Torbjörn Lindahl

i delvis digital miniform pågår i Luleå i helgen.

 

Enligt ursprunglig planering skulle det varit stormöte i Haparanda i helgen. Men pga Coronarestriktioner fick det ställas in. Istället ordnade man gudstjänster i Luleå Fridsförbunds bönhus här i Luleå där man har bättre utrustning för att kunna filma och sända på nätet. Alltså får en mindre grupp delta i gudstjänsterna på plats och övriga får sitta hemma vid datorerna. (Sänds på Youtube) Den mängd människor för vilka det först planerades fysisk närvaro var 50 men sedan lättades reglerna till 150 den första juli. Då blev inriktningen att i första han skulle ungdomar få närvara och de äldre sitta hemma.

 

På de villkoren har predikningar hållits fredag kväll och lördag. Vad jag sett i programmet två utsocknes predikanter (fr Boden resp Haparanda)  och i övrigt talare som finns här i Luleå.

 

Igår kväll hölls två nattvardsgudstjänster i Örnäsets kyrka. Bosse var vidtalad leda dem men han hade bett Johan och mig hjälpa honom så jag celebrerade vid båda och Bosse och Johan predikade en gång var. Många ungdomar (och några äldre). Gissningsvis över 250 sammanlagt 

 

Idag fortsätter predikningsrna. Kl 12 Erling Välivaara, Mikael Fältros. 14.30 Torbjörn Lindahl, Timo Orre. 17 Göran Esberg, David Orre.

har det varit.

 

Enligt nuvarande svenskkyrkliga evangeliebok Midsommardagen igår och Johannes döparens dag idag. Och enligt tidigare evangelieböcker skulle det varit Johannes döparens dag tillika Midsommardagen igår och Fjärde söndagen efter Trefaldighet idag. Och till yttermera visso skulle det före senaste kalenderreform - det var väl på 50-talet? -  inte varit något av detta just vid någon helg alls  utan fasta datumet 24 juni hade varit Johannes döparens dag, också kallad Midsommardagen.

 

Inte undra på att man blir snurrig.

 

Att man i senaste evangelieboksreform valde skilja Midsommardagen från Johannes döparens dag anses ju vara en eftergift för folkfromheten som vill kunna koncentrera sig på sommaren och dess sköna psalmer utan att behöva engagera sig i det teologiskt något svårare ämnet att förstå Johannes döparens roll i frälsningshistorien.

 

Sett som eftergift för folkligheten måste jag naturligtvis vara mot förändringen, men tanken att ha en Skapelsens söndag och att det  lämpligen skulle kunna vara just midsommardagen är något jag faktiskt diskuterat en gång i tiden i det som då var Nederluleå församlingsblad  Kyrknyckeln.

 

Snurrig x 2.

 

Men inte så snurrig att jag glömde gå i kyrkan. Bosse ledde mässan igår och Johan Marklund idag. Men hur kul är det på en skala med mässa på kvällarna? Om det nu finns något seriöst skäl att inte ha 11-gudstjänst i Hertsökyrkan sommartid - enda skälet måste väl vara prästers och musikers semestrar - vore väl kl 9 roligare. Säger jag som dels börjar få gammelmansvana att stiga upp tidigare på dagarna, som inte leder gudstjänst och därför inte behöver uppladdningstid på söndag förmiddag, och inte har en massa småbarn som man ska hinna få med sig.

 

Men sen återstår ju frågan (som den unge nyprästvigde och jag diskuterat redan för ett halvår sedan):

- en man som prästvigs av biskopsvigd kvinna, blir han verkligen en riktig präst? Är det av samma väsen eller bara av liknande väsen?

 

Det är frågan.

Helgen börjar som bekant redan vid helgsmål. Och det gjorde den tydligt för mig också. Jag var på gudstjänst i Juoksengi.

 

Redan när jag läste predikoturerna för helgen för att se hur länets församlingar agerar nu när restriktionerna lättat, såg jag att Stefan Aro skulle leda mässa i Juoksengi kyrka. Direkt tänkte jag att det hade varit roligt fara dit. Men kan man ge sig ut på resa 34 mil t o r "bara" för en mässa? Nej, tänkte jag och förberedde mig för att ägna afton och kväll åt fotboll på TV. Men när timmarna framskred började jag alltmer känna en oemotståndlig lust att fara och med minsta möjliga tidsmarginal satte jag mig i bilen.

 

Och det ångrade jag inte. Fin mässa och alltid en glädje möta fader Stefan som på många sätt är en verklig broder både i ämbetet och i tron. Att han även bjöd på kyrkkaffe i sin blå villa gjorde inte saken sämre. Roligt också få samtala med de två av hans barn som var hemma. 

 

Då inställer sig sedan frågan om jag därmed kan anse mig ha uppfyllt min söndagsplikt så jag inte behövde gå på gudstjänst på söndagen? Men nu är jag sedan barnsben van vid att alltid gå på gudstjänst söndagar - och jag går med glädje om det finns en genuin gudstjänst. Alltså gudstjänst igen.

 

Men nu har det blivit sommartid i församlingen så mässan i Hertsökyrkan är kl 18. Alltså kunde söndagen inte få den normala formen gudstjänst först och avslappnad stillhet sedan som man är van vid. Alltså måste man göra något hela dagen i väntan på mässan. Och då for yngre son och jag till kyrkstugan och åt pizza. Alltid trevligt vara där även om renoveringsbehovet blir alltmer tydligt. Vi försökte se vad man bör göra och föreställa oss hur det skulle kunna bli.

