekvämare för besökarna? Men följden blev att området sekulariserades med allt spring och stoj. Och en del av känslan för platsens helighet försvann. Och det är vad Jesus protesterar mot när han säger att ett bönens hus för alla folk blivit ett rövarnäste. Vill man sedan tillämpa detta på vår tid kan man säga att också om vi alltför mycket försöker förenkla gudstjänstlivet m.m. (så människor får enklare komma, vilket ofta brukar anges som skäl) så är risken att helighet försvinner och därmed den djupa lockelsen.

 

Sen finns ju en annan aspekt. Prästerna och de skriftlärde ogillade Jesu ord och handlingar, men folket var överväldigat. Var det så att många i folket i tysthet lidit av den pågående tempelsekulariseringen och gladdes åt reformatorn Jesus' insats. Äntligen nån ordning, typ. Men ledarskiktet, som kanske innerst inne ogillade det stök på tempelplatsen som blivit en (oönskad) följd av deras tidigare reform, men som kännt sig tvugna acceptera det, blir störda när någon annan, utifrån ("från fel håll") kommer och upplevs bråka. 

- Den där ska inte komma hit från Nasaret och tala om hur vi ska göra!

 

Ett fenomen som kan uppstå både i det personliga kristenlivet och i församlingen.**

 

Men nu börjar kanske mina tankar avlägsna sig för mycket från Bosses predikan så nu lämnar vi Hertsökyrkan.

 

Goda vänner frågade om jag tänkt mig till bönhuset (Fridsförbundet) kl 13 och erbjöd mig skjuts. Från gudstjänst till gudstjänst således. Samme amerikanske predikant som tidigare under helgen men Stefan Aro hade farit hem så andra predikan hölls av Mikael Fältros.

 

I bönhuset följer man ju för-förra Evangelieboken som finns i gamla psalmboken och där är temat för dagen Dopet.

 

Redan i samband med gårkvällens kaffe och hemfärd var det någon som noterade att de senaste åren har ingen av de predikande på denna söndag tagit dopet som predikoämne. Och frågan ställdes skulle Mikael (våga) göra det idag. Dopet är ju som bekant en aning känslig fråga inom laestadianismen.

 

Men Mikael predikade faktiskt om dopet. Citerade från både lilla och stora katekesen. I princip inget att anmärka, även om jag i någon detalj kanske skulle betonat annorlunda. Och även skulle jag nog citerat Augsburgska bekännelsen.

 

Efter gudstjänsten kom en man och ville samtala om något jag skrivit på bloggen och något jag nämnt i någon predikan. Men jag tror vi skildes som vänner.

 

Hemma blev det exakt likadan middag som på nyårsafton eftersom alla inbjudna nyårsgäster inte kunde komma så en del av den inköpta maten blev kvar i kylskåpet. 

 

Sedan tändande av levande ljus i granen. Nu är två omgångar julgransljus utbrunna. I samtal över kaffekopparna uttryckte sonen att det egentligen är helt fel "fira jul" på julafton eftersom det är juldagen som är den egentliga julen. Borde vi bjuda övriga familjen att komma och fira jul med julmat och julklappar på juldagen nästa år? Inte oss två emot.

 

 

* man var tvungen växla de romerska (hedniska) mynten mot judiska mynt som fick tas in på tempelområdet

 

** och på en arbetsplats lärde jag mig en gång på en chefs- och ledarskapsutbildning

 

Är en helgdag oavsett vilken veckodag den infaller. Men vad är det vi firar denna dag? Årsskiftet? Det skulle väl nästan vara ett hedniskt firningsämne. Att vi försöker ge något slags kristet innehåll tll ett dygn då folk ändå håller på och firar? Kanske det. 

 

Men om vi nu vill ha något bibliskt att anknyta till denna dag så finns bara en händelse: Jesu omskärelse som skedde på hans åttonde levnadsdag. Själv har jag många gånger i predikningar på nyårsdagen nämnt att detta är första gången Jesus får känna på något av det lidande som drygt 30 år senare ska bli så mycket svårare. Kanske utgöts redan på hans åttonde levnadsdag någon droppe av det blod som renar från all synd. Så går Jesus in under de villkor som hela hans folk lever under: förpliktelsen att leva rättfärdigt enligt lagen - med den avgörande skillnaden att han är den ende som klarar det. Utan synd.

