Torbjörn Lindahl

Igår vaknade jag så tidigt att jag tog en morgonpromenad direkt och hann sen tiil morgonmässan kl 9. Ca 20 deltagare. Bosse ledde mässan och var ovanligt personlig i predikan när han på denna "höstens Påskdag" berättade om erfarenheter från sina föräldrars dödsbäddar. Enligt vad jag senare hörde skulle det därefter varit ca 50 på högmässan kl 11 som Johan ledde. Om det är rätt skulle det sammanlagt varit ca 70. Glädjande. 

 

Efter högmässan tog jag cykeln till stan där jag budröstade åt anhöriga i Edens festvåning,, f d Kyrkans hus. Sen trampade jag till Mjölkuddskyrkan där jag själv tog mitt ansvar i kyrkovalet. Samtidigt som jag var tre andra präster där. Roligt se att även kristna röstar och inte bara sossar och sverigedemokrater, tänkte jag.

 

Senare på eftermiddagen for jag till Fridsförbundets bönhus där jag predikade tillsammans med Erling Välivaara. Båda valde vi texter som hör denna söndag till. Jag läste om hur Jesus uppväckte en änkas son och Erling om hur Lasarus upptäcktes.

 

Tre huvuddelar hade jag i predikan.

1. Undret predikar om Jesu omsorg och barmhärtighet när han just förbarmar sig över en familj där kvinnan är änka. Om vi allvarligt vill följa Jesus i spåren får vi aldrig förakta den hjälp som Jesus kan ge också till människors yttre liv - sjukdom, handikapp, social utstötthet även om det inte tydligt handlar om "andliga" ting. 

 

2.  Jesu handling visar vem han är: "en stor profet har uppstått bland oss och Gud har besökt sitt folk".

 

3. Det går ju även att se något av nådens ordning i berättelsen - om man tolkar den lite allegorisk.

- den unge man som bärs ut ur staden mot graven är en andligt död som bärs mot den eviga döden

- bärarna är synderna

- ingen kan hindra  den fortsatta vandringen på denna dödsväg utom Jesus

- när Jesus rör vid båren ( jfr Psalt 32 "dag och natt var din hand tung över mig") och bärarna stannar så är det den väckta människans erfarenhet att hon inte längre orkar/vill leva i syndalivet

- Jesu ord "stå upp" är det livgivande evangeliets tilltal som skapar en uppståndelse genom tron

- när Jesus ger den uppväckte till hans mor får det vara en bild för hur den troende har sitt hem hos vår andliga moder Kyrkan/församlingen

 

Som avslutningen nämnde jag det som nästan är ett personligt favorittema när jag talar i en "väckelse" där väckelse idag nästan helt ersatts av uppfostringskristendom; att också barndomskristna måste uppstå genom tron.

 

Om en barndomskristen ställer sig frågan "varför är jag kristen?" så blir ju det givna svaret "därför att mina föräldrar uppfostrat mig till det". Men om man ställer frågan "vad är det som ger mig rätt att vara kristen" då kan svaret aldrig vara "därför att jag alltid varit det" för då blir det egenrättfärdighet. 

 

Alltså måste varje barndomskristen genomgå en omvändelse, som inte alls behöver vara synligt dramatisk men som likväl placerar den barndomskristne på nådens grund, precis samma grund på vilken alla syndare, hur allvarliga syndar de än begått, måste stå. 

 

Under åren då jag i "väckelsen" då och då berört detta tema har jag understundom fått kritiken att jag "tar tron av de barndomskristna". Inget kan vara felaktigare. Så länge en barndomskristen bekänner sin tro och inte lever i förblivande uppenbar synd med förhärdat hjärta, så är hon givetvis ett Guds barn. Men om hon verkligen ska förbli Guds barn i levande tro måste hon få en annan salighetsgrund än sin barndomskristendom..

 

Jag använde även den pedagogiska bilden av skillnaden mellan U-omvändelse (en syndare i otro som vänder om) och Y-omvändelse (en barndomskristen som förr eller senare måste välja väg) och där finns ett val på två nivåer 1) det synliga valet: Gud eller världen

2) det (oftast) osynliga valet: nåden eller egenrättfärdigheten.

 

Vid kaffet efter gudstjänsten kom jag i samspråk med en person som uttryckte stor tacksamhet för just denna sista del av predikan.