 

 Gudstjänst sen i vanliga. kyrkan. Mässan ledd av Bosse men predikan av Johan Marklund. Ytterst trevlig gosse.

 

 

Gick i 9-mässan idag. Nästan 30 gudstjänstfirare. Kl 12 hade det varit 17 berättade Bosse senare under eftermiddagen. Över 45 sammanlagt. Inte så illa och bekräftar kanske Bosses och mina tankar att vi gått förhållandevis oskadda genom pandemins restriktioner. Nästa söndag börjar sommarreglerna, då blir det mässa kl 18 pålyste Bosse.

- Blir det för många får vi börja dubblera.

 

När jag hade kört en bit på väg mot kyrkan fick jag telefon från goda vänner som undrade om jag var på väg och om jag i så fall kunde hämta upp dem. Ok. Måttlig omväg. Och vad gör man väl inte för vänner som skjutsat mig så många gånger under åren (särskilt när jag hamnat på lassa) att jag redan för många år sedan tappat räkningen på deras insatser. Och ännu mer särskilt när dom råkat ladda ur bilbatteriet genom att glömma kupebelysningen på under natten.

 

Väl framme i kyrkan var det som vanligt fin mässa. För att vara fin behöver en mässa inte vara speciell eller påhittad på något sätt utan bara exakt så som den alltid är - när man följer en genuin liturgi. Därtill värdefull predikan. Och det kan man oftast räkna med när Bosse står i ambon. Noterade att denna söndag med samma evangelietext var den jag fick predika över vid min första högmäsdogudstjänst i Nederluleå kyrka efter min prästvigning för drygt 42 år sedan.

 

Efter mässan och hemskjutsning av goda vänner blev jag inbjuden på kyrkkaffe och erbjöds sedan via dator följa prästvigningsmässa från domkyrkan. Som ofta när jag iakttar andra prästers agerande uppstår understundom tankar av av typen "men varför göra så?", eller där kunde man gjort si". 

 

Men varje gång dylika frestelser uppstår känner jag ex-hustruns vassa armbåge i sidan tillsammans med ett viskande var inte så kritisk. Alltså säger jag inget och får fundera i ensamhet om de frestande tankarna uppstod pga nya handboken, eller corona-anpassning eller gudstjänstledarens* kön  eller bakgrund i det (normalt) mindre liturgiskt präglade EFS.

 

Från kaffebord och dator till Mjölkuddskyrkan där en helt ung man - Johan Marklund - firade sin stora dag genom att bjuda familj och vänner på smörgåstårta. Givetvis vill jag visa min tacksamhet mot den som påpassligt befriade mig från 1,5 hyllmeter böcker när jag skulle flytta. Men visst hade det varit roligare för mig om akten i domkyrkan letts av en person som jag kunnat respektera som riktig biskop. Då hade det varit lättare veta vilka konsekvenser man ska dra av det skedda.

 

Och när jag ändå var på Mjölkudden blev det besök hos dotter. Kaffe på solbelyst balkong denna gång.

 

 

* "biskop Åsa" kommer jag (som tidigare meddelats) aldrig att kalla henne. Biskop förnamn var en hedersbetygelse som uppstod med biskop Bertil Gärtner från dem med vilka han delat smälek och lidande i kyrkokampen och bekännelsen, och för vilka han framstod som verklig vän och en sannskyldig fader i tron. Det är ett uttryck för starkt personligt förtroende som måste förtjänas. Inget man slänger omkring sig på gator och torg - eller ens i kyrkor.

 

Jag infann mig visserligen i kyrkan strax före kl 11 och hann prata lite med Bosse och några av gudstjänstfirarna. Och såg med glädje fram emot att få fira en fullständig högmässa för första gången sedan början av november och med fler än åtta deltagare dessutom. Men precis när högmässan skulle börja fick jag sms av min dotter som undrade om jag kunde komma och hjälpa henne då ingen assistent kunnat infinna sig på morgonen. Givetvis måste ett sådant behov prioriteras. Alltså snabbt iväg. Men precis när jag lyckats hjälpa henne från sängen till rullstolen så dök en av hennes assistenter upp. Tack och hej.

 

For tillbaka till kyrkan men just när jag klev in så uttalade Bosse avslutningsorden efter postludiet. Tack och hej x 2.

 

Anledningen till att jag for tillbaka trots att jag visste att jag inte skulle hinna var för att följa Mats och besökande kollega söderifrån ut till Mats stuga där det bjöds på lunch och givande samtal som oftast. Flera timmar blev jag kvar där. Vi hann även fira nationaldagen med ett dopp i viken. Det första för året. Dubbelburrr! Efter doppet sjöng vi Du gamla du fria... på stranden. Efter glass och dryck i solvärmen blev det tack och hej x 3.

 

 

 Trevlig dag alltså även om ingen gudstjänst blev av för mig. Men jag får väl anse mig ha uppfyllt all rättfärdighet genom min tydligt visade avsikt gå i mässan. Och den uppbyggelse som ligger i samtal med två goda kollegor ska inte hellet underskattas.

 

Nu börjar den festfattiga delen av kyrkoåret. Mest grön liturgisk färg i ett halvår. Men idag var det ändå  högtidsdag. Vit liturgisk färg. Glädjedag givetvis. Gud är en men samtidigt tre. Jag minns ett ungdomsläger där någon frågade huvudtalaren hur det kan komma sig att 1+1+1=1? Och eftersom densamme talaren var Sune Wiman så blev svaret: gudomlig matematik är multiplikation 1x1x1=1.

