Torbjörn Lindahl

har det handlat om för mig under början av helgen. Du vet den nomineringsgrupp i de kyrkliga valen som du ska rösta på till kyrkomöte och stiftsfullmäktige - och till kyrkofullmäktige i de pastorat där frimodig kyrka ställer upp. Varför just frimodig kyrka? Jo, för att det är det enda verkliga alternativet i svenska kyrkan (när det gäller att utse förtroendevalda alltså).

 

 Vi var några ur vår stiftgrupps styrelse som träffades redan fredag kväll. Pga sjukdom och annat oplanerat tyvärr en decimerad skara. På lördag förmiddag anslöt en person till och på eftermiddagen ytterligare några som hörsammat en vidare kallelse till dem som eventuellt skulle kunna tänka sig stå på en valsedel. Givande information från dem som redan nu har plats i kyrkofullmäktige/kyrkoråd  stiftsfullmäktige/stiftsstyrelse och kyrkomöte. Tid för samtal och frågor.

 

Nu startar vi uppladdningen för kyrkoval 2021.

Vi hade samtalskväll kring framtidsfrågorna för andra veckan i rad.

 

Först var det två av medlemmarna, båda uppvuxna i USA, som presenterade den laestadianska "systerkyrkan" Apostolic Lutheran Church. Med svenska mått mätt är det en "frikyrka", men det är väl alla

samfund över there. Ingen historisk kyrka (statskyrka) finns ju där.

 

För sakramentsförvaltning och kyrkligs handlingar följer man en gudstjänstbok som fastställts. Det finns både predikanter och pastorer. Det är ingen avgörande skillnad i vad dom har rätt att utföra av ordets och sakramentens bruk men en pastor är ett slags kyrkoherde som också har ansvaret för registreringen av t ex dop och vigslar. Pastorer kan (i större församlingar) vara avlönade, eller ha parallellt vanligt arbete. 

- Eller också jobbar han åt en kristen arbetsgivare, som också är församlingsmedlem och som tillåter pastorn använda del av sin arbetstid till pastorssysslan.

 

I princip kan vem som helst förrätta alla sakrament och kyrklig handlingar.* Men det berättades att "vanliga" församlingsmedlemmar brukar uppskatta att pastor leder t ex nattvardsfirande.**

 ----

Andra halvan av kvällen presenterades Missionsprovinsen. Först en redogörelse för den kyrkliga utveckling (läs: tilltagande medveten marginalisering av bibel- och bekännelsetrogna präster, biskopar, väckelsefolk och kyrkfolk) som gett behov av en alternativ, från det politiserade kyrkosystemet fristående kyrklig struktur. Alltså Missionsprvinsen. Efter det en presentation av hur provinsen organisatoriskt är uppbyggd och hur den fungerar.

 

Blev vi visare och klokare av kvällen så någon tydligare framtidsväg kunde skönjas? Det är frågan.

 

Hemskjutsad blev jag av en av vännerna med mycket intressant och angeläget samtal i bilen.

 

 

* för vigselförrättare krävs samhällets förordnande

 

**jag som är en ämbetskramare noterar detta - icke helt utan viss tillfredsställelse - som ett tecken på en (omedveten?) intuitiv känsla som sakta leder i "förkyrkligande" riktning; när man närmar sig det heliga, t  ex i nattvarden som vill man att även nattvardsförrättaren  ska vara i besittning av någon grad av "helighet" (helig betyder ju avskild) och genom något slags ordination/vigning ska var skild från "vilken lekmän som helst".

 

har jag nu varit med om två tisdagar i rad.

 

Förra veckan handlade samtalen bl a om hur man ska organisera gudstjänstlivet nu under coronatid, då bara 50 åt gången får deltaga. Ska man fira flera gudstjänster per helg och dela upp medlemmarna så alla får åtminstone en gudstjänst i veckan? Ska man ha vissa gudstjänster till vilka man särskilt inbjuder församlingens ungdomar? En farhåga var att det möjligen är större risk att ungdomar tappar sin gudstjänstvana än att äldre gör det.

 

Dagens samtalskväll hade den s k framtidsgruppen (i vilken jag själv ingår) inbjudit till. Framtidsgruppen har haft i uppdrag att utreda möjliga vägar för fridsförbundet om/när det blir svårt/omöjligt leva ett sakramental liv i gemenskap med svenska kyrkans präster* En liknande träff kommer hållas om en vecka.

 

Ämnen för kvällen var att dels ge en snabb bild av ämbetet i nya testamentet och en ytterst kortfattad genomgång av ämbetet genom historien med särskild betoning på luthersk syn och svenskkyrklig tradition. Denna del fick jag hålla i eftersom tilltänkta mer kunniga teologer söderifrån inte ville komma under gällande coronarestriktioner.

 

Det andra föredraget hölls av (min ungdomskompis) Lars- Erik Wikberg, Haparanda.** Han berättade bl a om tidigare ämbetsdiskussioner inom den laestadianska väckelsen, bl a när den laestadianska kristendomen skulle etableras i Nordamerika (där "statskyrka" saknades) av invandrare från Norge, Sverige och Finland.

 

Han vittnade även om hur det fungerar i Haparanda fridsförbund där sakramentsförvaltningen övertagits av lekmän. I praktiken är det (numera) bara han själv som fungerar som ledare av nattvardsgudstjänster.***

 

Personligen skulle han dock vilja att den församling han tjänar skulle vilja fira nattvard fler än de fyra ggr/år som nu gäller.

