Torbjörn Lindahl

Jag blev alltså skjutsad till rätt ställe på fredag eftermiddag. Tyvärr var det ett antal präster i kollegiet som inte kunde vara med, så jag saknade några vänner. Men programmet var det inget fel på. Upplägget innehöll allt det som brukar höra till ett traditionellt prästmöte inom svenska kyrkan men med oerhört mycket högre kvalitet - i alla fall om man jämför med de  prästmöten jag varit med om i Luleå stift under åren.

 

Redan fredag kväll var det minnesteckningar över två kollegor som avlidit sedan förra prästmötet, Hans-Åke Holmström och Ingemar Fridefors. Mycket fint och kunnigt framförda av Göran Beijer respektive Bengt Birgersson. Lördag förmiddag började med mässa ledd av biskop Bengt Ådahl och med predikan av Jan-Erik Appell. Nästa punkt var oration där Rune Imberg talade över Detta är den seger som övervunnit världen, vår tro. Under eftermiddagen kom sedan prästerskapets överläggningar under ledning av biskopen. Och sen var det slut. 

 

Men innan jag slutar ställer jag frågan: anser jag att här uttrycks det som är genuint svenskkyrkligt på ett sätt som den officiella svenska kyrkan numera till största del inte har en aning om? Givetvis anser jag det.

 

Efter prästmötet följde jag med Bengt Birgersson och fick en mycket trevlig och givande kväll i hans gästfria hem. Söndag förmiddag skjutsade han mig till flygbussen och sen var sagan slut.

På riktigt alltså?

Från jobbet är jag pensionerad. Sen drygt två år. Men inte från prästrollen och därmed inte heller från de sysslor som hör prästämbetet till.

En vigsel,

3-4 dop (och inom en månad ett till) 

2 begravningar,

och mässor, predikningar och hem/sjukkommunioner i en mängd som jag för länge sedan tappat räkningen på.(men gissningsvis bortåt 100) har det sammanlagt blivit på två år. 

 

Och jag gissar att det är minst i nivå med vad många anställda präster gjort under samma tid - till stor del pandemitid.

 

Blir man då inte utmattad? Nej, inte (än så länge). Att predika och celebrera är snarare krafttillskott i vardagen. Utan jämförelser i övrigt får man väl lov att citera Jesus och på sig själv tillämpa hans ord i Jh 4:34: Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig..."

 

Det är inte de centrala delarna i en prästs arbete (mässor, predikningar) som är mest uttröttande utan allt kringarbete i form av sammanträden, personalmöten, planeringar (med andra - egen prediko- och gudstänstförberedrlse är på pluskontot)  o dyl som tar mer kraft 

 

Men i morgon, eller snarare idag får jag hämta kraft på nytt då jag är i selen igen i mässan kl 18 i Hertsökyrkan. Unge Johan Marklund tjänstgör enligt schema men då han gärna samverkar med oss gamla rävar så får jag leda själva mässan och han predikar.

Ja, inte ett stort oas-möte men väl besök av Oasrörelsens inspiratörer som på sin Sverigeresa passerat. Detta är nu andra året som en sådan resa genomförs under vecka 30, den vecka då det årliga stora oasmötet brukar ligga vilket nu i två år fått ställas in pga pandemin.  

 

På oasrörelsens hemsida (oasrorelsen.se) eller på Facebook kan man följa resan genom landet där man stannar till på intressanta platser och träffar människor som har något att berätta.

 

Igår eftermiddag var det alltså stopp här i Luleå, rättare sagt i Gammelstad, där Mats Rondahl och jag - som båda varit präster i Gammelstad och haft engagemang i oasrörelsen - fick berätta om den unika kyrkstaden och bjuda in till en enkel andakt i en kyrkstuga.

 

Sedan fortsatte resan norrut. En liten hint om var dom skulle stanna till igår kväll och nu på förmiddagen fick vi väl och likaså var resan ska avslutas på söndag, men sådant avslöjas inte i förväg. Den som vill veta får följa med på nätet.

Det är frågan man kan fundera över. Särskilt nu när situationen kommer riktigt nära genom att man har att göra med trevlig ung man som prästvigts av kvinna som sitter på biskosstolen.

 

Jag har ju iofs alltid (?) vetat att i en av Kyrklig Samlings 17 punkter - vilka publicerades 1960 när de första kvinnorna prästvigdes - så står det att om vi i framtiden får kvinna som biskop som kommer vi inte kunna godkänna några av hennes ämbetshandlingar. Men exakt vad en sådan situation skulle innebära fick jag inte på allvar anledning fundera över förrän 1997 då Christina Odenberg blev biskop. 

 

Jag minns när styrelsen för Dekanatet i Luleå stift av Svenska kyrkans fria Synod fick frågan på dagordningen. Min spontana tanke då var att det är visserligen fel att en kvinna är biskop men om hon nu ändå utsetts till det så får vi väl lov att, trots allt, som präster acceptera de män som hon prästviger. Bara så.

