Torbjörn Lindahl

Jag blev alltså skjutsad till rätt ställe på fredag eftermiddag. Tyvärr var det ett antal präster i kollegiet som inte kunde vara med, så jag saknade några vänner. Men programmet var det inget fel på. Upplägget innehöll allt det som brukar höra till ett traditionellt prästmöte inom svenska kyrkan men med oerhört mycket högre kvalitet - i alla fall om man jämför med de  prästmöten jag varit med om i Luleå stift under åren.

 

Redan fredag kväll var det minnesteckningar över två kollegor som avlidit sedan förra prästmötet, Hans-Åke Holmström och Ingemar Fridefors. Mycket fint och kunnigt framförda av Göran Beijer respektive Bengt Birgersson. Lördag förmiddag började med mässa ledd av biskop Bengt Ådahl och med predikan av Jan-Erik Appell. Nästa punkt var oration där Rune Imberg talade över Detta är den seger som övervunnit världen, vår tro. Under eftermiddagen kom sedan prästerskapets överläggningar under ledning av biskopen. Och sen var det slut. 

 

Men innan jag slutar ställer jag frågan: anser jag att här uttrycks det som är genuint svenskkyrkligt på ett sätt som den officiella svenska kyrkan numera till största del inte har en aning om? Givetvis anser jag det.

 

Efter prästmötet följde jag med Bengt Birgersson och fick en mycket trevlig och givande kväll i hans gästfria hem. Söndag förmiddag skjutsade han mig till flygbussen och sen var sagan slut.