 

Nästa tisdag blir temat dels information om Missionsprovinsen. Då medverkar Nils Töyrä (bördig fr Norrbotten, men som under några år söderut blivit engagerad i Missionsprovinsen som dess rikskassör; Anders Alapää som är Missionsprovinspräst i Korpilombolo; och undertecknad

 

Dels ska det berättas mer hur den laestadianska "frikyrkan" (Apostolic Lutheran Church) i USA fungerar. Erfarenheter delas av Phillip Tretten och John Niska, båda från USA.

 

 

* jag har redan i vintras berättat om de fyra teoretiskt möjliga framtidsvägar som gruppen angett:

1) f n göra ingenting, fortsätta ta emot sakramenten inom kyrkan (så länge det fortfarande går?)

2) i praktiken bli en frikyrka genom att (icke prästvigda) lekmän ansvarar för sakramenten

3) tillsammans med andra fridsförbund i norrbotten bilda en stiftelse som anställer en (svenskkyrklig) präst (vem skulle det kunna vara?) som alla kan ha tillräckligt förtroende för, vilken får sköta sakramentsförvaltningen åt alla fridsförbund. Alla bidrar tillsammans ekonomiskt till prästens lön

4) genom kontakt med Missionsprovinsen nyttja dess präster (och ev så att predikanter i framtiden kan bli prästvigda inom Missionsprovinsen

 

** även han en av de "drabbade" i den s k laestadiansk ungdomsväckelse på 70-talet

 

*** man kan väl säga att han har ett litet prästerligt påbrå eftersom läst lite teologi (kom till Uppsala året efter mig men avbröt studierna efter 1 år) och under den tiden hann inköpa en alba som han kan använda

hade jag igår. På telefon. Det var meningen att det skulle vara ett Google-meet-samtal så vi skulle kunna se varandra, men vi fick av någon anledning inte tekniken att fungera. Men det gick bra på vanligt sätt också.

 

Samtal alltså med biskop Bengt (Bengt Ådahl, biskop i Missionsprovinsen). Han försöker hålla kontakt med alla präster i Missionsprovinsens prästkollegium, både de av provinsbiskop vigda och de svenskkyrkliga präster som anslutit sig till kollegiet.

 

Det blev väl mest allmänt prat om läget i kyrkan, om förhållandet här uppe mellan kyrkan och laestadianska rörelsen, liten info, för kännedom, om arbetet inom Luleå Fridsförbund, där jag varit med som en av fyra i den s k framtidsgruppen.

 

 M.m.

 

Varför har jag då valt knyta kontakter inom Missionsprovinsen? Dels för att många aktiva där inte är nya kontakter utan sådana jag haft att göra med i årtionden,  i Synoden, Kyrklig Samling, OAS, Frimodig kyrka mm; dels som en försäkring för framtiden. Jag tror att i allt större utsträckning kommer den yttre svenska kyrkan inte att vija/förmå (?) leva upp till de förväntningar man kan ha på en historisk kyrka i evangelisk tradition. (Även om läget inte är värst i vår del av landet.) Det kommer - tyvärr! - att behövas alltmer av icke-reguljära initiativ för att bevara och vidareföra genuin svenskyrklighet.

 

är väl nästan vad jag ska ge hungrande kära läsare efter snart en vecka utan inlägg, och en längre tid utan inlägg om allvarliga saker (läs: kyrkliga debattämnen).

 

Skälet till det senare är nog min pensionering och det faktum att jag inte längre har vara sig Kyrkans Tidning ("Torsdsgsdepressionen"), SPT eller Dagen. Jag får helt enkelt för lite "input" från det kyrkliga fältet. Den enda kyrkliga tidning jag regelbundet läser numera är Kyrka & Folk* men under Fredrik Sidenvalls redaktörskap har ju den också blivit betydligt mindre gnällig än för några årtionden sedan. Det i stort sett enda kyrkliga fält jag numera själv spelar på är gudstjänstlivet i Hertsökyrkan och det är absolut inte adranalinhöjande för att få fart på den inneboende gnällspiken.** Tvärtom fyller det mig med glädje var gång jag går dit. Glädje dels för att den karaktär på gudstjänstlivet som var mitt mål under min distriktsprästtid fortfarande består under ledning av Bosse - till stor trygghet för den allt större skara*** som känner sig hemma där - och att Bosse under Coronatider inte ställt om i den kyrkliga betydelsen "ställt in" utan istället utökat till två mässor per söndag för att alla utan trängsel ska rymmas.

 

Men om jag bara ständigt skriver om min glädje över sagda gudstjänstliv? Då blir min gamle kamrat less.

 

Ett annat skäl till i alla fall senaste veckans brist på inlägg är en mycket omtumlande händelse i mitt privat- och familjeliv som fyller mig dels med stor glädje men också med böneämnen. Men det blir inga blogginlägg om saken.

 

 

* jo, jag har också den finlandssvenska Kristet Perspektiv, men tyvärr ligger flera nummer ännu olästa. Har jag helt enkelt blivit för slö och orkeslös efter stroken?

 

** troligen har jag redan berättat att då jag startade denna ringa blogg så var "gnällspiken" ett tänkbart namn men snabbkoll på nätet visade att det redan fanns en uppsjö bloggar med det ordet i namnet 

 

*** jag tycker (som jag tidigare skrivit många gånger) att det visar att jag haft rätt i min syn på ett stabilt gudstjänstliv:

 

a) en istort sett likadan liturgi från söndag till söndag, så de regelbundna deltagarna har rimlig chans att lära sig ordningen utantill, och de tillfälliga besökarna kan se hur de hemvana tryggt agerar

 

b) ett gudstjänstliv där "medverkande" inte i första hand syftar på solister och körer (även om det i ett stabilt och tryggt gudstjänstfirande kan vara det också) utan på en kunnig församling som högljutt läser/sjunger(!) med i liturgins församlingspartier

 

c) en predikan som (oftast) är åtminstone så "bra" att folk tycker det är lönt komma och lyssna 

 

d) en man som präst

är det somm "alla" vet IBAPABD. Sedan några år tillbaka alltid fasta datumet 9 september.

