Torbjörn Lindahl

Men jag är hemma från gudstjänsten.

 

Vi har nämligen haft slängar av vinterkräksjuka i huset, dvs i lägenheten. Så trots att jag känner mig acceptabelt pigg vill jag inte på något sätt riskera föra in smitta i gudstjänstförsamlingen. Alltså hemma.

 

Men den som gick i kyrkan fick säkert en fin gudstjänst med god predikan. Hur många deltagare det var vet jag således inte. Får förlita mig på ev bloggläsande kyrkvärd.*

 

* det blev när vi möttes på juldagen som jag fick besked: 54 deltagare

 

 

När jag kom till kyrkan ca tio i elva kändes gudstjänstrummet redan nästan fullt. Och fler kom under sista minuterna. Hur många vi blev till sist vet jag inte. Kanske kyrkvärd kan ge besked.*

 

Johan predikade och Mats var liturg. Båda genomförde sina uppgifter helt tillfredsställande. Fin gudstjänst alltså. Förutom tjänstgörande var tre präster och tre diakoner närvarande. Efter mässan och vid kaffet fick jag möjlighet prata med människor som har hemmahörighet både inom laestadianismen och den samiska kulturen. Alltså blev det samtal om kyrkans relation till båda dessa  grupper. Som överlappar varandra

 

Inför kyrkans ursäkt till samerna var reaktionen huvudsakligen inte som man brukar säga. Varför ska kyrkan be om ursäkt för att den försummat/motarbetat samisk andlighet var frågan. Ska inte en kyrka vara missionerande? Syftar det istället på den kristna tradition som finns (funnits) bland samer så är det väl i Norrbotten främst laestadiansk fromhet och den vill ju den officiella kyrkan helst inte ta i ens med tång.**

 

Enligt slutpålysning av Bosse blir det fr o m kommande söndag (Fjärde sönd i advent) morgonmäss kl 9 och högmässa kl 11. Allt för att genom färre

besökare per mässa kunna bidra till mlnsksd smittspridning. På  annandag jul och nyårsdagen blir det dock bara en mässa och den blir kl 18 (enligt vana vi haft i Hertsökyrkan i många år).

 

(Info: Juldagens högmässa kl 11 kommer Mats och jag att ansvara för; han predikar och jag celebrerar,)

 

 

* 62 fick jag senare veta av kyrkvärd Johan

 

** jag utvecklar gärna anledningarna till denna min bedömning om någon ber mig. Men jag är öppen för att variationer kan förekomma på lokalplanet

 

Tre personer var vi som samlades till vår bönestund före högmässan. I gudstjänsten upplyste Bosse om dessa 15-20 minuters bönesamlingar före högmässan. Kl 10.30 samlas vi i barnrummet. Vi ber för gudstjänsten och församlingen och böneämnen som var ock en kan ha. Alla välkomna.

 

Betydlgt fler var vi i själva högmässan. Efter gudstjänsten smög kyrkvärd Christer upp bredvid mig och viskade tänker du blogga så var vi 62. Att vi var så många hade jag inte förstått. Johan var liturg, Bosse predikade.

 

En stund efter kyrkkaffet samlades ledarstaben för alpha-arbetet och dess fortsättningsgrupper. Själv har jag denna termin varit engagerad i en av fortsättningsgrupperna efter två års pensionärsvila från alphaarbetet. Men jag erkände vid planeringen att jag inte vill utlova dylikt engagemang till våren. Att binda upp mig en kväll i veckan blir helt enkelt för mycket. Jag har inte längre samma krafter som förr. Att rycka in någon enstaka gång, precis som att predika eller hålla högmässor ibland är däremot helt ok.

 

Yngre sonen och jag tog sen en promenad på kvällen. Skönt och välbehövligt.

Jag slutade föregående inlägg med att Mats och Johan och jag delade fortsatta tankar om mötet i västlaestadianska bönhuset lördag kväll.

 

Johan blev som sagt kvar längre än Mats och jag och vid kyrkkaffets slut i Hertsökyrkan på söndagen delade han vad samtalen handlat om: bibelöversättningar och dopet.

 

Pga sitt intresse för vilken översättning som användes så hade Johan fått ett ex av den som ofta används: en revidering av Karl XII:s bibel. Om jag fattade rätt är det inte den revidering som kallas Reformationsbibeln (finns väl bara till NT vad jag vet). Nå, hur som helst hade Johan studerat den under lördagskvällen och även haft kontakt med person kunnig i hebreiska. Hans bedömning: inte bra - och då väljer jag återge hans slutsats med betydligt mildare ord än han själv använde. (Om jag nu minns Johans ord rätt så var hans bedömning av GT-översättningen att man till största del följt Karl XII:s bibel,  men då man stött på helt obegripligt svårförståeliga ålderdomliga ord bytt dem mot moderna ord som gett en påtaglig "orytm" i texten) Denna översättningsreviderings eventuells brister ska dock inte den västlaestadianska församlingen lastas för eftersom det lär vara andra som tagit fram den

 

Hans reaktion inför den dopsyn han delgavs är väl exakt densamma som jag själv och alla lutherska präster gett uttryck för när dom mött laestadiansk dopteolog, oavsett om det är öst eller väst:

och än mer: 

- dom har har ju knappast ens läst katekesen.*

 

Mats och jag - som har större erfarenhet av laestadianer i både öst och väst - försökte trösta honom: du vänjer dig, dom är ju i alla fall trevliga. Och jag har väl vant mig vid att säga som  Göran Beijer - en av Missionsprovinsens biskopar - sade när jag visat honom ett förslag till dopritual som inom den östlaestadianska (tornedals-)gruppen tagits fram:

- så länge laestadianerna har rätt praxis, dvs konsekvent döper sina barn i tidig ålder, så får man väl stå ut med att de läromässiga begreppen inte är helt i enlighet med den lutherska bekännelsen.

 

Nu är de, från den lutherska bekännelsen avvikande formuleringarna, tydligast inom väst, som skapat en egen handbok för de kyrkliga handlingarna. Och eftersom Mats och jag till vår stora glädje fick varsitt exemplar av melodiutgåvan av den västlaestadianska psalmboken kunde jag noga - igen! - studera ritualen till de kyrkliga handlingarna inklusive nattvarden.

 

De västlaestadianska ritualen följer i stort sett 1942 års svenskkyrkliga ordningar. I nattvardsordningen dock utan de sjungna delarna Upplyft era hjärtan, prefationen och helig. 

 

Barndopsritualet inleds så:

"Gud har sänt sin Son, Jesus Kristus, i världen, att frälsa syndare. Han har bland oss upprättat sin kyrka och församling, där han upptar oss som sina barn.

