Torbjörn Lindahl

I helgen har det varit församlingsdagar i båda laestadianska bönhusen i stan. Att det var i öst visste jag tidigare, men att det också var samlingar (som det där heter) även i väst fick jag reda på först igår när Mats ringde och undrade om jag ville följa med. Han, som varit kyrkoherde i Malmberget sen Gällivare har ju många gånger besökt västbönhuset därstädes och fått många vänner men ännu ej besökt väst här i Luleå, ville göra ett besök. Sagt och gjort och eftersom jag ändå skulle göra ett ärende strax innan vilket krävde bil så tog vi fordonet.*

 

När vi just kommit in i gudstjänstlokalen såg vi även unge prästkollegan Johan Marklund där. Gudstjänsten precis som vanligt enligt västlaestadiansk mall. Men detta är första gången i mitt liv jag hört en västlaestadiansk predikant avsluta sin predikan med Amen. Det normala brukar ju annars vara att predikanten blir avbruten av någon nådeshungrande själ som har behov gå fram till predikanterna bakom bordet och be om ett vittnesbörd om att synderna är förlåtna. 

 

Predikanten - minns ej namnet - var en som jag aldrig hört förr. Lågmäld och stillsam. Men enligt min ringa bedömning läste han ett så långt avsnitt ur Mt 18 att det utan vidare skulle räckt till fyra predikningar. Men en detalj bär jag med mig: när det i avsnittet (som i laestadianska sammanhang brukar kallas) Jesu kyrkolag till sist sägs att man ska betrakta den förmanade (som inte vill bättra sig) som en hedning och publiken, så betyder det inte att man ska fördöma personen, typ "nu hamnar du i helvetet" utan bara att detta är en person för vilken du behöver predika bättring (omvändelse). Fint sagt  tycker jag.

 

Mats och jag har flera gånger sagt till varandra att det faktum att man inom väst alltid inleder varje gudstjänst med läsning av en predikan av Laestadius, faktiskt innebär en stabilitet i gudstjänstlivet som man ibland kan sakna i öst. Ska det va laestadianskt så ska det - typ!

 

Kaffe efteråt och givande samtal med några predikanter., bl a om dopet och bibelöversättningar. När Mats och jag for var Johan kvar och fortsatte diskussionerna.