 

Om man av något skäl känner tveksamhet visa uppskattning för sin präst på det naturliga engelska sätt som Catholic gentleman anvisar, så finns ju andra möjligheter...

 

Själv åker jag senare i eftermiddag till Älvsbyn  och lämnar min present till min gamle kamrat.

som min gamle kamrat skrev i kommentar när jag i senaste inlägget antydde att jag avsåg kommentera hans blogg.

 

Man går inte till rätta offentligt med en äldre kamrat som varit ens vän i snart 60 år (inte 70 som jag först skrev - se kommentar nedan) (nu drygt två år kvar till det jubileet). Och den i sammanhanget helt oväsentliga - men dock existerande - åldersskillnaden gör att han redan för en månad sedan uppnått den aktningsvärda åldern 67 medan jag ännu får vänta knappt tre månader. Jag borde snarast buga. Ingen vidräkning således, bara lite kompletterande synpunkter.

 

I några inlägg på sin blogg har min gamle kamrat skrivit om vad kyrkan bör satsa på nu när vi förhoppningsvis närmar oss efter-corona. Nu när all verksamhet ska öppnas upp igen (likt det mesta i samhällets och privata aktörers regi) efter nedstängning, f'låt omställning. Vad är viktigast att då satsa på?

 

Med hänvisning till den Jesu liknelse som ofta kallats fyrahanda sädesåker konstaterar han att det som ska sås ut måste vara ordet (Guds ord). Det måste alltså bli kyrkans viktigaste prioritet. Delar helt den synen. I ett annat inlägg går han igenom de referat av apostlarnas predikningar som ges i apostlagärningarna och drar slutsatsen att om ett framfört Guds ord ska ha Jesus i centrum, enligt apostlarnas föredöme, så måste proriteringsordningen vara i princip Jesu liv baklänges:

 

hans upppståndelse

hans lidande och död

hans liv och gärningar, under och undervisning

hans födelse och gudomliga ursprung.

 

Om jag nu alltså någotsånär lyckas göra min gamle kamrats tankar rättvisa med delvis mina ord.

 

Ingen vidräkning där heller.

 

Nej, det var ju komplettering jag skulle komma med. Och det är inget jag kommit på just nu pga läsandet av gammal kamrats ord. Det är snarare sånt som jag länge burit på och våndats mycket över. En gång då jag tydligt kom att tänka på det var när jag för några år sedan fick läsa ett föredrag som god vän och laestadianpredikant hållit vid ett av rörelsens predikantmöten. Temat minns jag inte exakt men det hade något att göra med rörelsens uppgift och kallelse i vår tid. Lite liknande tankar som jag uppfattar i gammal kamrats funderingar om kyrkan. Talarens svar var att kallelsen är densamma som förr: predika omvändelse syftande till tro på Kristus. Ingen vidräkning behövs där heller. Men vad som slog mig var att vi måste inse hur annorlunda vår tid är jämfört med de tider då "väckelser" poppade upp på många ställen och senare ledde till de stora folkväckelserna. Så annorlunda var gångna tider att inget från dem bara går  att kopiera.

 

 Annorlunda är vår tid på (minst) två sätt:

 

1. Det fanns förr i befolkningen, pga katekes, konfirmationsundervisning (som alla deltog i) och husförhör mm, en grundkunskap i kristen tro. Det var knappas någon präst som riskerade råka ut för det jag fick uppleva vid en adventssamling med förskolebarn i Gammelstads kyrka för redan 40 år sedan; en liten flicka räcker upp handen och frågar helt troskyldigt "den där guden vad är det för nånting?"

 

2. Alla var kyrkan, i princip.  Det var ju kyrktvång. Jag vet bara härifrån Nederluleå, alla som hade kortare väg än 5 km förväntades besöka kyrkan söndagligen. Längre bort varannan vecka, sen fallande intervall pga avstånd och de mest avlägset boende behövde bara infinna sig vid de obligatoriska kyrkhelgerna några gånger per år då människorna kom och bodde i kyrkstugan. Söderut i landet, i geografiskt mindre men folktätare församlingar var kravet på kyrknärvaro kanske starkare.

 

Och till detta kan läggas det sociala tvånget/behovet som säkert gjorde sitt också när kyrk-obligatoriet börjat upplösas.Man får tänka på att förr var kyrkbesöket kanske enda chansen för många människor att regelbundet alls träffa folk utanför den egna gården.

 

Det innebär att det fanns en tid när en väckt präst (som man sade förr) "bara" behövde predika Guds ord från sin egen predikstol. Åhörarna fanns ju där - i mängd. Åtminstone med viss regelbundenhet hade han i princip hela sin befolkning i kyrkan.

 

Så åter till de fyrahanda sädesåkrarna som min gamle kamrat utgick ifrån. Jag frågar inte var vi får tag i gott utsäde eller den goda jorden, jag frågar: Hur får vi som kyrka och präster kontakt med någon jord att beså överhuvudtaget? Att vi alltid ska försöka hålla gedigna gudstjänster och predika ett fullödigt Guds ord med Jesus i centrum även när/om endast få människor är samlade, det säger jag inte emot. Jag brukar ju hävda att för att nå också de människor som har minsta lilla kyrkkänsla kvar så måste gudstjänst och predikningar hålla en kvalite som gör att folk tycker det är lönt att komma.

