Torbjörn Lindahl

hade som alla söndagar sin vanliga höjdpunkt i högmässan. Antalet deltagare räknade jag inte men många som vanligt. Ibland brukar jag ju berätta hur många präster som var med utöver Bosse själv. Fyra. Tre diakoner och en församlingspedagog. Sju av kyrkans åtta kyrkvärdar  (varav två tjänstgjorde) + en tidigare kyrkvärd. Detta är en av anledningarna till att gudstjänstlivet blir stabilt: att de som då och då har uppgifter i gudstjänsten kommer till kyrkan även när dom inte "tjänstgör".

. 

Vid samtal med gudstänstfirare senare under dagen fick jag lite credit (som det numera heter) för mitt tidigare enträgna arbete med att få gudstjänstdeltagarna att förstå (meningen med) liturgin, och att uthålligt öva församlingens liturgiska agerande.*

 

I idag hade Bosse vit liturgisk färg. Det betyder att man vid kyrkoårets sista söndag mer vill betona Kristus konungen och hans härlighetsrike än domen.**

 

Predikan var det inget fel på.*** vid distributionen återgick Bosse - pga den ökade smittspridningen - till ordningen att prästen själv doppar brödet i vinet och ger kommunikanten direkt i munnen. Hoppas normal ordning snart kan återställas. 

 

I pålysningarna efter mässan pålystes dels att jag predikar kommande söndag och att tisdagen efter (30/11) blir det en församlingsafton med Andreas Holmberg (en av denna ringa bloggs mer flitiga kommentatorer) om prästen och psalmförfattaren Anders Carl Rutström, som föddes i Rutvik för exakt 300 år sedan

 

Vid kyrkkaffet fick vi chans äta lite rester från fredagskvällens tacos.

 

 

* det var ju synd att det sista beslut jag var med om att fatta på mitt sista stiftsfullmäktige var att avskaffa stiftets medarbetarpris, annars kunde jag ju varit en kandidat😏

 

** man kan också ha lila färg på kyrkoårets två sista söndagar. Så har det traditionellt varit I Sverige. Allvar och bot, omvändelse. Det går också att ha trefaldighetstidens gröna färg kyrkoåret ut. Fritt fram för prästerlig påhittighet 

 

***påminner mig en händelse från min andra tjänstebiträdessommar 1974. Jag predikade i högmäsdogudstjänst och både jag själv och sommarkyrkokompisarna var nog lite impade av att en blott tjugoåring kunde hålla en så pass frimodig predikan på över trettio minuter. Så mötte jag tjänstgörande komminister i församlingen som för dagen var med som handledare. Jag räknade väl med några uppmuntrande ord, men fick bara (när han passerade utan att stanna):

- Det var ju i alla fall inget fel i det vi fick höra idag!

Typiskt laestadianskt har jag sen lärt mig. Man ska aldrig berömma en  predikant