 

Guds ord säger, att alla människor föds i synd. Alltså är också detta barn, som nu frambärs till dopet, delaktigt av den inneboende arvsynden. Det kan inte på annat sätt bli frälst från syndens skuld och straff än genom den allmänna försoningsnåden i Kristus. Av denna nåd och kallelse är detta barn delaktigt.

 

Vi är därför förvissade om att det är ett Guds barn."

 

Sen följer bibelläsningar och i övrigt rätt likt 42 års ordning. Vissa ändringar finns men dom är inte lika signifikanta som inledningsorden.

 

Hur man kan få detta med "förvissade att det är Guds barn" - redan utan dopet! - att stämma med bekännelseskrifterna, övergår helt mitt ringa prästerliga förstånd. I Augsburgska bekännelsen (= den lutherska kyrkans huvudbekännelse!) står i Artikel IX Om dopet:

 

"Om dopet lära de** att det är nödvändigt till saligheten

 och att Guds nåd tillbjudes genom dopet samt att barnen böra döpas för att de genom dopet må frambäras till Gud och så upptagas i hans nåd (min kurs.)

 

Men nu börjar tankarna dra iväg. Kära läsarna har fått vänta länge nog på denna fortsättning från helgen. Så jag bryter här och fortsätter dopundervisningen i ett kommande inlägg.

 

 

* jag träffade Johan onsdag kväll och frågade om jag fick citera honom så direkt.

- Gärna så han.

 

** dvs de evangeliska (lutherska) församlingarna

(Fortsättning från föregående inlägg)

 

Kyrkoårets nyårsdag. Hosianna. Solosång och blåsinstrument i högmässan. Fin upplevelse.

 

Förutom att jag hjälpte Bosse med distributionen fick jag även predika. Vid två tillfällen viskade jag till Bosse och föreslog att han skulle ta två moment som planerat låg på mig, evangelieläsningen och trosbekännelsen. Han var direkt med på noterna. Efteråt talade vi i sakristian om den oerhörda prästerliga glädje som blir när man får tjänstgöra i samma gudstjänst och upplever att man är helt ett - inte bara i de yttre liturgiska detaljerna utan fr a innehållsligt  - och vill driva allt i samma riktning.

 

Som predikotext tog jag andra årgångens evangelium ur Jh 18.

1. Jesu rike är inte av den här världen/hör inte till den här världen.

Det betyder att riket inte upprättas genom politiska beslut eller utbreds med krig.

 

2. Riket är av annat slag.

Nåderike. Utbreds med evangeliet och förlåtelsen. Och det verkliga vapnet är att den som blivit förlåten själv kan förlåta..

 

3. Jesus är kung.

Genom tron gör man frivilligt Jesus till kung i sitt hjärta. Inget "måste jag" utan glädjefull lydnad och underordning.

 

4. Jesus konungen har kommit för att vittna om sanningen.

Ja, han är sanningen.

Den som hör till sanningen lyssnar. Vem är det? Jo, givetvis den som (enl p 3) frivilligt gjort Jesus till kung i sitt hjärta. Men även den som innan hon kommit tiil avgjord tro likväl har ett så öppet sinne att hon är beredd utan motstånd och protester ta emot ordets tilltal

 

5. En gång ska detta rike som redan nu är av annat slag bli ännu mer annorlunda.

Det är vid Jesu återkomst, när han kommer i sitt härlighetsrike.

Då sanningen blir helt uppenbar, allt Guds ord är uppfyllt  och Kristus är en kung som ingen kan förneka.

 

 Vid kyrkkaffet kom jag på slutet i samtal med Johan och Mats om lördagens erfarenheter från västlaestadianska bönhuset. Men nu är det för sent skriva mer. Återkommer.

 

 

* OBS! Inte "första advent", vilket min gamle kamrat sorgfälligt noterar

 

I helgen har det varit församlingsdagar i båda laestadianska bönhusen i stan. Att det var i öst visste jag tidigare, men att det också var samlingar (som det där heter) även i väst fick jag reda på först igår när Mats ringde och undrade om jag ville följa med. Han, som varit kyrkoherde i Malmberget sen Gällivare har ju många gånger besökt västbönhuset därstädes och fått många vänner men ännu ej besökt väst här i Luleå, ville göra ett besök. Sagt och gjort och eftersom jag ändå skulle göra ett ärende strax innan vilket krävde bil så tog vi fordonet.*

 

När vi just kommit in i gudstjänstlokalen såg vi även unge prästkollegan Johan Marklund där. Gudstjänsten precis som vanligt enligt västlaestadiansk mall. Men detta är första gången i mitt liv jag hört en västlaestadiansk predikant avsluta sin predikan med Amen. Det normala brukar ju annars vara att predikanten blir avbruten av någon nådeshungrande själ som har behov gå fram till predikanterna bakom bordet och be om ett vittnesbörd om att synderna är förlåtna. 

 

Predikanten - minns ej namnet - var en som jag aldrig hört förr. Lågmäld och stillsam. Men enligt min ringa bedömning läste han ett så långt avsnitt ur Mt 18 att det utan vidare skulle räckt till fyra predikningar. Men en detalj bär jag med mig: när det i avsnittet (som i laestadianska sammanhang brukar kallas) Jesu kyrkolag till sist sägs att man ska betrakta den förmanade (som inte vill bättra sig) som en hedning och publiken, så betyder det inte att man ska fördöma personen, typ "nu hamnar du i helvetet" utan bara att detta är en person för vilken du behöver predika bättring (omvändelse). Fint sagt  tycker jag.

 

Mats och jag har flera gånger sagt till varandra att det faktum att man inom väst alltid inleder varje gudstjänst med läsning av en predikan av Laestadius, faktiskt innebär en stabilitet i gudstjänstlivet som man ibland kan sakna i öst. Ska det va laestadianskt så ska det - typ!

 

Kaffe efteråt och givande samtal med några predikanter., bl a om dopet och bibelöversättningar. När Mats och jag for var Johan kvar och fortsatte diskussionerna.

 

hade som alla söndagar sin vanliga höjdpunkt i högmässan. Antalet deltagare räknade jag inte men många som vanligt. Ibland brukar jag ju berätta hur många präster som var med utöver Bosse själv. Fyra. Tre diakoner och en församlingspedagog. Sju av kyrkans åtta kyrkvärdar  (varav två tjänstgjorde) + en tidigare kyrkvärd. Detta är en av anledningarna till att gudstjänstlivet blir stabilt: att de som då och då har uppgifter i gudstjänsten kommer till kyrkan även när dom inte "tjänstgör".

. 