 

Men utöver det? Den stora massan av befolkningen når vi i den organiserade kyrkan knappast längre. Och stora delar av de mötesplatser som i alla fall fanns när jag blev präst de är nu borta. Jag avstår exempel även om det fiinns många. Men frågan kvarstår: hur når vi de stora befolkningsgrupper vi inte längre har någon naturlig kontakt med? 

 

Jag slutar här. Observera att det är med ett frågetecken. I detta har jag knappast fler eller bättre svar än min gamle kamrat.

 

med vigseln alltså. Flera bland brudgummens släktingar har jag haft att göra med tidigare i dop- och begravningssammanhang. Roligt se ansikten man känner igen.

 

Eftersom släkten hade stark västlaestadiansk anknytning valde vi följa den s k gamla ordningen, dvs 1942 års ordning.* Lite ringrostig var jag som sagt som vigselförrättare - höll på att ta två moment i fel ordning- men allt ordnade sig till slut. Men när jag nu återigen fick anledning jämföra gamla ordningen (1942) med nya (i mina ögon är det alltid 1986 oavsett eventuella ännu nyare alternativ. Dom räknas inte) så måste jag säga att bortsett från några detaljer i nya ordningen som jag lärt mig uppskatta (inledande lovsången, utformningen av löftena bl a) så är ju mycket i gamla ordningen avsevärt mer gediget.

 

Jag tänker t ex på brudmässan numera kallad sjungen förbön. I gamla ordningen finns formuleringen att brudparet ska leva i ärbarhet och trohet, i nya sägs ömsesidig trohet. (Passar lika bra till melodin som används.) Inget fel att be om ömsesidig trohet och nog förstår man att ordet ärbarhet uppfattas ålderdomligt och, för många, obegripligt, men jag säger bara ärbarhet, vilket vackert och innehållsladdat ord.**

 

Att en människas liv och handlingar ska vara sådant att det kan kallas ärbart innebär inte bara att det till nöds ska kunna accepteras om vi ser bort från de värsta bristerna. Utan att allt i livet ska vara sådant att det är föredömligt, kan berömmas, tas som exempel att efterfölja mm osv.

 

Men som sagt, den här gången sjöng jag inte brudmässan i vara sig äldre eller nyare variant.

 

Någon bröllopsmiddag deltog jag inte i trots inbjudan. Följde rekommendationen att i dessa coronatider undvika alla sociala sammanhang som inte är helt nödvändiga. Och för en prästs vidkommande är det ju vigselakten som är det allt avgörande. Men trevligt hade det varit få samtala lite mer med gamla vänner.

 

 

* helt enligt den etablerade pricipen att ett hanboksritual i kyrkan, som en gång varit godkänt - och därmed bedömts såsom varande enligt den rena evangeliska läran - aldrig senarer kan bli ogiltigt

 

** nästan ett sånt gammaldags ord som min gamle kamrat skulle kunna glädja sig åt.

 

ska jag göra imorgon. Nämligen förrätta en vigsel. Att jag inte varit i den rollen på minst 5 1/2 år beror på att jag de sista åren före pension jobbade 80% vilket bl a ledde till att jag befriades från lördsgstjänstgöring och det är ju på lördagar nästan alla vigslar ligger. Efter mitt inträde i pensionsfriheten har jag inte heller figurerat i den uppgiften.

 

Men nu blev jag tillfrågad om att förrätta en vigsel i en kyrka jag passerat många gånger på E4, nämligen Sangis kyrka (Kalix församling). Brudgummen har jag träffat vid åtskilliga tillfällen - och därför var det roligt bli tillfrågad - men bruden var ny bekantskap.

 

Nu gäller det bara att jag kommer ihåg hur man gör. Tur att ritualet är fast. Vigseltal brukar jag oftast tala fritt.

I telefon. Hade jag idag med god vän och kollega nere i Göteborgs stift. Vi pratade som vanligt om det ena och det andra - som vi ofta sa i min ungdom när det gällde andliga och kyrkliga ting.

 

Bl a talade vi om gemensam god vän som för en tid sedan insjuknade i Covid-19, men som nu verkar vara igenom den värsta krisen. Det var vi båda glada och tacksamma över.

 

Vi talade också om Missionsprovinsen och dess möjligheter bli förankrad i vidare kretsar inom svenska kyrkan. I samband därmed nämnde jag min enda erfarenhet av ett prästmöte i Missionsprovinsen; i det kollegiet fanns ju en teologisk kompetens och kunnighet som det inte ens är meningsfullt att fantisera om inom svenska kyrkan. 

 

I samband med det berättade min vän om en äldre person som en gång fått frågan "vad tycker du om svenska kyrkan?"  och då sade:

- Jag ska svara med katekesen ord: jag erkänner den, jag sörjer över den, och längtar att bli befriad från den.*

 

Också talade vi om Kyrklig Samling, som i år pga Corona ställt in både vårens och höstens möte. Och som snart byter ordförande.

 

När jag nu påminns om densamma organisationen kan jag ju nämna att jag just idag, från en kristen broder i Finland (som jag lärt känna i OAS-sammanhang) fick en länk via vilken jag kunde lyssna på två föredrag av Kyrklig samlings förste ordförande Bo Giertz. (hållna i Österbotten 1982).**

 

Jag har ännu bara hunnit lyssna på det ena, men det var intressant nog. Det handlade om Folkkyrka - där han först klargjorde skillnaden mellan å ena sidan det ursprungliga folkkyrkobegreppet som handlade om att kyrkan hade ett ärende till hela folket nämligen syndernas förlåtelse och å andra sidan det moderna demokratiska folkkyrkobegreppet som snarast betyder att kyrkan är folkets kyrka och därför väsentligen ska handla och tro i enlighet med folkmajoritetens värderingar - och folkreligiositet, vilket är något helt annat än sann och äkta kristendom. Om det t o m är så att detta att vara döpt och konfirmerad, att gifta sig kyrkligt och vilja ha en kyrklig begravning och gå i kyrkan då och då och och givetvis tro på Gud och slutligen anse att det viktigaste är att vi människor älskar varandra - om även det bara är (kristet präglad, men dock) folkreligiositet - möter vi då någonsin äkta kristendom?