 

I predikan idag sa jag bl a annat att treenigheten inte är något som vi människor hittat på för att förklara något  som vi inte förstår utan en evig verklighet i Guds väsen som successivt uppenbarats. Först i skapelsen där de tre personerna i gudomen talar: låt oss göra människor till vår avbild. Sen i 1Mos 18 där Abraham får besök av tre män  som ibland verkar vara bara en.

 

I några av de apostoliska breven finns hälsningar med klar trinitarisk prägel. Jag citerade slutet av 2 Kor och början av 1 Petr.

 

Under första mässan upplevde jag ett ögonblick under mässliturgin att jag var helt borta. Visste inte var i ordningen jag befann mig. Blev tvungen fråga församlingen och fick hjälp av kollegan Mats när jag var på väg läsa intiftelseorden men hade en svag känsla av att jag redan läst dem. Vilket jag hade. Trötthet? Eller brist på koncentration? Jag hade tidigare råkat sjunga fel prefation (pingst) och kanske var det ett ögonblicks tanke på denna fadäs som gjorde att jag brast i uppmärksamhet? Under liturgiövningarna i prästutbildningen fick vi höra (av läraren Gunnar Weman, sedermera biskop och ärkebiskop) att den som säger fel i liturgin befinner sig (mentalt) någon annanstans. Det bör man ej göra.

 

Andra mässan gick utan missöde. Sen for jag tillsammans med f d kollegan Lars-Gunnar och åt lunch.

 

Senare under eftermiddagen hade jag tre saker inbokade. Kanske var det denna mängd händelser samma dag som gjorde mig lite snurrig?, Dop i bönhuset och sen predikan och därefter konfirmation i Örnäskyrkan av en konfirmand som missade gruppkonfirmationen för tre veckor sedan pga av sjukdom i familjen.

 

Dopet  gick bra. Men predikan tilläts jag avstå från då jag nog kände mig lite trött. David fick predika ensam. Och det gick bra. Efter gudstjänsten bjöd konfirmandfamiljen på kaffe och mackor innan vi gick över till kyrkan.

 

Konfirmation och mässa. Fin högtid.

En av kyrkoårets tre stora högtider. Jul (Guds Sons människoblivande), påsk (Jesu död och uppståndelse) och så Pingst: den Helige Andes utgjutande. Man undrar hur många som idag på allvar vet att gjuta också kan översättas med hälla. Den Helige Ande hälls alltså över den just framträdda Kyrkan. Det blir kanske annan påtaglighet om det uttrycket används.

 

En sådan stor högtidsdag kan givetvis inte firas på annat sätt än med mässa. Idag var det Mats som ledde mässorna kl 11 och 12 (Bosse har nästan konsekvent kl 9 och 10.) Jag infann mig till mässan kl 12. För att inte överskrida 8-gränsen med mer än en, förvandlades jag snabbt till "medverkande" kyrkvärd genom att bli textläsare.

 

Hörvärd predikan som oftast av Mats. Inget allmänt svammel om att människorna som vardagsvis talade helt olika språk men nu likväl alla kunde förstå, tillämpas på hur vi idag bör förstå varandra över kultur- och religions(!)gränser, vilket i praktiken är vad tre kyrkoledare uttryckt i artikel i SvD. Nej, här handlade det om hur den Helige Ande gör predikan om Kristus tillgänglig för fler (som ett tecken på hur budskapet ska ut över världen) så att de kan ta emot Petrus uppmaning "omvänd er ("gör bättting") och låt döpa er."

 

Eftersom Bosse var kvar i kyrkan för kyrkvärdsträff efter mässan hann vi växla några ord. En ny kyrkvärd blir det nu då en av trotjänarna slutar. Den nya är en av dem som kommit med i församlingsgemenskapen via alpha-gruppen. Andra kyrkvärden som kommit den vägen. Roligt. Båda dessa har jag f ö även fått vuxenkonfirmera. Glädje det också.

 

Vi pratade också om det jag bloggade om efter fredagskvällens tackmiddag. Vi konstaterade att den gudstjänstgemenskap vi båda delar klarat sig ganska bra genom restriktionerna. Och vi funderade om detta med anmälningsplikt till mässorna kanske t o m varit en fördel; gudstjänstfirare måste redan 1-2 veckor i förväg bestämma sitt deltagande och då blir kanske kyrkogången både mer förberedd och den blir av när dagen kommer. Förr var man ju tvungen anmäla sig till skriftermålet före mässan. Kanske t o m Bosse börjat känna för det som varit sed i vår svenska lutherska tradition; han som med emfas brukar hävda jag är inte lutheran.

 

Efter mässan for jag till lämpligt ställe i stan (läs: Espresso house) och drack kyrkkaffe. Där började jag denna bloggpost men den blev inte helt klar innan jag for hem. Avslutar den därför nu sent på kvällen efter div andra öden och äventyr som jag kanske bloggar om en annan gång - om jag ids.

Två mässor ledde jag idag. Kl 11 var det fullt. (Lite drygt t o m). Kl 12 bara tre utöver personalen.

 

I predikan talade jag om hur en kristen människas vandring verkligen är i Jesu fotspår.

 

Han var Guds Son. Hans identitet redan från början av hans jordeliv. Sedan går han in i lidandet och sist till seger och härlighet i uppståndelsen och himmelsfärden.