Vid samtal med gudstänstfirare senare under dagen fick jag lite credit (som det numera heter) för mitt tidigare enträgna arbete med att få gudstjänstdeltagarna att förstå (meningen med) liturgin, och att uthålligt öva församlingens liturgiska agerande.*

 

I idag hade Bosse vit liturgisk färg. Det betyder att man vid kyrkoårets sista söndag mer vill betona Kristus konungen och hans härlighetsrike än domen.**

 

Predikan var det inget fel på.*** vid distributionen återgick Bosse - pga den ökade smittspridningen - till ordningen att prästen själv doppar brödet i vinet och ger kommunikanten direkt i munnen. Hoppas normal ordning snart kan återställas. 

 

I pålysningarna efter mässan pålystes dels att jag predikar kommande söndag och att tisdagen efter (30/11) blir det en församlingsafton med Andreas Holmberg (en av denna ringa bloggs mer flitiga kommentatorer) om prästen och psalmförfattaren Anders Carl Rutström, som föddes i Rutvik för exakt 300 år sedan

 

Vid kyrkkaffet fick vi chans äta lite rester från fredagskvällens tacos.

 

 

* det var ju synd att det sista beslut jag var med om att fatta på mitt sista stiftsfullmäktige var att avskaffa stiftets medarbetarpris, annars kunde jag ju varit en kandidat😏

 

** man kan också ha lila färg på kyrkoårets två sista söndagar. Så har det traditionellt varit I Sverige. Allvar och bot, omvändelse. Det går också att ha trefaldighetstidens gröna färg kyrkoåret ut. Fritt fram för prästerlig påhittighet 

 

***påminner mig en händelse från min andra tjänstebiträdessommar 1974. Jag predikade i högmäsdogudstjänst och både jag själv och sommarkyrkokompisarna var nog lite impade av att en blott tjugoåring kunde hålla en så pass frimodig predikan på över trettio minuter. Så mötte jag tjänstgörande komminister i församlingen som för dagen var med som handledare. Jag räknade väl med några uppmuntrande ord, men fick bara (när han passerade utan att stanna):

- Det var ju i alla fall inget fel i det vi fick höra idag!

Typiskt laestadianskt har jag sen lärt mig. Man ska aldrig berömma en  predikant

Jag behöver väl inte säga var jag gick i högmässan? Det är ju självklart. Bosse predikade och celebrerade. Strax innan gudstjänsten bestämde vi att jag skulle hjälpa till med distributionen. (Han trodde Johan skulle komma men så blev det inte) Vi var väl någonstans mellan 45 och 50 personer. Högtidlig gudstjänst.

 

Efter gudstjänsten och vid kyrkkaffet fick jag prata med ett par från Eritrea som för första gången besökte Hertsökyrkan. Kvinnan, som bott längre i Sverige, hade dock tidigare gått i Björkskatakyrkan

 

Efter kyrkkaffet stötte jag på två laestadianska vänner som inte tillhör de söndagliga gudstjänstfirarna, men som dyker upp då och då. En predikant, en styrelseledamot. Eftersom vi tidigare mötts i de sammanhang i Fridsförbundet där dess framtid* diskuterats;, så frågade jag: 

 

 I bilen på vägen hem berättade jag för Mats om min fråga. Han som varit kyrkoherde i Gällivare och gått på nattvardsgång (dock utan att kommunicera) i västlaestadianska bönhuset därstädes, sa att han lätt kunde svara på frågan. Svaret är nej. Precis samma tanke har jag som en gång deltagit i nattvardsgudstjänst i västlaestadianska bönhuset här i Luleå.

 

Nu kan man ju inte med säkerhet säga att östarna skulle välja exakt samma väg som västarna men risken är nog stor; helt läst nattvardsliturgi, med bara kort nattvardsbön, typ 1942 års handbok, intiftelseorden och läst O Guds Lamm. Men utan "Upplyft era hjärtan...", prefation och helig. (Och sannolikt helt utan de ytterligare möjliga församlingsgensvar som finns i 1986 års handbok). Mycket torftigare alltså. Så tänk er verkligen för kära vänner innan ni fattar ett sådant beslut.

 

(F ö måste det varit nattvard i västlaestadianska bönhuset idag, eftersom vår vän därifrån som alltid dyker upp i kyrkan dessa söndagar syntes i högmässan idag).

 

Nu vet jag att det ofta diskuteras nödvändigheten av de moment i liturgin som inte absolut måste vara med för att det ska anses vara en giltig nattvard. Då är mitt svar: varför anstränger du dig för att göra varierad middag varje dag? Det räcker väl med ärtsoppa på vardagarna och blodpudding på söndagarna om du ska hålla svälten utanför dörren. Allt utöver det är väl onödig (=otillåten?) lyx?

 

Snabbt hem för lunch sen tog jag med Mats i bilen och vi återvände till Örnäset och Fridsförbundets bönhus. Där predikade jag tillsammans med en av predikanterna. Min prästerliga vana trogen talade jag över evangeliet om de tio jungfrurna/unga flickorna/brudtärnorna. Redan i kyrkan hade jag av en av högmässodeltagarna fått höra att det finns fler viktiga 10 i Bibeln. Abrahams förhandling med Gud om hur många rättfärdiga som krävs för att Sodoom ska skonas stannar ju på  tio. En kvinnas tio mynt varav ett försvinner och återfinns. De tio spetälska som botas men bara en vänder åter och tackar. Tio är ju också det antalet personer (iofs sig vuxna män) som krävs för att en judisk synagogsförsamling ska kunna bildas.

 

Något ytterligare referat av predikan blir det inte eftersom jag släppte min (nästan) normala högmässopredikomall med tre delar. (Den nyfikne må söka upp Luleå Fridsförbund på Youtube).

 

 

* den s k framtidsgruppen som Fridsförbundet utsett,  och som jag fick förtroendet delta i, presenterade fyra (teoretiskt) möjliga framtidsvägar:

1. Fortsätta nyttja svenska kyrkans präster ("så länge det går" - vad det nu betyder?)

2. Bilda en frikyrka och låta lekmän ta över sakramentsförvaltningen

3. Tillsammans med övriga fridsförbund i Norrbotten bilda (och gemensamt finansiera!) en stiftelse som anställer en präst (vem skulle det kunna  vara?) som betjänar alla fridsförbund 

4. Samarbeta med Missinsprovinsen på något sätt och låta sig betjänas av dess präster (och eventuellt någonstans i framtiden att vissa predikanter kan prästvigas inom Missionsprovinsen)

 

Igår for jag till högmässa som vanligt. Unge Johan höll gudstjänsten. Predikan med innehåll men visst saknade jag varianten att tolka saligprisningarna i nådens ordning-termer.