 

Träffsäkert var det när han avslöjade det lättvindiga talet om att älska sin nästa (som sig själv), vilket de flesta människor anser är riktigt och tycker att dom själva gör. Kanske det finns någon som jag tycker är besvärlig eller jobbig. Så bestämmer jag mig för att på något sätt göra gott mot den personen (jag minns inte riktigt om han exemplifierade med att umgås en dag med personen eller bjuda på middag el dyl) och känner mig efteråt nöjd med mig själv och anser mig ha älskat medmänniskan - trots att jag innerst inne tycker det är lika skönt när hon går. Har jag då verkligen älskat den personen som mig själv, frågade Giertz. Och där blev man avklädd sin egen rättfärdighet inpå bara kroppen. Och ska det bli någon verklig kristendom och inte bara ytlig religiositet så måste människan bli så avslöjad i sin bristande förmåga att uppfylla Guds lag att hennes enda utväg blir Kristi försoning.

 

Ungefär så. Och om inte Jesus och hans försoningsverk kommer i centrum i en människas tro så är det inte kristendom utan bara folkreligiositet.

 

Det andra föredraget, om den Helige Ande tar jag imorgon.

 

 

* se katekesutvecklingen av år 1878 (= det vi i dagligt tal kallar katekesen) fråga 144

 

** eftersom jag fick tillåtelse sprida det vidare, så kan var ock en intresserad få det som ger mig e-postadress eller mobilnr (för sms).

skämtade jag lite om i gårdagsbloggens not när jag citerade kollegan och vännen Bosse. Sen blev min gamle kamrats kommentar en tydlig påminnelse om att bloggar kan uppfattas på ett annat sätt än avsett. Det är problemet med skriven text, man ser ju varken kroppsspråk eller minspel eller hör tonfall eller stilla skratt hos avsändaren.

 

Men även om jag garanterar att i Hertsökyrkan kommer man inte att med några konstiga trick försöka kringgå samhällsmyndigheters rekommendationer så vill jag ändå ge en kommentar till Bosses ord.

 

När han sa att (de regelbundna) gudstjänstdeltagarna inte ska betraktas som gäster eller besökare utan som del i den grupp som "gör" gudstjänsten så är det korrekt. Gudstjänstdeltagarna är de som firar gudstjänsten. Det är inte så att det är präst/kantor/kyrkvärdar (ev m. fl. "aktiva") som producerar gudstjänst. Nej det är framför allt de deltagande själva som är gudstjänstens subjekt. Därför är det så som vår liturgilärare i prästutbildningen* lärde oss: man ska som präst aldrig hälsa gudstjänstdeltagarna välkomna till gudstjänsten.** För då reducerar man dem till publik. Men dom är deltagare. Genom sina bekännelser, böner och aktiva agerande i liturgin i övrigt.***

 

 

* Gunnar Weman, senare biskop i Luleå och ännu senare ärkebiskop

 

** det tror jag mig ha följt hela min prästtid

 

*** nu är det väl bara att också att konstatera att i vår - av pietistisk och väckelsekristen tradition präglade - kyrka, där predikan av många kommit att betraktas som gudstjänstens (enda riktigt viktiga) bärande moment (och all övrig liturgi som mer eller mindre nödvändig utsmyckning) där fostras ju gudstjänstdeltagarna att huvudsakligen bli åhörare, i praktiken "publik".

 

Det är sannolikt därför som så många idag har svårt att förstå att fira gudstjänst  är något mer och annorlunda än att gå till ett möte eller gå för att höra den eller den talaren.

 

Eller ska vi säga kristendomens?

 

Två saker har fått mig att fundera på detta när jag tittat på senaste veckans TV-nyheter.

 

Först denna försommars studentfirande som  det talas mycket om. Det blir på de flesta ställen inga gemensamma utrusningar eller åk runt stan på lastbilsflak. I samband med dessa reportage har det återkommande visats sekvenser av tidigare års firanden. Och det som då slagit mig är att alla flickor nästan genomgående är klädda i vitt. Ser ut som en 60-talskonfirmandgrupp. 

 

Och här kommer tanken på kyrkans kristendomens ställning. Är det dags nu att acceptera att studenten definitivt övertagit konfirmationens roll som övergångsrit mellan barn- och vuxenliv. Förr var man barn till 16 års ålder, då barnbidraget upphörde. Från den tiden förväntades man så mycket kunna bidraga till egna kostnader att föräldrarna inte längre var berättigade till bidrag. Och strax före den gränsen låg konfirmationen.

 

Numera är officiella gänsen mellan barn och vuxna 18 års ålder, myndighetsåldern. (Tänk bara på alla de ensamkommande barn vi har i landet vilka ofta är pojkar i 16-17-åldern.) Nå, barn är barn. Och är dom nu på väg bli vuxna ska det firas. Med vita klänningar.

 

Mer studentfirande och mindre konfirmation. Studentfirandet har ju definitivt överta rollen som det firande där alla är med. Precis som det var med konfirmationen när jag började som präst för 40 år sedan. I många byar i Nederluleå var deltagandet i konfirmationsläsningen 100-procentigt

.