 

En människa blir först Guds barn. "Anden vittnar med vår ande att vi är Guds barn" (episteln). Att göra människor till Guds barn är Andens första och förnämsta verk. Och det sker genom ordets och nådemedlens verkan. Sedan får hon gå genom lidande enligt Jesu ord i evangeliet. Kanske har vi hittills undsluppit det mesta lidandet men alla Guds barn bör räkna med förföljelselidande i större eller mindre grad. Till sist får hon erfara att "våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som ska uppenbaras och bli vår" (episteln igen).

 

Men jag inledde predikan med att tala om GT-texten. Varför denna Sakarjatext om vattenströmmar som rinner från Jerusalem? Förmodligen för att en livgivande vattenström ses som en bild för den Helige Ande. Det finns ju en liknande profetia hos Hesekiel där det berättas att vatten strömmar ur templet. I den lutherskt-pietistiska predikotradition som mest präglat mig har man väl oftast utlagt dessa profetior bildligt (s k "andligt"). Vattenströmmen är den Helige Ande, eller nåden. Typ. Men Fjellstedt skriver i sin bibelkommentar (fritt ur minnet, ej ordagrant) att om det också kommer någon konkret uppfyllelse av dessa profetior får framtiden utvisa.

 

Efteråt bjöd jag hem en av gudstjänstfirarna på kaffe. Vi satt och pratade i över tre timmar. Om frimodig kyrka som vi båda gillade och socialdemokraterna som han, av födsel och ohejdad vana,  hade mycket mer insikt om än jag och vars insats i kyrkopolitiken vi båda ogillade.

- - - - 

Sen blev det promenad innan båda sönerna dök upp och det blev rökt renskav till middag.

 

Och jag höll mässan kl 11. Ingen var anmäld till kl 12 så då blev det inget.

 

I predikan nämnde jag (som många gånger förr) att trots att det flera gånger nämns i Bibeln att Jesus satt sig  på Faderns högra sida, vilket vi också uttalar i trosbekännelsen, så finns det ett tillfälle när det sägs att Jesus står: det är Stefanos som strax före sin martyrdöd utbrister jag ser himmelen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida. Varför står han om han normalt sitter? Han har rest sig för att ta emot Stefanos!*

 

Annars talade jag mest vad Jesus gör nu när han sitter på Faderns högra sida. Det är inte ett passivt sittande utsn han

1. Ber för oss

= andra delen av hans översteprästerliga ämbete. Den första är hans offrade av sig själv för våra synders skull.

 

2. För vår talan inför Fadern

= han är vår försvarsadvokat inför satans (åklagarens) anklagelser:

- den synden hos denne min bror/syster har jag redan sonat genom min död så den anklagelsen har du inget för utan kan glömma. Typ.

 

3. Han väntar 

på att alla fiender ska bli lagda under hans fötter.

Nu är det så att Guds fiender inte bara är (som vi tycker) riktigt onda människor utan alla har efter syndafallet ett mot Gud fientligt sinne. Alltså sker nedgörandet av fienderna fr a genom omvändelse och tro. Det är därför som djävulen ser till att kristna förföljs för han vill bekämpa tron.

 

Lite nämnde jag givetvis även om detta att föreningen mellan gudomlig och mänsklig natur i Kristi person inte upphört så nu finns även en människa på Faderns sida, och förde också tanken vidare - lite apropå liksom - till att detsamma gäller i nattvarden: när brödet och vinet även blivit Kristi kropp och blod så upphör det aldrig tills det förtärts.

 

Även nämnde jag lite om relationerna mellan personerna i Guds väsen och anknöt lite till Luthers psalm (345): Till ende Sonen sade han (Fadern)...Far ner uti det syndalsnd..(v.4).... Sin Fader Sonen lydig var...(v.5). Anknöt också till orden i 1 Kor 15 om att när alla fiender blivit lagda under honom (Sonen) ska han själv underordna sig den (Fadern) som lagt allt under honom. Dubbelt exempel på frihet och inre harmoni i treenigheten, enligt min ringa mening.

 

- - - -

 

Väl hemma fick jag med mig yngre son upp på Mjölkuddsberget där vi drack kyrkkaffe. Middag åt vi ute på altanen för första gången denna vår.

 

 

* detta hörde jag av Per-Olof Sjögren på ett studentsekreterarmöte inom Credo (Sesg) vilket jag som nybliven studentpräst blev inbjuden till i början av 90-talet. 

(Jag var även med på några av svenska kyrkans studentprästsamlingar* men Credos sekreterarmöten var mycket uppbyggligare så där kände jag mig mer hemma.)

 

- - - - 

 

* det var där jag första gången i mitt liv fick höra tanken att den dittillsvarande socialdemokratiska  biskopsutnämningspolitiken gett kyrkan bättre biskopar. Jag höll på att ramla av stolen.

Tänkte igår att jag väl fyllt min söndagsplikt genom högmässa med konfirmation på lördag så jag planerade skolka från kyrkan idag. Men sent igår och tidigt i morse var känslan den vanliga: ingen söndag utan gudstjänst (helst mässa).

Alltså skyndade jag mig till kl 9 och fick vara med om fin mässa som vanligt. Ledd av Bosse.