 

Jag drar mig till minnes en upplevelse från min tidiga prästtid då jag hörde en dylik predikan av Bengt Pohjanen, och i samma gudstjänst fick uppleva en sagolik inspiration när det var min tur tala. Men det har jag nog redan berättat om i mina P-minus-bloggar som jag skrev den våren då jag gick i pension (2019)*

 

Åter till nutid.. mindre folk än vanligt.

- Det blir nog fler i morgon, söndag, sa Johan och vidtalade Mats att då hjälpa till med distributionen.

 

Vi tog samma bil hem som vi kommit med och Mats bjöd mig på kyrkkaffe innan vi skildes åt.

 

Mats for senare på gudstjänst i bönhuset. Jag däremot for med yngre son till Töre där vi tände ett ljus på hans morfars och mormors grav. Vi noterade att det fanns en gravlykta på graven. Vem har satt dit den? F d granne eller person som vill tacka svärfar för hans prästgärning? Efteråt gick vi på restaurangen vid macken där vi närmaste släktingar åt middag efter svärfars begravning för ett drygt år sedan och där svärfar och jag ätit åtskilliga gånger under årens lopp.

 

Sen for vi till Gammelstad och gick en stund på kyrkogården och tittade på alla ljus. Oerhört vackert då man beslutat släcka (nästan) all elbelysning.

 

Sista anhalten blev begravningsplatsen** på Hertsön där vi tände ljus på mina föräldrars grav. Även där många ljus som lyste vackert men inte lika överskådligt eftersom det är mer träd än i Nederluleå.

 

En fin runda till tre kyrkogårdar/griftegårdar/begravningsplatser.

 

- - - -

 

Söndagen besök i högmässa i samma kyrka som igår. Betydligt fler deltagare denna gång. Kyrkkaffe ordnat av s k frivillig*** Om alla deltagare velat fika hade vi absolut inte rymts i samlingssalen. Att denna lilla kyrka i stadens utkant kunnat bli en så stabil gudstjänstgemenskap är inspirerande. Samtidigt bör man notera att åtskilliga av de regelbundna deltagarna inte bor i distriktet utan kommer från andra delar av församlingen, grannförsamlingen eller grannkommun. Varför kommer dom? För att dom inte finner acceptabelt gudstjänstliv på annat håll (?). En anledning till självrannsakan på "andra håll"?

 

Efter kyrkkaffet for Mats och jag till bönhuset. Vi kom lite för sent givetvis men predikningarna är ju långa och dessutom två till antalet. Och som en person sagt oss redan i kyrkan när vi beklagade att vi skulle komma för sent:

- Laestadianska gudstjänster är som ortodoxa liturgier, man kan komma och gå som man vill.

 

Och det gjorde ytterligare en person. Mitt under predikan kände jag en klapp på axeln och fick se min äldre son sätta sig bredvid mig.

 

- - - - 

 

Så några avslutande funderingar om allhelgonahelgens traditioner.

 

1. Ljuständning.

I kyrkorummen (svenska kyrkan, utöver altarljus mm) började det - vilket Johan idag nämnde i predikan - 1968 när en s k ljusbärare placerades i Uppsala domkyrka. Numera finns en sådan i nästan varje kyrka.

 

Anledningarna tända ljus blir fler och fler; vid pålysningarna av döpta och avlidna, som uttryck för sorg eller deltagande vid olyckor och katastrofer

 

2. Ljus på gravar lär försiktigt ha börjat på 30-talet men det dröjde innan det blev den folkrörelse det är idag. Länge sågs det med tvekan i vårt lutherska land och ansågs vara katolskt, vilket är liktydigt med på alla sätt fullständigt och odiskutabelt fel, oavsett anledning

 

Idag när det i allhelgonatid tänds ljus på i stort sett alla gravar börjar man ana nästan ett tvång. Om man som anhörig inte tänder ljus på "sin" grav så signalerar man därmed sin slöhet eller sitt ointresse och får skämmas.

 

3. I mycket kyrklig information får man veta att Allhelgonahelgen är helgen då vi minns våra anhöriga och får ge uttryck för vår sorg.

 

Så har det kanske blivit. Men var tog helgonen vägen? Alla som genom sin tro mot alla odds och/eller sin ståndaktighet i svåra lidanden - ofta intill döden - blivit efterföljansvärda föredömen?

 

4. Vart försvann de riktiga gudstjänsterna?

När jag i fredags tittade i predikoturerna för staden såg jag bara två kyrkor där det var riktiga gudstjänster (högmässor)  både lördag och söndag: Domkyrkan och Hertsökyrkan. I övrigt krympt gudstjänstliv med stor andel minnesgudstjänster och musikgudstjänster.

 

Jag inser att man lätt satsar på sådant som kan upplevas mer lockande och publikfriande men "jag säger eder": om inte församlingars liv får bäras av en stomme av stabila gudstjänster kommer det snart vara ett minne blott.

 

5. Kommer alla till himmelen? Är det den kristna trösten att det finns ett liv efter detta, (som alla automatiskt kommer till)?

 

6. Får vi träffa våra anhöriga efter döden?

Det betraktas ju numera nästan som en självklarhet. Jag fick en fråga om detta en gång av en vän till mina föräldrar och fann att jag inte hade något svar. Är det något jag missat, eller finns någon bland kära läsarna som kan upplysa mig om den bibelvers där det uttryckligen står att man får träffa sina anhöriga i himmelen?

 

Utan att veta säkert exakt hur det blir där "på andra sidan"

(det vet ju ingen) så förefaller det mig lika sannolikt att om man får nåden komma in i saligheten så kommer koncentrationen på Honom som sitter på tronen och Lammet att vara så stor att det knappast spelar någon roll om den som står bredvid mig i den lovsjungande skaran är släkting eller afrikan eller kines.

 

Visserligen talas i mycken kristen (sång?)- tradition om återseende. Men man ska veta att det i så fall syftar på kristna "syskon" i tron, inte självklart jordiska släktingar. Jesu ord i svar på fråga från saduceerna om uppståndelsen antyder ju snarare att de jordiska banden inte finns kvar.

 

Här gäller väl som alltid "den som lever får se" men jag har inte lust att med säkerhet utlova något jag inte upplever mig ha full täckning för.

 

 

* om jag vore lika kunnig i bloggeriet som den som inspirerade mig börja blogga, dvs min gamle kamrat, då skulle jag enkelt fixa en länk till densamma bloggposten, men klarar inte det på telefon

 

** vad kallas den numera? Har man återgått till kyrkogård efter försöket med det finlandssvenskt inspirerade griftegård som väl aldrig riktigt slog igenom hos oss rikssvenskt svensktalande? 