Men nu får vi inte längre något gratis av övergångsrit-skäl.

 

Det andra jag tänkte på var nyheterna om festligheterna - som av coronaskäl blev begränsade - vid avslutningen av den muslimska fastemånaden ramadan. Men i flera nyhetssändningar ingen hänvisning till att det är muslimskt, utan bara "ramadan" lika självklart och naturligt som "påsk" och "Kristi himmelsfärd".

 

Är det ett första tecken på att Sverige är på väg förlora sin självklara kristna grundkultur? 

 

har det handlat mycket om sista tiden. 

 

I måndags kom Överklagandenämndens frikännande av präst i stiftet som före jul fråntogs sin rätt utöva ämbetet inom svenska kyrkan. Att det skulle bli ändring av domkapitlets beslut trodde väl de flesta i saken kunniga. Och efter det att jag hört förre biskopens (Hans) tvärsäkra övertygelse har jag inte tvivlat. Redan vid domkapitelsbeslutet uttryckte jag att jag inte tyckte att domkapitlet tillräckligt tydligt kunnat leda i bevis det man anklagade prästen för. Samma tolkning gjorde uppenbarligen Överklagandenämnden. Och än mer, den formulering i ett kyrkomötesbeslut från 2005 (att man inte ska fördöma homosexuella personer eller skuldbelägga den homosexuella läggningen) som domkapitlet lutat sig mot och uppenbarligen ansett vara den regel mot vilken prästen skulle prövas, har enligt Överklagandenämnden inte den ställning att den kan läggas till grund för en prövning om en präst brutit mot svenska kyrkans tro, bekännelse och lära eller om prästen brutit mot kyrkans ordning.*

 

Här är det uppenbart att Överklagandenämnden går helt i linje med advokatens överklagan.

 

Det som här i kölvattnet blir än mer anmärkningsvärt är att Åsa Nyström (hon som sitter på biskopsstolen) i flera intervjuer jag läst så helt tycks prata bort allvaret i Överklagandenämndens beslut. Hon får det att låta som en liten oenighet om en ringa vardagssak där jag tycker si och du tycker så. 

 

I själva verket är det ju så att Överklagandenämnden klätt av domkapitlet in på bara kroppen eller gett kapitlet smisk på blanka stjärten (tur att aga förbjudits). För det är verkligen en icke försumbar skillnad mellan att å ena sidan för all framtid förlora rätten att utöva prästämbetet inom svenska kyrkan och å den andra bli helt frikänd. Lite säck och aska vore klädsamt på Åsa Nyström. Eller ska man behöva frukta att Åsa Nyström är blott alltför okunnig i kyrkorätts- kyrkoordnings- och lärofrågor?

 

Åsa Nyström har även sagt att prästens muntliga redogörelse inför Överklagandenämnden var mer nyanserad än det hon sa inför domkapitlet. Och slutsatsen: om hon skulle uttryckt sig inför domkapitlet på samma sätt som inför Överklagandenämnden, så skulle domkapitelsbeslutet kunnat blivit ett annat.

 

Det där kommer jag att tro den dag solen i går upp i väster.** Om det kunnat uppfattas någon nyansskillnad i hennes tal vid de två förhören, så kan det väl till stor del förklaras av att det gått en tid och stämningarna lugnat sig, att hon inför Överklagandenämnden hade en påläst försvarare*** som hon visste stod på hennes sida jämfört med inför domkapitlet där hon saknade företrädare. Och när man läste domkapitelsprotokollet fick man ju det bestämda intrycket att kapitlet tillmätte (vissa?) konfirmanders vittnesbörd en betydligt tyngre roll i "bevisningen" än så.

 

I besluten har också talats om prästens eventuella försummelse att redogöra för svenska kyrkans syn på homosexualitet och vigslar av par av samma kön.**** Då antas det ofta att prästen skulle vara skyldig säga att svenska kyrkans hållning är att vara för äktenskap för par av samma kön (eventuellt med tillägget att t ex enskilda präster (möjligen) kan få ha annan uppfattning). Men verkligheten är att Svenska kyrkans hållning är att svenska kyrkan har två uppfattningar i frågan. Och om en prästkandidat eller präst har den ena eller andra hållningen så ska det inte påverka möjlighet till vare sig prästvigning eller tjänst.

 

Och jag var med vid kyrkomötet 2009 då äktenskapsbeslutet togs.*****

 

Och detta med de två möjliga hållningarna inom kyrkan bekräftades tydligt och klart av förre biskopen Hans Stiglund när vi, några Lulepräster, samtalade med honom i hans ämbetsrum någon månad efter kyrkomötesbeslutet hösten 2009.

 

Överklagandenämnden anser inte heller att jäv kan styrkas pga att en av dem som anmälde prästen är stiftsanställd och vid domkapitlssammanträdet där prästen fälldes var föredragande i en annan fråga; ej heller det faktum att ett en/flera (?) av konfirmanderna har förälder som arbetar på stiftskansliet. Och jag litar givetvis på Överklagandenämndens bedömning att inget jäv i strikt legal och formell mening förekommit. Däremot har man ju svårt att tänka sig att det faktum att någon/några (?) bland de stiftsanställda har eget intresse i saken, inte på något sätt skulle påverka stämningen och attityden i huset där personalen fikar tillsammans två gånger per dag månad ut och månad in.

 

Sammantaget blir min bedömning att i ljuset av Öveklagandenämndens resonemang och avgörande framstår Domkapitlets beslut som än mer tunnt och inkompetent än det gjorde då jag läste det i vintras.

 

Fortsättning lär följa. Från mig eller någon annan får vi se.