 

Senare under dagen skulle jag varit på födelsekalas i kyrkstuga, men flera av de bjudna (inkl jubilaren själv) kunde inte komma pga sjukdom el trötthet. Så yngre son och jag fick ensamma smaka ytterst god tårta....

har det varit för mig. Fridsförbundets konfirmander. Om jag räknat rätt är det nog fjärde eller femte gången jag konfirmerar Fridsförbundets konfirmander. En gång 1993 el 1994(?) och 3 eller 4 gånger de senaste  6-7 (?) åren.

 

Vi började igår kväll med övning och provning av konfirmandkåpor. Men - precis som ofta när det är flera konfirmander bördiga från norra Norrbotten - en ville vara klädd i samisk kolt. Min prästerlige medhjälpare Mats som varit kyrkoherde i Gällivare berättade att där var det nästan årligen någon som bar kolt. Jag har hittills accepterat det även om jag vet symboliken med de vita kåporna.*

 

Alltid en glädje få ha en kristen konfirmandgrupp. Men det är lite ovant för en präst som mest haft  "vanliga" konfirmander där knappt någon (numera - lite annorlunda var det i Nederluleå på 80-talet) överhuvudtaget gått i en gudstjänst före konfirmandtiden och där kunskapen i kristendom inskränker sig till det skolan lär och där knappast någon kan Fader vår och absolut ingen kan något av trosbekännelsen. Vad ska man då prata om i en grupp där alla redan från lästidens början (hjälpligt) stämmer in i trosbekännelsen?

 

 Men det finns alltid mer att lära och erfara. Därför påminde jag konfirmanderna idag om orden i episteltexten Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er.

 

Utifrån GT-texten om Abrahams vädjan för Sodom så talade jag om ansvaret och sa att om bara 10 rättfärdiga funnits så hade staden skonats. På samma sätt i vår tid? Det faktum att det finns rättfärdighet (= heligt liv och tydligt bekänd tro) hos åtminstone en liten del av befolkningen kan innebära skydd och välsignelse för samhälle och folk. Viktigt bära tron alltså.

 

Till det knöt jag allvaret i Jesu slutord i evangeliet där han undrar om han ska finna tro på jorden när han kommer åter. Vi vet att kristendomen på alla plan stadigt förlorar mark i vårt land och hela västvärlden.** Viktig kallelse och uppgift alltså för både konfirmander och vuxna att frimodigt bekänna sin tro och se till att kristendomen förblir i vårt land.  Jag tror t o m att jag gav en liten uppmaning till alla kristna att synligt bära t ex ett kors när dom går på stan. Det enda religiösa som vanligt folk numera möter är muslimska kvinnors sjalar. Men när ser människor något tecken på kristendom (om dom inte ser en präst med prästkrage, tillägger jag nu? Och det är ganska sällsynt det också tvingas jag erkänna.)

 

Sammanlagt en fin upplevelse även om ingen församling fick vara med utöver föräldrar.

 

 

* de vita konfirmanddräkterna liksom dopdräkten - OBS! inte dop-"klänningen" - och prästens vita alba är en predikan om Kristi rättfärdighet som vi får del av genom dopet och tron. 

 

Ändå bör man veta att det faktiska skälet till konfirmandkåporna vare sig är fromt eller andligt utan beror på 70-talets totala klädkris bland ungdomar. Det fanns en tid när ungdomar (i vart fall pojkar) överhuvudtaget inte ägde några fina kläder utan bara gick i (nötta) jeans och träskor. Därför infördes kåpor för att föräldrar inte skulle vara tvungna kosta på finkläder som sen skulle hänga oanvända i garderoben tills de var urvuxna. 

 

** Men i andra delar av världen är det stora väckelser: Afrika, Asien (inkl Kina) och Latinamerika. 

Men först lite vanlig uppdatering.

Igår ville äldre son ha hjälp köpa en bänkdiskmaskin. Vi for till Storheden och fick tag på vad vi sökte. Efter det att vi kört den till hans lägenhet så följde både äldre och yngre son med mig hem och stannade här hela eftermiddagen. Till mat blev det grillat.

 

Och sen gick helgen in.

 

Och helgens huvudsysselsättning är alltid gudstjänsten i kyrkan. Idag var det Mats som ledde den mässa jag deltog i kl 12.* Yngre son var med och han sa efteråt att han uppskattat predikan. Efter mässan var vi några som gratulerade en av gudstjänstdeltagarna som nyss fyllt 40 sen gick sonen o jag på lokala matstället och åt lunch tillsammans med två av kyrkvärdarna, far och son - far och son × 2  således. Trevlig stund med skojiga samtal om fritidssysselsättningen svartkrutsskytte. Kanske något vi borde satsa på?

 

Väl hemma blev det promenad och middag och telefonvesper med god vän på annat håll och sen lite TV-tittande. Och hör och häpna!  I programmet om Jakten på den s k Lasermannen intervjuades ett av hans offer. En invandrad gatuköksägare som blev skjuten med flera skott men överlevde. När han träffats av första skotten och trodde hans sista stund var kommen så hade han ropat Jesus Kristus! och upplevt hur hela rummet fylldes av ett starkt ljussken - och han överlevde mirakulöst. Tack för våra fromma invandrare som kommer hit med naturlig frimodig bekännelse.

 

 

* Hittills har ju Mats och jag ställt upp och lett 11- och 12-mässorna var annan vecka. Men nu, pga Himmelsfärdsdagen och ledighetsbehov för mig kommande söndag, så kommer Mats ha 2 och 9/5 och  jag tar 13 och 16/5.