 

Hela nyårshelgen har det varit församlingsdagar i Fridsförbundet. Igår var det predikningar och sedan två mässor i Örnäsets kyrka. Mats ledde mässorna och hade hjälp dels av Johan och av en de kallade talarna prästkollegan Stefan Aro + i distributionen av en lekman. Själv var jag hemma igår. Idag kl13 lyssnade jag på de två predikningarna på Youtube men kl 17 var jag i bönhuset tillsammans med Mats. 

 

Vid sidan av Stefan var en amerikansk predikant (nu boende i Finland) kallad. Att möta, lyssna till och samtala med Stefan är alltid högtidsstunder. Att lyssna till predikant från Amerika kan ofta också vara givande; lite annat ordval, förhållandevis fritt från uttryck och standardfraser man har hört av predikanter från Sverige och Finland så många gånger.

 

Att jag till sist valde gå i bönhuset kl 17 innebär att jag missade chansen gå i mässa i Hertsökyrkan kl 18. Men det tar jag igen i morgon vid högmässan kl 11.

kallades denna dag förr i tiden. Då var det en helgdag. Men bättre namn på dagen var Menlösa barns dag. menlösa betyder ju oskyldiga, inte dumma, efterblivna som många trodde när man var i skolåldern. De olskyldiga (värnlösa) barnen var de i sammanhanget helt oskyldiga pojkar i Betlehem som dödades pga kung Herodes paranoia och rädsla för någon konkurrent.

 

Några av texterna för Menlösa barns dag finns numera på söndagen efter jul men någon sådan blir det inte i år eftersom alla mellandagarna är vardagar

 

Alltså igen gudstjänst mellan jul och nyår. Alltså får man ordna det själv. Alltså goda vänner på besök i vilkas gemenskap vi fick både sjunga julpsalmer och bedja.

 

Och eftersom denna dag egentligen är  en helgdag  så sparar jag detta inlägg i kategorin helgeftertankar

 

Jag tycker principiellt att det är bättre namn på dagen än Annandag Jul. Det är ju en dag med martyrer i centrum och inte jultema. De gånger jag lett gudstjänst denna dag har jag ofta tagit en vers ur "Var hälsad sköna morgonstund", nämligen vers 3:

 

och en öppnad himmel finna. 

 

Texten kan passa på martyrdag och melodin ger fläkt av  julstämning. 

 

Den psalmen hade Bosse inte med i kvällens mässa, men vi fick sluta med ps 120 alla verser. Kvällens mässa! Högmässa. Tradition sedan många år ha annandagsgudstjänsterna kvällstid. Skälet har jag tidigare förklarat.

 

Efter julaftonens och Juldagens anstormning av folk var det ikväll lugnare. Drygt tjugotalet tror jag.

 

Efter juldagskvällens promenad med stor sluttrötthet var jag i afton positivt överraskad att jag med sådan gångfart tog mig till busshållplatsen för färd till kyrkan. Dock hade jag som vanligt varit tidsoptimist när jag förberedde mig och kom till hållplatsen med bara 30 sek marginal.

 

Ett av skälen till min sena avfärd hemifrån var vilja att tillsammans med sonen hinna tända granen och sjunga en julpsalm.

 

I kyrkan träffade jag Mats som tagit sig dit promenerande, i två omgångar med paus hos dotter på Örnäset. Vi tog gemensamt buss hem och beslöt att inte byta från buss 1 till 4 i centrum utan följa med ettan ända till Munkeberg och gå därifrån. Men då hade det hänt en krock vid korsningen Svartöleden/Bodenvägen där skadade och hjälpande fordon stod i vägen så bussen fick svänga in på den senare från den förra och köra fram till Delfingatan och vända på ishallens parkering och åter ut på Svartöleden och in på Bodenvägen från höger, där det var framkomligt och inte blockerat av brandbilar, ambulans och skadade fordon. Men om vi varit på hugget när chauffören vände på parkeringen och bett honom stanna så hade vi ju kunnat kliva av ytterst nära den hållplats vi skulle stigit av vid om vi bytt buss i stan.