 

 

* det är inte en beslutad paragraf i kyrkoordningen, inte heller en ny antagen lära

 

** och nu har jag suttit uppe så sent att det tydligt syns morgonrodnad i öster så detta dygn blir det inte

 

*** precis som vi människor har inför Gud, och utan den försvararen Jesus skulle vi vara chanslösa

 

**** samkönat är en felaktig översättning av det engelska same sex men "same" på engelska betyder snarast samma eller lika(dana). Förstavelsen "sam-" på svenska betyder snarast samman eller tillsammans. Jag påminner återigen om det gamla samrealskola där pojkar och flickor gick tillsammans. 

 

Ett samkönat äktenskap borde enligt korrekt svenska - ett mål för oss som vill undvika att svenskan bara reduceras till en dialekt av amerikanska - snarast vara ett äktenskap där könen är samman alltså en man och en kvinna.

 

Den etablerade svenska användningen av ordet samkönat kommer jag kämpa emot till jag dör ty det är - som min pappa ofta sa - en slapphet i språkbruket som är upprörande.

 

 ***** äktenskapsbeslutet i kyrkomötet hösten 2009 innebar- med dåvarande ärkebiskop Anders Wejryds ord - att äktenskapsbegreppet utvidgades till att kunna omfatta även par av samma kön. Men den traditionella uppfattningen - ett äktenskap är (bara) en relation mellan en man och en kvinna - den uppfattningen utplånades inte.

Idag blev Överklagandenämndens beslut offentligt (jag såg notis på Dagen.se): den präst i Norrbotten som före jul blev fråntagen prästämbetet pga yttranden under lektioner på ett konfirmandläger får ämbetet tillbaka.

 

Jag har ännu inte läst beslutet i sin helhet - alla väntar på att beslutet läggs ut på Kyrkligdokumentation.nu. Det viktiga är ju det principiella frikännandet, men nämndens resonemang och argumentation kan också ge antydningar om vilken framtid som väntar.

 

Ber att få återkomma.

 

T.v. kan jag säga att jag nu kan avstå från att peta bort en logga från min jacka. Så här när saken är klar kan jag väl också lätta på förlåten och dela vad förre biskop Hans sade mig över en kopp kaffe i vintras:

- Överklagandenämnden måste ändra domkapitlets beslut. Ja, den kommer att göra det.

 

Vad ska jag säga? En profet har uppstått bland oss?

 

- - - - 

 

Efter några timmar, som bl a innehållit telefon- nej vad heter det nu? där alla kan titta på varandra i dator eller telefon - sammanträde med Frimodig kyrka i Luleå stift, har jag nu läst Överklagandenämnden hela beslut på den bästa kyrkliga informationskällan kyrkligdokumentation.nu

 

Glädjande läsa Överklagandenämnden beslut i sin helhet. Som blev det enda rimliga. Och enhälligt. Helt i enlighet med biskop em Hans' "profetia". Men en liten formulering i beslutet väcker ändå en fråga....

 

Men det tar jag någon gång när inspirationen rinner till.

för då ska offentliga gudstjänster och mässor åter börja firas i den kyrka där jag på senare år känt mig som mest hemma. Det blir en stor glädje.

 

- - - -

 

I ett inlägg för några dagar sedan skrev jag att David Orre och jag skulle predika hos Luleå fridsförbund idag. Så blir det dock inte. Predikant blir Mikael Fältros.

är vad min gamle kamrat, i en bloggkommentar här förleden, tyckte kunde duga som anledning för mig producera något på min blogg. Inspiration - min normala drivkraft - var enligt hans mening onödigt.

 

Till verket.

 

1. Information

I går sammanträdde svenska kyrkans 

Överklagandenämnd. Enligt uppgift jag tagit del av skulle ett av ärendena vara överklagandet av Luleå domkapitels beslut i december att frånta en EFS-präst i stiftet hennes rätt att utöva prästämbetet inom svenska kyrkan. Om jag blivit rätt informerad kommer nämndens beslut bli offentligt i början av vecka 21.

 

2. Irritation

Om nämndens beslut - vilket inte kan överklagas - blir att fastställa domkapitlets beslut från december - då kommer det att väcka mycket stor irritation* hos mig. Enligt min ringa mening finns ingen annan möjlighet än att Överklagandenämnden upphäver beslutet. Åtminstone vad påföljden beträffar.** 

 

 

* så stor irritation att det finns en beaktansvärd chans att jag sliter bort den efteråt påklistrade Svenska kyrkan-loggan från min vita (läs: normalt smutsgråa) tjänstejacka; en sådan som jag tillsammans med arbetskamrater fick för många år sedan, och istället låter originalloggan SSAB synas istället. (Info: en SSAB-anställd kyrkvärd fick överta ett restparti och lät församlingen få dem.)

 

** Vad tidigare biskopen Hans uttryckte om saken när vi i vintras tog en kaffe på Friends det får kära läsarna själva utröna.

 

 

 

 

 ....Med vilken trovärdighet kan man säga att det i gudstjänsten förmedlas ett nödvändigt budskap om man stänger kyrkportarna innan det ens kommit ett förbud?....Både för den kristna och för kyrkan är söndagen inte en valmöjlighet utan en nödvändighet."

 

Ledare i Kyrka & Folk nr 19.

7 maj 2020.

 

(Läs hela ledaren på www.kyrkaochfolk.se)

 

 

Ledare i Kyrka & Folk nr 18.

30 april 2020

 

Läs hela ledaren på www.kyrkaochfolk.se

 

- - - - 

 

Jag hoppas att alla som inte kan ta sig till gudstjänst, eller som ser sitt ordinarie gudstänstliv inställt, tar kontakt med någon av sina församlingspräster för att se hur man kan få del av nådens medel på ett tillräckligt säkert sätt.