 

Och sen ska väl restriktionerna - som vad gäller kyrkors gudstjänster, av en ledarskribent i landet kallats "drakoniska" - i alla fall lättas något.

Idag var det min tur leda mässorna kl 11 och 12. Vanligt antal deltagare. Men jag hann titta  in i kyrkorummet i slutet av 10-mässan också. Där var det bara två. Flera hade varit anmälda men några blev tydligen sjuka.

 

Jag inledde predikan med att lite på skoj säga att Jesus är lite stygg med lärjungarna. Han inser att dom vill fråga om något och kan också säga vad det är dom undrar över  - en liten tid - ger likväl inget tydligt svar. Alltså får vi leva i ovisshet. En liten tid kan syfta på tiden fram till uppståndelsedagen, då dom får se honom igen, eller på tiden fram till  hans återkomst en gång (också för oss) i framtiden då han kommer på himmelens skyar. Men den senare tiden har ju snart varat i 2000 år, hur kan det vara en liten tid? Man ska komma ihåg att även om kyrkan väntat i generationer och sekler så är väntetiden för varje enskild kristen aldrig längre än hennes livslängd. Och våra dagar försvinner snabbt. Brukar vi inte ofta säga det?

 

Lite mer blev väl sagt om både evangeliet, epistel och GT-texten. T ex om detta att använda en födande kvinnas smärtor som bild för det lidande vi måste gå igenom. Det kommer en glädjens dag till sist. Eller om detta att gå med Kristus utanför staden och dela hans smälek och om att vi här på jorden inte har någon stad som består.

 

Och sist de underbara ord som inleder GT-texten:

gick jag som min sed är i mässan. Inte en söndag utan besök i Herrens hus - om bara möjlighet ges.

 

Och då ska man betänka att Herrens hus inte måste vara en stor, fin invigd byggnad utan Herrens hus kan vara var som helst kring ett bord där Herrens måltid dukas och (eller) Guds ord läses och förkunnas. Detta var jag med om två gånger på samma dag här i veckan när jag fick fira enkla mässor i två olika hem. Och det var inte ens söndag, men det gick bra ändå. Kanske behöver vi inför framtiden börja vänja oss vid att inte alltid kunna fira gudstjänst i kyrkor och bönhus som vi inte kommer ha råd med utan allt mer får samlas i hem i mindre koinonior (gemenskaper) men likväl fira gedigna gudstjänster med ordentliga predikningar och fullödig liturgi. I många år nu har jag regelbundet, oftast var annan vecka, firat mässa hemma hos en rullstolsburen person, som oftast bjudit in andra vänner, så vi varit en liten gemenskap som vi kallar St Paulus tältmakarens husförsamling. Kanske en övning för framtiden. Vi kan ju inte upphöra fira mässa bara för att kyrkan ev inte kommer ha råd med lokaler. Man ska komma ihåg att för att vara en riktig kyrka krävs bara en grupp människor som tror och bekänner, en präst och vatten för eventuella dop och bröd och vin till altarets sakrament. Thats's it!

 

Men idag är det söndag och en stor glädje att man här i staden fortfarande kan finna en kyrka med en troende ansvarstagande församling och präst(er) som har ambitionen predika Guds ord rent och klart och fira liturgin på fullödigt allmänkyrkligt sätt. Idag var det Bosse och Mats som var präster och jag var på sista mässan kl 12, vilken Mats ledde.

 

Min yngre son var med mig och efter gudstjänsten bjöd vi hem en person på kyrkkaffe. När han senare beredde sig börja gå hem så gick vi med och fick således en nyttig promenad t o r stan.

 

Nu återstår bara att tända grillen och fixa söndagmiddagen.

 

Idag ledde jag mässor både 11 och 12.

 

Skriftetalet höll jag (min ytterst vanliga vana trogen) med utgångspunkt i en av verserna i ingångspsalmen, nämligen v 3 ur sv Ps 465, en psalm som vi i mässan sjöng i sin helhet delad i tre delar. 

 

Predikan inledde jag med att dagens evangelietext troligen är den mest felpredikade texten i nya testamentet. Så felpredikad att felet också smugit sig in i psalmbokens psalm nr 156: de trodde att Jesus var borta, de trodde att Jesus var död.

 

Men faktum är att det trodde dom inte alls. Texten börjar ju med att Jesus visade sig igen för lärjungarna vid Tiberiassjön. Och den slutar med att "detta var tredje gången Jesus visade sig för sina lärjungar sedan han hade uppstått från de döda". Den första gången var redan på Påskdagens kväll och det berättar både Lukas och Johannes. Andra gången var en vecka senare då Tomas tvivlaren blev Tomas den troende. Det läser vi hos Johannes. 

 

Men varifrån har då tanken kommit att lärjungarna var i otro vid Gallileiska sjön. Troligen från en övertolkning av Petrus ord "jag ger mig ut och fiskar." Ungefär som att Petrus vilja ägna sig åt sitt gamla jobb skulle vara tecken på uppgivenhet. Men varför det? Jag har gett mig ut på fisketur många gånger utan minsta uppgivenhetskänsla. Möjligen kan jag ta det som exempel på sysslolöshet. Lärjungarna är ju i Gallileen pga Jesu hälsning, förmedlad av änglarna vid graven via kvinnorna. Dom är alltså vid sjön pga tro och lydnad, inte uppgivenhet. Och dom väntar nu på att Jesus enligt sitt löfte ska visa sig. Och man bör komma ihåg att på denna tid fanns varken TV, dagstidningar eller smart phones att fördriva tiden med. Alltså fiske, en välkänd sysselsättning. 

