Torbjörn Lindahl

Igår for jag till högmässa som vanligt. Unge Johan höll gudstjänsten. Predikan med innehåll men visst saknade jag varianten att tolka saligprisningarna i nådens ordning-termer.

 

Jag drar mig till minnes en upplevelse från min tidiga prästtid då jag hörde en dylik predikan av Bengt Pohjanen, och i samma gudstjänst fick uppleva en sagolik inspiration när det var min tur tala. Men det har jag nog redan berättat om i mina P-minus-bloggar som jag skrev den våren då jag gick i pension (2019)*

 

Åter till nutid.. mindre folk än vanligt.

- Det blir nog fler i morgon, söndag, sa Johan och vidtalade Mats att då hjälpa till med distributionen.

 

Vi tog samma bil hem som vi kommit med och Mats bjöd mig på kyrkkaffe innan vi skildes åt.

 

Mats for senare på gudstjänst i bönhuset. Jag däremot for med yngre son till Töre där vi tände ett ljus på hans morfars och mormors grav. Vi noterade att det fanns en gravlykta på graven. Vem har satt dit den? F d granne eller person som vill tacka svärfar för hans prästgärning? Efteråt gick vi på restaurangen vid macken där vi närmaste släktingar åt middag efter svärfars begravning för ett drygt år sedan och där svärfar och jag ätit åtskilliga gånger under årens lopp.

 

Sen for vi till Gammelstad och gick en stund på kyrkogården och tittade på alla ljus. Oerhört vackert då man beslutat släcka (nästan) all elbelysning.

 

Sista anhalten blev begravningsplatsen** på Hertsön där vi tände ljus på mina föräldrars grav. Även där många ljus som lyste vackert men inte lika överskådligt eftersom det är mer träd än i Nederluleå.

 

En fin runda till tre kyrkogårdar/griftegårdar/begravningsplatser.

 

- - - -

 

Söndagen besök i högmässa i samma kyrka som igår. Betydligt fler deltagare denna gång. Kyrkkaffe ordnat av s k frivillig*** Om alla deltagare velat fika hade vi absolut inte rymts i samlingssalen. Att denna lilla kyrka i stadens utkant kunnat bli en så stabil gudstjänstgemenskap är inspirerande. Samtidigt bör man notera att åtskilliga av de regelbundna deltagarna inte bor i distriktet utan kommer från andra delar av församlingen, grannförsamlingen eller grannkommun. Varför kommer dom? För att dom inte finner acceptabelt gudstjänstliv på annat håll (?). En anledning till självrannsakan på "andra håll"?

 

Efter kyrkkaffet for Mats och jag till bönhuset. Vi kom lite för sent givetvis men predikningarna är ju långa och dessutom två till antalet. Och som en person sagt oss redan i kyrkan när vi beklagade att vi skulle komma för sent:

- Laestadianska gudstjänster är som ortodoxa liturgier, man kan komma och gå som man vill.

 

Och det gjorde ytterligare en person. Mitt under predikan kände jag en klapp på axeln och fick se min äldre son sätta sig bredvid mig.

 

- - - - 

 

Så några avslutande funderingar om allhelgonahelgens traditioner.

 

1. Ljuständning.

I kyrkorummen (svenska kyrkan, utöver altarljus mm) började det - vilket Johan idag nämnde i predikan - 1968 när en s k ljusbärare placerades i Uppsala domkyrka. Numera finns en sådan i nästan varje kyrka.

 

Anledningarna tända ljus blir fler och fler; vid pålysningarna av döpta och avlidna, som uttryck för sorg eller deltagande vid olyckor och katastrofer

 

2. Ljus på gravar lär försiktigt ha börjat på 30-talet men det dröjde innan det blev den folkrörelse det är idag. Länge sågs det med tvekan i vårt lutherska land och ansågs vara katolskt, vilket är liktydigt med på alla sätt fullständigt och odiskutabelt fel, oavsett anledning

 

Idag när det i allhelgonatid tänds ljus på i stort sett alla gravar börjar man ana nästan ett tvång. Om man som anhörig inte tänder ljus på "sin" grav så signalerar man därmed sin slöhet eller sitt ointresse och får skämmas.

 

3. I mycket kyrklig information får man veta att Allhelgonahelgen är helgen då vi minns våra anhöriga och får ge uttryck för vår sorg.

 

Så har det kanske blivit. Men var tog helgonen vägen? Alla som genom sin tro mot alla odds och/eller sin ståndaktighet i svåra lidanden - ofta intill döden - blivit efterföljansvärda föredömen?

 

4. Vart försvann de riktiga gudstjänsterna?

När jag i fredags tittade i predikoturerna för staden såg jag bara två kyrkor där det var riktiga gudstjänster (högmässor)  både lördag och söndag: Domkyrkan och Hertsökyrkan. I övrigt krympt gudstjänstliv med stor andel minnesgudstjänster och musikgudstjänster.

 

Jag inser att man lätt satsar på sådant som kan upplevas mer lockande och publikfriande men "jag säger eder": om inte församlingars liv får bäras av en stomme av stabila gudstjänster kommer det snart vara ett minne blott.

 

5. Kommer alla till himmelen? Är det den kristna trösten att det finns ett liv efter detta, (som alla automatiskt kommer till)?

 

6. Får vi träffa våra anhöriga efter döden?

Det betraktas ju numera nästan som en självklarhet. Jag fick en fråga om detta en gång av en vän till mina föräldrar och fann att jag inte hade något svar. Är det något jag missat, eller finns någon bland kära läsarna som kan upplysa mig om den bibelvers där det uttryckligen står att man får träffa sina anhöriga i himmelen?

 

Utan att veta säkert exakt hur det blir där "på andra sidan"

(det vet ju ingen) så förefaller det mig lika sannolikt att om man får nåden komma in i saligheten så kommer koncentrationen på Honom som sitter på tronen och Lammet att vara så stor att det knappast spelar någon roll om den som står bredvid mig i den lovsjungande skaran är släkting eller afrikan eller kines.

 

Visserligen talas i mycken kristen (sång?)- tradition om återseende. Men man ska veta att det i så fall syftar på kristna "syskon" i tron, inte självklart jordiska släktingar. Jesu ord i svar på fråga från saduceerna om uppståndelsen antyder ju snarare att de jordiska banden inte finns kvar.

 

Här gäller väl som alltid "den som lever får se" men jag har inte lust att med säkerhet utlova något jag inte upplever mig ha full täckning för.

 

 

* om jag vore lika kunnig i bloggeriet som den som inspirerade mig börja blogga, dvs min gamle kamrat, då skulle jag enkelt fixa en länk till densamma bloggposten, men klarar inte det på telefon

 

** vad kallas den numera? Har man återgått till kyrkogård efter försöket med det finlandssvenskt inspirerade griftegård som väl aldrig riktigt slog igenom hos oss rikssvenskt svensktalande? 

 

*** det etablerade kyrkliga uttrycket för person som gör något slags insats i församlings,- eller gudstjänstliv utan att vara anställd. Vad jag tycker om det ordvalet har jag nog skrivit förut