 

I allt fler församlingar i landet verkar de ansvariga anse att det inte går för sig. Gudstjänster stryks och mässfirande upphör.

 

Tragik säger jag. Jag tror inte att nattvardsfirande är någon stor eller avgörande smittspridningsanledning. Flera rimliga försiktighetsåtgärder kan vidtagas, såsom

 

1. 70+are och människor ur andra tydliga riskgrupper tar ansvar för sig själva och stannar hemma. Likaså alla som har något som helst symptom.

 

2. Undvik sitta för tätt i kyrkorummet och iakttag tillräcklig social distansering i vapenhus, på kyrktorg osv.

 

3. Undvik kyrkkaffe och och andra gemenskapsuttryck som kan fresta till alltför stor närhet.

 

4. Undvik fridshälsning med handslag och kramar.

 

5. Distribuera nattvarden på så sätt att prästen själv tar oblat, doppar i kalken och ger kommunikanten direkt i munnen.*

 

Jag vill i sammanhanget åter berätta om den sanning jag hörde redan för sex år sedan: 80% av svenska kyrkans huvudgudstjänster firas med färre än 20 deltagare. Svenska kyrkans nattvardsfirsnde torde därför inte vara den mest bekämpningsvärda smittspridaren. 

 

Riskerar man att fler än tillåtna 50 infinner sig, har jag redan gett mitt råd: fira fler gudstjänster. Eller som det lär ha stått i Överkalix församlings predikoturer för någon vecka sedan då kör vi en högmässa till.

 

---

 

* givet attt präst tvättar och spritar händerna ordentligt

är en trevlig, helt ung man (bara något år äldre än jag) som jag mer personligt lärt känna sedan vi satt en mandatperiod tillsammans i kyrkomötet för Frimodig Kyrka.

 

Men naturligtvis har vi mötts tidigare och även hört talas om varandra (i alla fall jag om honom). Vi var nämligen samtida i Uppsala och har sedan varit präster under i stort sett samma tidsperiod. 

 

Håkan har nu gett ut en bok Så länge dagen varar. Jag fick den i brevlådan Skärtorsdagen, började läsa den Långfredag och på Påsklördag var den färdigläst. I stort sett sträckläsning med andra ord. Dels för att så mycket gick att känna igen, alla namn på studiekamrater, präster m fl, dels pga att han beskriver den kyrkliga utveckling som också jag upplevt - och plågats av.

 

Håkan kom till Uppsala och gick först gymnasiet på Fjellstedtska skolan. Där började hösten 1972 en karismatiskt präglad väckelse bland eleverna som kom att bli mycket omskakande och livsförvandlande för flera av dem. Många av oss i det gäng jag tillhörde (jag kom till Uppsala året efter) hörde nog talas om detta andliga skeende, men i stort lät vi det passera vid sidan om oss (vilket jag idag kanske kan beklaga).*

 

För Håkan däremot gav detta på många sätt en inriktning för den kommande prästtjänsten, tillsammans med böcker av f. Gunnar (Rosendal). En blandning av karismatik och högkyrklighet således.

 

Sedan beskriver han sin prästtid: studentarbete i Stockholm, kyrkoherdetjänst i Hjälmseryd, där ett väckelseskeende också uppstod och sen Värnamo där han bl a kom att arbeta med konceptet Cellkyrkan, som - i alla fall under en tid - kommit att bli hans särskilda skötebarn.

 

Är man präst inom svenska kyrkan och anställd inom dess organisation, kommer man möta svenska kyrkan på både gott och ont. Till det goda man kan se räknas kanske många kontaktytor som ges och till det onda det politiserade systemet med dess alltmer påtagliga tendens till centralisering och stordrift. Mycket är ytterst lätt att känna igen.

 

Till det inhemska arbetet ska läggas Håkans engagemang i yttre mission. Flera resor till Ryssland, Filippinerna, Nepal och Albanien är omnämnda. Oerhört nyttigt att få läsa om de kristnas frimodighet under stora svårigheter.  Både svårigheterna och frimodigheten är av en karaktär som vi västerländska medelklasskristna knappt kan föreställa oss. Vittnesbörden om under och tecken för utan vidare tankarna till Apostlagärningarna.

Skaffa boken och läs!

 

Det var också under en av resorna till Nepal som Håkan råkade ut för den olycka som nästan  kostade honom livet.

 

Ingen tvekan dock att Håkans erfarenheter gjort honom allt mer kritisk** till den yttre organisationen svenska kyrkan. Även om han verkligen vill stå för det historiska andliga arv som kyrkan äger: liturgin, sakramenten, präst- och biskopsämbetet, så ser han hur den medvetna socialdemokratiska kyrkopolitiken de senaste 100 åren varit ägnad rasera allt detta.

 

Vad ska man då göra och vart ska man ta vägen om man vill fortsätta leva i och föra vidare det genuint kyrkliga arvet som finns i vår tradition?

 

För att också få möjlighet stå i gemenskap med en riktig biskop som är fri från kyrkopolitiska bojor, har Håkan tagit vara på möjligheten anmäla inträde i Missionsprovinsens prästkollegium.

 

 

* vi som tillhörde det som senare kommit att kallas Laestadiansk ungdomsväckelse (läs: rörelsen kring Bengt Pohjanen) var nog - delvis i alla fall - så präglade av det i vissa laestadianska sammanhang vanliga det-finns-inga-sanna-kristna-någon-annanstans att vi inte fann anledning värma oss vid främmande eldar.

 

** - Var jag för kritisk? frågade han när vi talade i telefon.

- Nej, sa jag