 

Så kan det gå.

 

firades som vanligt i Hertsökyrkan. Precis som jag tidigare berättat delade Mats och jag på uppgifterna. Bosse hade haft morgonmässan. På de två mässorna hade det tillsammans varit 84 personer, enligt tjänstgörande kyrkvärd. Många barn då det var flera barnfamiljer. Bara en familj/släkt i tre generationer lär ha varit ca 25. Alltid roligt se vännerna i kyrkan. Också på julaftonens två julböner lär det ha varit många (sammanlagt ca 100).

 

Vi inledde gudstjänsten med Välsignelse av julkrubban för vilket det finns en ordning i Artos missale..

 

Efter gudstjänsten blev yngre son och jag, tillsammans med ytterligare en ur församlingen, bjudna på - kyrkkaffe trodde jag, men det blev grillad kycklingklubba med potatisgratäng och som avslutning kaffe m kladdkaka. Då jag var lite trött och utan mina gåstavar tackade vi ja till erbjudande om skjuts hem. Först ca kl 17 var vi hemma. Mycket trevlig och givande eftermiddag.

 

Efter en stunds vila fick vi ändå lust ta en promenad på kvällskvisten - med gåstavar för min del. Runt Mjölkuddsberget längs elljusspåret blev det. Men trött blev jag och kunde glädja mig åt sonen som erbjöd stöd på slutet.

 

Sist lite glögg framför granen som nu tändes för första gången (levande ljus). Sedan konungens jultal..

 

Glöm nu inte mina avslutningsord efter högmässan: det är bara den kommersiella julen som slutar nu. Den kristna julen har bara börjat och varar i tjugo dagar till.

 

God Jul!

Men jag är hemma från gudstjänsten.

 

Vi har nämligen haft slängar av vinterkräksjuka i huset, dvs i lägenheten. Så trots att jag känner mig acceptabelt pigg vill jag inte på något sätt riskera föra in smitta i gudstjänstförsamlingen. Alltså hemma.

 

Men den som gick i kyrkan fick säkert en fin gudstjänst med god predikan. Hur många deltagare det var vet jag således inte. Får förlita mig på ev bloggläsande kyrkvärd.*

 

* det blev när vi möttes på juldagen som jag fick besked: 54 deltagare

 

 

När jag kom till kyrkan ca tio i elva kändes gudstjänstrummet redan nästan fullt. Och fler kom under sista minuterna. Hur många vi blev till sist vet jag inte. Kanske kyrkvärd kan ge besked.*

 

Johan predikade och Mats var liturg. Båda genomförde sina uppgifter helt tillfredsställande. Fin gudstjänst alltså. Förutom tjänstgörande var tre präster och tre diakoner närvarande. Efter mässan och vid kaffet fick jag möjlighet prata med människor som har hemmahörighet både inom laestadianismen och den samiska kulturen. Alltså blev det samtal om kyrkans relation till båda dessa  grupper. Som överlappar varandra

 

Inför kyrkans ursäkt till samerna var reaktionen huvudsakligen inte som man brukar säga. Varför ska kyrkan be om ursäkt för att den försummat/motarbetat samisk andlighet var frågan. Ska inte en kyrka vara missionerande? Syftar det istället på den kristna tradition som finns (funnits) bland samer så är det väl i Norrbotten främst laestadiansk fromhet och den vill ju den officiella kyrkan helst inte ta i ens med tång.**

 

Enligt slutpålysning av Bosse blir det fr o m kommande söndag (Fjärde sönd i advent) morgonmäss kl 9 och högmässa kl 11. Allt för att genom färre

besökare per mässa kunna bidra till mlnsksd smittspridning. På  annandag jul och nyårsdagen blir det dock bara en mässa och den blir kl 18 (enligt vana vi haft i Hertsökyrkan i många år).

 

(Info: Juldagens högmässa kl 11 kommer Mats och jag att ansvara för; han predikar och jag celebrerar,)

 

 

* 62 fick jag senare veta av kyrkvärd Johan

 

** jag utvecklar gärna anledningarna till denna min bedömning om någon ber mig. Men jag är öppen för att variationer kan förekomma på lokalplanet