 

*** det etablerade kyrkliga uttrycket för person som gör något slags insats i församlings,- eller gudstjänstliv utan att vara anställd. Vad jag tycker om det ordvalet har jag nog skrivit förut

Tänk vad tiden går. Snart är trefaldighetstiden slut. Nästa helg allhelgonahelg och sedan kyrkoårets två sista söndagar. I dag började dessutom vintertiden så i natt ställdes klockorna om. Jag kom ihåg att göra det innan jag lade mig i går med fem av de väggklockor jag har. Den sjätte ställde jag om nu. Skälet till så många klockor är dels att jag ärvt/fått flera av dem och lika gärna kan använda dem när de väl finns i huset, dels att jag från min fader ärvt bekvämligheten att man ska kunna titta på en klocka var man än befinner sig i lägenheten utan att behöva vrida huvudet så halsen blir begynnelsen till spiral. Inser nu att om fullkomlighet ska nås måste jag få upp en klocka även i hallen - eller två!

 

Med alla dessa klockor och dessutom en extra timme på morgonen hade jag inte haft något att skylla på om jag kommit försent till kyrkan vilket jag inte heller gjorde. Idag var vi många gudstjänstfirare. Några få som jag aldrig tror jag sett där och flera som bara kommer sporadiskt. En ny bekantskap fick jag dock göra vid kyrkkaffet. Exakt hur många vi var i gudstjänsten räknade jag inte. Kanske kyrkvärd Christer kan komplettera. Om han läser här. 

 

Idag var Bosse inspirerad och höll en lång predikan. Och berörde alla tre texterna. Men över tid- som det numera heter - jämnar det ut sig då predikan förra söndagen var betydligt kortare.

 

Nu är det snart dags fixa middagen. Det blir ugnsstekt röding.*

 - - - 

Till middagen kom Mats och hade med sig några sidor ur ett gammalt nr (19 sept) av UNT (Upsala nya tidning) där det var en intervju med kvinna som i ungdomen var på väg bli präst (jag minns henne som praktikant här i sta'n) men som av olika skäl tappade tron och efter diverse sökande blivit präst i något slags gudinnereligion. Och nu startat ett gudinnetempel. Intressant får man väl säga i neutral ton.  Men samtidigt tragiskt att någon förlorar sin kristna tro och att begynnelsen till det förlorandet upplevdes vara de teologiska studiernas vetenskapliga betraktelsesätt på tron.

 

 

* ni ser, jag skulle nästan kunna vara på Facebook eller Instagram. Där ska man ju skriva meningslösheter - för läsarna alltså! - som vad man äter t ex.

 45 deltagare var vi idag enligt kyrkvärds räkning vilket fördes in i statistiken för Hertsökyrkan. Men en (1) minut före klockringningen var det bara ca 25 och när vi präster gick in under ingångspsalmen fortfarande under 30. Jag tänker som jag tänkt många gånger: om människor skulle till något upplevt viktigt t ex till flyget för en två veckors resa till Thailand för vilken man redan betalt en stor summa då skulle man minsann inte komma så i sista minuten. Vad tyder det på?

 

 I högmässan idag predikade Bosse men han hade frågat mig om jag ville celebrera vilket jag tackat ja till. Roligt känna att det fortfarande fungerar för en gammal man.

 

Nu är ju detta med ett tolkande tema för söndagens texter ett i historiskt perspektiv modernt påfund så det behöver man ju inte bry sig om men om man väl ska notera temat för dagen - Samhällsansvar  - så är det ju något av det mest krystade och påhittade man kan tänka sig. Väl i klass med Jesu närvaro helgar hemmet för Andra söndagen efter Trettondedagen i 1942 års evangeliebok. Dessutom är det ju Pk så det bara dammar om det.

 

Men sådana irritationsanledningar behöver man inte låta fylla sinnet när man får glädjen deltaga i en riktig högmässa. Och dessutom medverka.

 

Kyrkkaffe sen och som vanligt blir det lite jobbigt försöka höra det man vill höra i surret. Eftersom man har hörapparater alltså. Lunch sen på lokala mathaket med tre av gudstjänstdeltagarna varav en skjutsade hem mig*

och fick kaffe på maten i mitt enkla tjäll som tack. 

 

 

* hade tagit buss till kyrkan då jag inte ville köra bil med sommardäck i vinterväglaget. Sen tänker jag alltid att jag gör Greta glad varje gång jag avstår bil eller flyg. 

Idag var vi många i kyrkan. Kanske inte fler än vanligt av dem som ofta kommer men utöver dem var kyrkvärdar från alla församlingens kyrkor där. Dom skulle ha en kyrkvärdsutbildning.

 

God psalmsång, aktivt deltagande i liturgin. Själv försöker jag numera, när jag sitter i vanlig kyrkbänk, ta ledningen i församlingssången Din död förkunnar vi... och det trefaldiga Amen efter nattvardsbönen, och dra upp farten ordentligt så det inte blir så släpande långsamt som det annars lätt blir om osäkra röster nästan väntar på varandra innan dom vågar sjunga ut.

 

Predikan är inget att säga något om. Alltid god andlig föda när Bosse predikar. 

 

Däremot kan man ju fundera något över dagens tema och texter. Fr o m 1983 är temat i evangelieboken Lovsång och texterna till stor del rätt allmänna om lovsång och tacksamhet. Dagens evangelium om de tio spetälska fanns ju förr på 14:e efter Trefaldighet som då hade temat tacksamhet. Men på den tiden var ju Tacksägelsedagen en skördefest. Då man tackade för årets skörd. Men i takt med att allt färre i landet bor på riktig landsbygd och än färre är bönder, så blir väl det allt mindre angeläget. 

 

Vid kyrkkaffet upplyste diakon Ulrica och jag att under en tid av några veckor (månader) har tre personer avlidit vilka till och från under kortare eller längre tid funnits med i gudstjänst-gemenskapen. Den sista dog i fredags. Och i onsdags hade jag fått kallelsen komma och 

ge henne nattvarden på hennes boende.

 

Idag missade jag dock vår bönegrupp före högmässan. Inte så att jag glömde ta tidigare buss, utan så att jag i centrum glåömde byta från buss 4 till 1. Och det insåg jag när bussen jag satt på styrde in i höger körfält längst ner på Smedjegatan för färd mot flygplatsen och Hersöbussen låg till vänster och jag genom fönstret kunde se god vän som jag förstod var på väg till bönegruppen..

 

Alltså blev det att kliva av på första bästa hållplats som ligger oförskämt långt bort och gå tillbaka. Tur att Espresso House nästa alltid är öppet. Så kunde det bli en Latte i väntan på bussen en timme senare. På den fanns grannen Mats och vi tog även buss hem tillsammans efter mässa och kyrkkaffe. Då klev vi av i centrum för att gå hem därifrån. Och precis då vi stigit av stötte vi på Åsa Nyström. Hon såg pigg ut efter den behandling hon genomgått och jobbar nu halvtid.