 

Sen är det ju också en risk för falskhet om vi tror att det vanliga världsliga jobbet är mer "ofromt" än någon slags "andlig" verksamhet. Här plockade jag fram Luther (inte ofta jag hänvisar till honom) som ofta påpekar att den enkla pigan med sin sopkvast gör verklig tjänst åt Gud, precis som (ja, rent av: mer än) munkar och nunnor i sina kloster. På samma sätt ska vi uppskatta våra vanliga världsliga jobb och se dem som Guds kallelse till tjänst för vår nästa.

 

 Lite mer sa jag väl men orkar  inte skriva mer just nu.

deltog jag i mässa som Mats ledde. 

I predikan återgav han en tanke som jag aldrig mött förut trots att han menade att det var rent allmängods i högkyrkliga sammanhang. Alltid roligt lära sig något nytt. 

Tanken var att Emmausvandrarnas möte och samtal med Jesus följer ett mönster som vi känner igen i högmässans struktur.

 

1. De berättar om sina bekymmer och frågor

= beredelsen, där vi bekänner våra synder

 

2. Jesus undervisar dem i skrifterna

= ordets gudstjänst med textläsningar och predikan

 

3. De ber honom stanna hos dem

= förbönen

 

4. Han bryter brödet med dem

= nattvarden

 

Varför har jag aldrig tänkt på det?

Och nu - fr. o. m. idag! - är det påskveckan! Inte t. o. m. idag alltså.

 

Idag ljuder påskropet trefalt:

 

Så också i Hersökyrkan. Där vi dessutom fick höra stötar i shofarhorn  (hette det så ?)  Idag, på denna stora dag ville vi alla tre få celebrera och predika, så efter det att Bosse lett mässorna på morgonen så tog Mats och jag en var.*

 

I predikan idag försökte jag förklara varför Kristi uppståndelse är så viktig. Varför vår tro är tom (fåfäng i gamla översättningen) enligt Paulus ord i dagens epistel ur 1 Kor 15 om Kristus inte uppstått.

 

Jag försökte med en egenpåhittad liknelse. Man ska köra bil men bilen står i ett stängt garage där det dessutom samlats en mässa bråte utanför så dörrarna inte ens kan öppnas. Vad måste då ske?

1. Bråten framför dörrarna måste bort = Jesu död på korset då han bär (bort) våra synder.

2, Dörrarna måste öppnas = Kristi uppståndelse.

Först då båda dessa saker skett kan bilen köras ut. Att rensa bort båten räcker inte om dörrarna förblir låsta och stängda.

 

Jag citerade också Paulus i Rom 4:25 att vår Herre Jesus utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull.  Ett av mina absoluta favoritbibelställen. Men trots att jag skrivit Nohrborg i mitt korta manus så glömde jag citera en annan av mina favoriter, nämligen ämnet för Påskdagens predikan i Anders Nohrborgs postilla "Den fallna människans salighetsordning":

 

Alltså: Kristi uppstånndelses nödvändighet för vår tro och frälsning. Ser och förstår man inte detta, så håller jag det för möjligt att man (ännu) är i det själatillstånd som laestadianer (I alla fall förr i tiden) brukat uttrycka med orden att man inte fattat kristendomen.

 

 

* det var ju tidigare sagt att fr o m kommande helg 11/4 skulle det vara slut med max-8-per-gudstjänst, men nu skjuts befrielsen fram till början av maj. Alltså får vi fortsätta som hittills en månad till. Det betyder att Bosse (oftast) har mässorna 9 och 10 medan Mats och jag turas om stå till förfogande kl 11 och 12. Min tur på söndag, sen var annan vecka.

 

är det nu, inte "påskveckan", vilket de flesta tror. Något om detta kunde man läsa på svenska kyrkans hemsida, vilket jag råkade snubbla över när jag googlade på församlingens hemsida efter en anställds telefonnummer nummer. Tänkt att något sant och korrekt också kan levereras från officiellt kyrkligt håll. Man får nästan lust utbrista kors i taket men vet inte om jag ska bedöma det som lämpligt uttryck en långfredag kväll.

 

Alltså stilla veckan, andra delen av fastetidens slutperiod passionstiden. Under den veckan har många församlingar traditionellt ordnat andakter där man läst (och predikat?) om Kristi lidande. Men detta andra coronaår har de ställts in på många platser. Så inte i Fridsförbundets bönhus där passionsandakter hölls månd, tisd, ons vilka sändes ut i etern och kan avlyssnas på Youtube. Själv talade jag onsdag kväll och ställde frågan om Jesu död var nödvändig och lät de inblandades agerande bli exempel på de synder som måste sonas. Petrus feghet, översteprästens fientlighet, Pilatus önskan hålla sig väl med folket mm.

 

Skärtorsdag firade jag två kvällsmässor tillsammans med Mats. Han skriftetalade och predikade och jag celebrerade. Bosse som skulle haft mässorna med Mats låg hemma och hostade - dock inte pga Corona kan upplysningsvis tilläggas.