 

En dag som återfått det enda rimliga temat änglarna istället för temat från 1942 års evangeliebok Barnen och änglarna vilket ju i generationer befäst tanken att änglar, fr a skyddsänglar - ett ord som inte finns i Bibeln - normalt bara har med barn att göra.

 

Sannolikt beror denna barn-änglakoppling på slutorden i  gamla evangeliet Mt 18 om dessa små vars änglar alltid finns inför Guds ansikte. Textavsnittet i dåvarande längd inleds ju också med Jesu tal om att barnet är störst i himmelriket. Texten är i nuvarande evangeliebok kapad i början och flyttad till andra årgången.

 

Det gjorde att Johan idag i högmässan i Hertsökyrkan fick predika över en text utan barnperspektiv. Han inledde också genom att säga något om det tokiga i att Mikaelidagen under lång tid i vår kyrka varit en naturlig barn- och familjegudstjänstsöndag. Den text som snarast är dagens karaktärtext, episteln ur Uppenbarelseboken, är ju en text om strid och om hur djävulen blir nedkastad på jorden. Knappast särskilt barnvänligt.

 

Evangeliet för dagen handlar istället om de 72 lärjungarnas glädje över att t o m demonerna lyder när de uttalar Jesu namn. Till slut fick Johan lite försiktigt be om ursäkt för att han nästan talade mer om demoner än om änglar.

 

Bosse hjälpte Johan med distributionen som nu, för första gången på väldigt länge, skedde på vanligt sätt, dvs äta brödet och dricka ur kalken. Bosse vädjade också om att alla avstår allt själv-doppande av brödet i kalken. Eller ska vi kanske säga "själv-doppande" av Kristi kropp i Kristi blod så förstår vi vilka heligheter vi tänker oss hantera med våra fingrar.

 

Ca 50 deltagare. Ändå var många trogna borta. Kl 10.15 hade några bönestund före mässan. Det kommer fortsätta fr o m nu.  Be så länge man har behov. De bedjande i sitter i barnrummet (utan att någon i hallen "pålyser" att "nu går vi och ber"). Tag själv ansvar för ditt deltagande och dyk upp utan anmälan.  Alla välkomna.

 

Efter högmässan tog jag buss hem tillsammans med Mats. Snabblunch efter vilken jag fick besök av min gamle kamrat som nu för första gången besökte mig i min lägenhet.

 

Bil sen tillbaka mot västra delen av staden, men stopp vid Fridsförbundets bönhus denna gång. Mikael predikade. Som alltid en predikan befriande fri från laestadianska standardfraser. Såg i bönhuset även några som varit i högmässan. Varav några som jag tror att jag aldrig tidigare sett i högmässa i Hertsökyrkan. Även det var ju roligt när jag såg dem på förmiddagen.

 

Efter gudstjänsten (eller Bön som det heter på laestadianspråk) följde Johan med mig hem på middag. Synnerligen trevligt med givande samtal (som alltid med Johan) och till kaffet dök även Mats upp (han bor ju i samma hus). 

 

Johan, som tillhör en senare teologgeneration än jag och Mats, kunde informera oss lite om det som det inte fanns mycket av under vår studietid, och som brukar kallas Nya perspektiv på Paulus. Intressant säger jag. Även om det - i vart fall i sin mer radikala form - kan bli utmanande för en lutheran. Johan kunde också berätta lite från samtalen efter kyrkkaffet i Hertsökyrkan med de ungdomar från bönhuset som var i kyrkan.

 

Klart givande gemenskap hela kvällen som avslutades med gemensamt completorium

 

Så blev det (1+ 2) × (änglar på besök)* enligt Hebreerbrevets ord (Hebr 13:2).

 

* lös ekvationen

 

Igår vaknade jag så tidigt att jag tog en morgonpromenad direkt och hann sen tiil morgonmässan kl 9. Ca 20 deltagare. Bosse ledde mässan och var ovanligt personlig i predikan när han på denna "höstens Påskdag" berättade om erfarenheter från sina föräldrars dödsbäddar. Enligt vad jag senare hörde skulle det därefter varit ca 50 på högmässan kl 11 som Johan ledde. Om det är rätt skulle det sammanlagt varit ca 70. Glädjande. 

 

Efter högmässan tog jag cykeln till stan där jag budröstade åt anhöriga i Edens festvåning,, f d Kyrkans hus. Sen trampade jag till Mjölkuddskyrkan där jag själv tog mitt ansvar i kyrkovalet. Samtidigt som jag var tre andra präster där. Roligt se att även kristna röstar och inte bara sossar och sverigedemokrater, tänkte jag.

 

Senare på eftermiddagen for jag till Fridsförbundets bönhus där jag predikade tillsammans med Erling Välivaara. Båda valde vi texter som hör denna söndag till. Jag läste om hur Jesus uppväckte en änkas son och Erling om hur Lasarus upptäcktes.

 

Tre huvuddelar hade jag i predikan.

1. Undret predikar om Jesu omsorg och barmhärtighet när han just förbarmar sig över en familj där kvinnan är änka. Om vi allvarligt vill följa Jesus i spåren får vi aldrig förakta den hjälp som Jesus kan ge också till människors yttre liv - sjukdom, handikapp, social utstötthet även om det inte tydligt handlar om "andliga" ting. 

 

2.  Jesu handling visar vem han är: "en stor profet har uppstått bland oss och Gud har besökt sitt folk".

 

3. Det går ju även att se något av nådens ordning i berättelsen - om man tolkar den lite allegorisk.

- den unge man som bärs ut ur staden mot graven är en andligt död som bärs mot den eviga döden

- bärarna är synderna

- ingen kan hindra  den fortsatta vandringen på denna dödsväg utom Jesus

- när Jesus rör vid båren ( jfr Psalt 32 "dag och natt var din hand tung över mig") och bärarna stannar så är det den väckta människans erfarenhet att hon inte längre orkar/vill leva i syndalivet

- Jesu ord "stå upp" är det livgivande evangeliets tilltal som skapar en uppståndelse genom tron

- när Jesus ger den uppväckte till hans mor får det vara en bild för hur den troende har sitt hem hos vår andliga moder Kyrkan/församlingen

 

Som avslutningen nämnde jag det som nästan är ett personligt favorittema när jag talar i en "väckelse" där väckelse idag nästan helt ersatts av uppfostringskristendom; att också barndomskristna måste uppstå genom tron.

 

Om en barndomskristen ställer sig frågan "varför är jag kristen?" så blir ju det givna svaret "därför att mina föräldrar uppfostrat mig till det". Men om man ställer frågan "vad är det som ger mig rätt att vara kristen" då kan svaret aldrig vara "därför att jag alltid varit det" för då blir det egenrättfärdighet. 

 

Alltså måste varje barndomskristen genomgå en omvändelse, som inte alls behöver vara synligt dramatisk men som likväl placerar den barndomskristne på nådens grund, precis samma grund på vilken alla syndare, hur allvarliga syndar de än begått, måste stå. 

 

Under åren då jag i "väckelsen" då och då berört detta tema har jag understundom fått kritiken att jag "tar tron av de barndomskristna". Inget kan vara felaktigare. Så länge en barndomskristen bekänner sin tro och inte lever i förblivande uppenbar synd med förhärdat hjärta, så är hon givetvis ett Guds barn. Men om hon verkligen ska förbli Guds barn i levande tro måste hon få en annan salighetsgrund än sin barndomskristendom..

 

Jag använde även den pedagogiska bilden av skillnaden mellan U-omvändelse (en syndare i otro som vänder om) och Y-omvändelse (en barndomskristen som förr eller senare måste välja väg) och där finns ett val på två nivåer 1) det synliga valet: Gud eller världen

2) det (oftast) osynliga valet: nåden eller egenrättfärdigheten.

 

Vid kaffet efter gudstjänsten kom jag i samspråk med en person som uttryckte stor tacksamhet för just denna sista del av predikan.

Stor högtid!

var det i Hertsökyrkan idag. Högmässa med dop av barn.

Johan celebrerade (=ledde mässsn) och jag koncelebrerade (= stod bredvid och läste svagt med i epiklesen (bönen om Anden) och intiftelseorden. 

 

Enligt plan skulle det varit Bosse men han var förhindrad så Johan fick rycka in. Men jag predikade och döpte  som vi tidigare bestämt.

 

Och när jag ändå skulle förbereda en predikan så undrade Johan om jag inte kunde predika på morgonmässan kl 9 också så slapp han förbereda en predikan. Sagt och gjort. Då blev det koncelebration och predikan × 2, men bara ett dop givetvis.

 

Dopfamiljen har jag känt i många år. Jag vigde dem och i flera år har dom varit med i gudstjänstförsamlingen. Och nu fick dom bära fram sitt barn till Herren.

 

Jag tror att många i församlingen också gladdes över att få uppleva ett dop. Eftersom de flesta barndop numera sker i kretsen av familj, släkt och vänner så får ju många ytterst sällan vara med om dop.

 

Inte så stort deltagande på morgonmässan men nästan upplevelsen av fullsatt i högmässan. Men då fick många sitta i sidorummet också. Dopfamiljen bjöd hela församlingen på dopkaffet och dessutom var nomineringsgruppen Centerpartiet där och bjöd på kaffe i lilla samlingssalen och informerade inför valet. Så den som ville kunde dricka kaffe och fika två gånger!

 

 Jag lyssnade en stund på Centerns information, så gjorde också Johan. Och han var även flitig på att berätta för "politikerna" om vad som händer i domkyrkoförssmlingen. Roligt om dom som eventuellt ska bestämma har någon aning om vad dom ska bestämma om. Man funderar över hur länge människor som kommer in i kyrkan politikervägen ska finns det meningsfullt för partiet att mest vara med och besluta om neddragningar - stängning av kyrkor och avskedande av personal - vilket kommer bli en framtida nödvändighet pga kyrkans försämrade ekonomi vilken beror på det minskade medlemstalet vilket i sin tur till stor del inte beror på att människor väljer gå ur kyrkan utan på generationsväxlingen dvs gamla som dör är oftast medlemmar men unga blir det inte i lika stor utsträckning, dvs de blir inte döpta.

 

Idag hörde man dock i förbönen att det nästan var jämt mellan döda och döpta. Kanske beror det på att många nu kommer till dop som avvaktat under pandemitiden. Ofta under senare år (innan restriktionerna) har jag upplevt att i många söndagars pålysningar har antalet dop varit nästan -10 jämfört med antalet dödsfall. Minns jag rätt skulle det ge minskat medlemstal på ca 500 per år utan att en enda person aktivt begär utträde. 

 

Nu är det kyrkoval om en vecka. Det är snudd på en kristen plikt att rösta på Frimodig kyrka.

Inget nytt. Samma kyrka som vanligt. Idag var det nomineringsgruppens, Socialdemokraterna, tur bjuda på kyrkkaffe efter 11-högmässan. 

 

Men redan till morgonmässan kl 9 infann jag mig. Vid alla kyrkoval sedan millennieskiftet har jag som distriktspräst i Hertsökyrkan alltid sett till att det funnits ett bord där nomimeringsgruppernas valinformation kunnat placeras flera söndagar före valet. Min avsikt var nu att bereda ett sådant bord igen eftersom det inte gjorts.*  Men när jag "ändå var där" så kunde jag gå på 9-mässan trots att 11-mässan med socialdemokratiskt fikabröd var ursprungsalternativet. 

 

Att gå på två mässor samma dag? Nej. Istället for god vän och jag och åt kebabtallrik på Frasses kl 11. Men till kyrkkaffet efter högmässan var vi tillbaka.

 

Där kom jag först i samspråk med tidigare kommunalrådet Yvonne Stålnacke som nu toppar (s)-listan i domkyrkoförsamlingen. Vi konstaterade per omgående att vi har ganska olika syn på kyrkans utveckling. Ovänner blev vi inte men tydligt oense. Jag pratade även med Margareta Lindbäck (tidigare kommunfullmäktiges ordförande) som jag känt ända sedan Nederluleåtiden och alltid haft god personlig relation till. Vi talade dock mindre om kyrkovalet och mer om kyrkstugurenovering. Vi har kyrkstugor nära varandra och hon uppmuntrade mig inför fortsatta renoveringsinsatser.

 

Vid fikabordet kom jag även i samspråk med sosse som bl a undervisade mig om existensen av "den hemliga synoden" som lömskt verkar inom kyrkan. När han lämnat sin plats slog sig fd kommunalrådet ner och vi fick ett fortsatt mer personligt samtal. Vi var nämligen i samma kompisgäng några år under högstadietiden (hon hette Öberg då) och hade mycket dela från den tiden. 

 

Att socialdemokrater kan vara ytterst trevliga rent privat - trots viss kyrkopolitisk oenighet - har jag upplevt många gånger. Och även - nu tänker jag inte just på dem som nämnts i denna bloggpost - när man ibland kommer in på djupare personliga och andliga frågor, hur dom många gånger kan visa stort personligt förtroende för en präst som dom rent kyrkopolitiskt anser vara helt fel och som, i vart fall i varje kyrkovalrörelse, energiskt bekämpar med alla till buds stående paroller.

 

Nästa söndag är det Centern som bjuder på fika efter 11-högmässan i vilken jag både predikar och döper.