 

Idag höll jag gudstjänst kl 11, Bosse, som nu mest var lite hes hade de två första. Ingen hade anmält sig till gudstjänst kl 12. Detta år läser vi ju den s k Markusserien från Palmsöndagen till Påskdag. Det innebär att evangeliet läses ur Markusevangeliet. Nu vet jag att man enligt gammal tradition alltid "ska" läsa evangeliet på Långfredag från Johannesevangeliet, vilket ofta förfäktas av högkyrkliga vänner som jag annars känner stor samhörighet med. Men personligen har jag alltid uppskattat att skilda år få läsa en längre berättelse ur ett evangelium i taget.*

 

Markusevangeliet är ju det kortaste av de fyra, så därför är ofta de andra tre evangelierna de som levererar detaljer som inte finns hos alla fyra. Men någon enstaka gång är det Markus som är unikt. Så i dagens evangelium. Det är bara hos Markus det berättas att Simon från Kyrene var far till Alexander och Rufus. Något som tyder på att de var kända i Rom några årtionden senare när evangeliet skrevs där. Jag uttryckte i predikan att de som omnämns i evangeliet med namn sannolikt är sådana som senare finns med i den kristna församlingen ...och (med hjälp av ett litet skutt) den viktigaste ommnämda person som finns med i församlingen och i kyrkan är givetvis Jesus! Så fick jag möjlighet predika lite om honom också!

 

 

* detta måste bli den tredje punkt där min numera rätt kompakta högkyrklighet sviker mig, som jag brukar uttrycka det.  De andra två är att jag inte är riktigt bekväm med diakonissor som uppträder i alba och stola i koret och vid altaret, och att jag kan tänka mig bikta för en lekman och ta emot förlåtelsen av en lekman (laestadiansk påverkan).

Det här är ju rätta hosianna-dagen även om vi vant oss sjunga det i advent. Idag, då jag ledde mässorna kl 11 och 12  sjöng vi dock en vers ur en adventspsalm som offertoriepsalm nämligen 108:3:

 

Men istället för omkvädet "var glad, var glad..."sjöng vi texten ur gamla Sions toner (Efs' sångbok):

 

I beredelseordet utgick jag fr Gt-texten om att ingen surdeg får finnas i landet och tillämpade det på människans hjärta. Den surdeg som måste rensas bort är troligen den synd människan har svårast - är mest ovillig - att bekänna. Det må vara bitterhet, habegär, kärlek till inflytande eller pengar, sexuell orenhet eller vad som helst.

 

 I predikan var episteltexten ur Hebr 2 i centrum. Jag erkände för åhörarna att den texten innehåller en formulering som jag alltid tyckt är väldigt träffsäker, nämligen att Kristus genom att göra djävulen maktlös befriar dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv. Är inte det en tydlig beskrivning också på vår tid? Med all dess vurm för ungdom och rädsla för varje grått hårstrå och minsta rynka i ansiktet som påminner om det ständiga åldrandet och den obevekligt nalkande döden. 

 

Men Kristus befriar ur den träldomen under djävulen. När han sonar synden (nämns senare i texten) tar han bort den skuld inför Gud som ger döden och djävulen makt över människan. Hon har alltså inte längre någon förpliktelse mot det meningslösa liv ni ärvt från era fäder (1 Petr 1:18).

 

Friköpta med Kristi dyrbara blod.

Enligt korrekt kyrklig kalender den 25 mars, men här i Sverige numera på en söndag i närheten. Tyvärr blir den söndagen ofta femte söndagen i fastan eftersom Palmsöndagen inte får falla ur kyrkoåret. Tråkigt att en söndag med det mycket uppbyggliga temat Försonaren faller bort. Men när jag bad Laudes följde jag Femte söndagen i fastan. Jag har sagt det förr, och säger det igen: kyrkan borde återgå till att fira bebådelsedagen på rätt datum. Finns ingen anledning att det samhälleliga behovet av färre vardagsledigheter - produktionen och skatteintäkterna ni vet! - längre ska få styra kyrkans år. 

 

Nå, idag var jag i vart fall deltagare i en mässa med bebådelsedagstema. Mats celebrerade och påminde i predikan om att förr-förre ärkebiskopen KG Hammar inte trodde på det som är centrum i denna dags berättelse, nämligen Jesu tillblivelse i Marias liv utan mans medverkan.

 

Vad gäller den fortsatta tron om Maria läste jag i veckan i Kyrka & Folk en mycket intressant artikel i vilken påvisades att tron på Marias ständiga jungfrudom (latin: Semper virgo) var en fast förankrad tro hos kyrkofäder, en tro som den lutherska reformationen inte heller tog avstånd från. En tanke var att Kristus som kunde gå genom stängda dörrar, fast han efter sin uppståndelse var så kroppslig att han åt mat i sina lärjungars närvaro och uppmanade dem ta på honom, och utan att demolera dörrarna, han äger naturligtvis också makt att födas ur Marias moderliv och likväl lämna hennes jungfrudom intakt. Detta var dock inget Mats berörde i predikan

 

Inte heller berörde han resten av den allmänkyrkliga tron i sammanhanget: att Maria också genom livet förblev jungfru och att hon och Josef inte hade något samliv. För vår översexualiserade tid är väl tanken att Maria och Josef skulle levt i frivilligt celibat en omöjlig tanke. Så icke för kyrkofäder och lutherska fäder.

 

Min yngre son var med i kyrkan och fick turligt nog träffa några människor som mindes honom från hans barndom. Mats kom på kyrkkaffe och efteråt tog vi tre gemensam söndagsftermiddagspromenad. Det blåste lite,men när vi gick längs Mjölkuddsbanken hade vi vinden rakt i ryggen. Motsatsen hade varit jobbigt.