 

 

* några kristdemokrater informerade mig dock om att domprosten förbjudit material med nomineringsgruppsinformation i kyrkorna. Till min ytterst stora förvåning!!! Detta är ju ett kyrkoval inte ett samhällsval. Var är annars den mest naturliga platsen söka väljare till kyrkovalet om inte bland kyrkfolket? Eller har det blivit så naturligt för oss att "det där får politikerna sköta, kyrkfolk ska inte bry sig"???

 

Jag säger då bara det. Och kommer omedelbart efter detta blogginläggs avslutande att skriva en protest till domprosten.

 

Och högmässa som vanligt i vanliga kyrkan. Bosse är tillbaka från semestern nu och höll innerlig och undervisande predikan över GT-texten där Gud ställer Kain till ansvar för brodermordet (och sammanhanget före om vad som föregick mordet). När han sen på slutet lite kort kom till evangelietexten så var den självklara utläggningen att den barmhärtige samariern som hjälpte den slagne är Kristus. 

 

Johan var liturg i mässan och förutom dessa två tjänstgörande var vi fyra präster* bland gudstjänstfirarna. Hur många vi sammanlagt var räknade jag inte (30:-35?) Och på morgonmässan kl 9 hade det varit ca 15 enligt Bosse.  I fortsättningen blir det (kortare?) mässa kl 9 och högmässa kl 11, för att försöka undvika att vi slår i taket, 35/mässa.

 

Idag bjöd nomineringsgruppen Kristdemokrater för en levande kyrka på kyrkkaffe. Och för att försöka undvika trängsel serverades kaffet i hallen och man sen kunde gå in och sätta sig i något av de mer glest möblerade rummen, men åtskilliga tog fikat på stående fot i hallen, så blev det mycket bättre? 

 

Nästa söndag är det nomineringsgruppen socialdemokraterna som visar upp sig och söndagen därefter Centern. Den söndagen (om två veckor) kommer jag att både döpa ett barn och predika i högmässan kl 11.

 

 

* jag har nog skrivit det förr men upprepar mig; att lediga/pensionerade präster (vars insikter i gudstjänstlivet jag respekterar) kommer till gudstjänsterna tar jag som ett kvalitetstecken.

Jag blev alltså skjutsad till rätt ställe på fredag eftermiddag. Tyvärr var det ett antal präster i kollegiet som inte kunde vara med, så jag saknade några vänner. Men programmet var det inget fel på. Upplägget innehöll allt det som brukar höra till ett traditionellt prästmöte inom svenska kyrkan men med oerhört mycket högre kvalitet - i alla fall om man jämför med de  prästmöten jag varit med om i Luleå stift under åren.

 

Redan fredag kväll var det minnesteckningar över två kollegor som avlidit sedan förra prästmötet, Hans-Åke Holmström och Ingemar Fridefors. Mycket fint och kunnigt framförda av Göran Beijer respektive Bengt Birgersson. Lördag förmiddag började med mässa ledd av biskop Bengt Ådahl och med predikan av Jan-Erik Appell. Nästa punkt var oration där Rune Imberg talade över Detta är den seger som övervunnit världen, vår tro. Under eftermiddagen kom sedan prästerskapets överläggningar under ledning av biskopen. Och sen var det slut. 

 

Men innan jag slutar ställer jag frågan: anser jag att här uttrycks det som är genuint svenskkyrkligt på ett sätt som den officiella svenska kyrkan numera till största del inte har en aning om? Givetvis anser jag det.

 

Efter prästmötet följde jag med Bengt Birgersson och fick en mycket trevlig och givande kväll i hans gästfria hem. Söndag förmiddag skjutsade han mig till flygbussen och sen var sagan slut.

är det idag. Och trots att det är normal högmässotid när jag börjar skriva detta inlägg befinner jag mig inte i kyrkan. Under sommaren firas visserligen mässorna kl 18 i kyrkan jag oftast besöker - och idag är sista gången, fr o m kommande söndag blir det 11 igen - men jag är inte ens i stan. Befinner mig på Landvetters flygplats för flyg mot Arlanda kl 13. Där blir det väntan igen och först ca 18.30 landar jag i Luleå.

 

Jag har nämligen varit på Prästkollegium för Missionsprovinsen. Det är nu tredje gången jag är med. Första gången för flera år sedan medverkade jag som gästtalare med föredrag om bikten. Och en gång har jag varit med efter att jag - samma söndag som Åsa Nyström välkomnades som biskop i Luleå stift - skickade in min ansökan om tillhörighet till kollegiet och senare fick det beviljat.

 

För att få överkomligt dyra flygbiljetter fick jag resa på lite udda tider. Tidig fredag morgon flög jag från Luleå och ankom Landvetter strax efter 9. Där blev jag upphämtad av gode vännen Yngve Kalin, ordförande i Kyrklig Samling och fick tillbringa några timmar hos honom och hustru. Och senare på eftermiddagen skjutsade han mig till Lärjungagården i Torestorp där Prästmötet gick av

stapeln.

 

- - - -

Och sen orkade jag inte skriva mer. Och sedan flera timmar hemma. Har redan hunnit få snabbvisit av båda sönerna som var på väg hem från Storheden och något lite längre besök - vi hann dricka te - av Mats som var förbi sin lägenhet ooch lämnade kaftanen efter mässan där han varit celebrant, innan han återvände till stugan i Kallax.

 

 

* alt rubrik: Prästmöte del 1

 

Söndag som vanligt. Och mässa som vanligt i samma kyrka som vanligt. Johan hade alltså delat med sig av liturgin till mig. Själv ledde han förra delen t o m förbönen, inkl både beredelseord (skriftetal) och predikan. Han hade också engagerat några barn med koptisk härkomst som kors- och ljusbärare (elektriska ljus!) och att hålla evangelieboken under evangelieläsningen från mittgången. De minsta barnen klarade kanske inte helt sin liturgiska uppgifter men enligt vad jag efteråt hörde tyckte många att det bara var fint med barnen som gick omkring i kyrkorummet klädda i sina vita koptiska kåpor (har nog något korrekt namn som jag inte kan.)

 

Själv ledde jag liturgin efter offertoriepsalmen. Roligt märka att det fortfarande fungerar för en gammal man. Eftersom Johan i predikan nämnt att 15 augusti är en högtidsdag i de gamla kyrkorna - Marie insomnande i östlig tradition och Marias himmelsfärd i väst - så lät jag det påverka valet av prefation och nattvardsbön. Har man Artos Missale kan man ju ta ut svängarna lite mer på de dagar som kommit lite i skymundan i vårt lutherska kyrkoår.

 

Knappt 40 deltagare. Nu är det bara en söndag kvar med mässa kl 18. Fr o m 29 aug blir högmässorna kl 11.