 

Men sedan 1997 har det runnit mycket vatten under broarna. Åtskilligt har klarnat och det har blivit allt tydligare att biskop Anders Nygren hade rätt när han på kyrkomötet 1958 uttalade att beslutet att öppna präst-ämbetet för kvinnor innebär att svenska kyrkan växlar in på en helt ny väg, "gnostikers" och "svärmeandars".

 

Och själv har jag med åren tillägnat mig alltmer av "högkyrklig" tro och teologi. Alltså har det blivit svårare. Jag vågar således inte längre övertygat säga att en man som prästvigs av kvinna verkligen är präst så att man i frid och ro och trygghet normalt kan ta del av hans sakramentala tjänster; i praktiken: ta emot nattvarden när han celebrerar (leder nattvardsgudstjänsten).

 

Men med den unge präst - Johan Marklund - som nu ska göra sitt första prästår i Domkyrkoförsamlingen och vara mycket i Hertsökyrkan som är min "hemförsamling" förhåller det sig så att han till sin personlige assistent vid vigningen kallat en präst han lärt känna tidigare under utbildningen och denne råkar även vara biskop! Esbjörn Hagberg!

 

Och då blir frågan om denna assistans av en som jag  kan godkänna som biskop, är tillräcklig för att vigningen ska kunna godkännas. Det är den fråga jag grunnat på ett tag. Och inte bara grunnat i ensamhet, utan i samtal med personer vars insikter i saken jag respekterar och har förtroende för. Och slutsatsen för mig har blivit: ja, jag godkänner honom som präst.

 

Med nöd och näppe ska jag kanske tillägga. Situationen är nämligen minst sagt långt ifrån idealisk. Någon som helst lärogemenskap på biblisk och allmänkyrklig grund finns inte. Men då är det bara att konstatera att en sådan komplett lärogemenskap länge saknats. Vi som prästvigs i min prästgeneration var redan medvetna om att vi lät oss vigas in i en trasig kyrka. Min egen prästvigningsbiskop - Stig Hellsten - hade redan då vid flera tillfällen vigt kvinnor till präster,  och ändå lät jag mig vigas av honom, utan läromässig enighet oss emellan alltså. Rätt eller fel kan förvisso diskuteras. Men jag gjorde det. Och det blir ormligt för mig lägga ribban för en annan högre än jag själv lyckats ta mig över.

 

Så ni alla som funderar över hur ni ska tolka mitt beteende när ni eventuellt ser mig samverka eller kommunicera vid Johans gudstjänter:

- jag godkänner inte att han blivit rätt prästvigd av Åsa Nyström.

- men jag accepterar - med "nöd och näppe" som sagt - honom som präst pga biskop Esbjörn Hagbergs deltagande vid vigningen.

- om Esbjörn Hagberg inte varit med hade det varit go'natt med prästerlig sakramental gemenskap.

 

- - - - -

 

Allt det ovan sagda är min syn. Har alltså inget att göra med hur Johan själv ser på saken

 

 

fick Mats och jag och Bosse idag (fredag). Hon bjöd oss på middag på restaurangen vid teatern. Två gånger förr har jag varit där. En gång bjöd förre biskopen Hans på middag. Det var i slutet av 2015 (el början av 2016) när domkapitlet eftet ca sex månader äntligen friat mig från anklagelser som riktats mot mig i en - jag kan inte tänka mig annat- orkestrerad kampanj där jag anmälts till domkapitlet av ca ett halvt dussin personer. Biskopen ville väl trösta mig i all min nöd. Och det lyckades han med.

 

En annan gång var jag också på sagda restaurang. Det var ett lunchmöte med lokalpolitiker som ville diskutera lite om hur man bör se på obligatorisk yoga i skolan.

 

Och nu, om jag minns rätt alltså, tredje gången. Skälet var att domprost Charlotte villa tacka oss för vår insats med åtskilliga frivilliga mässor under denna coronavinter.  Genom att varje söndag erbjuda fyra mässor (max åtta deltagare/tillfälle) har gudstjänstförsamlingen i Hertsökyrkan kunnat gå förhållandevis oskadd genom restriktionstiden. Det slår mig dessutom när jag sitter och försöker tänka vilka de regelbundna gudstjänstfirarna är att det numera är fler under pensionsålder än över. Kors i taket. Jag minns den tid när jag övertog distriktsprästansvaret att jag då tänkte "om 15 år kommer alla i gudstjänstgemenskapen vara döda så då kan jag lika gärna konvertera". Nu har det gått över 20 år och om 15 år kommer åtskilliga inte ens hunnit bli pensionärer!

 

Roligt att bli så tydligt uppskattad av domprosten.

Den vi kallar svenska kyrkan alltså. Eller ska jag tala om olika syn på det som skett med och i kyrkan?.

 

En syn är den som ges i den bok jag nämnt i ett tidigare inlägg, Jesper Bengtsson: Reformismens väg - om socialdemokratin och kyrkan. Som jag skrev uttrycker Bengtsson tydlig glädje över de förändringar man kan se med och inom svenska kyrkan de senaste dryga 100 åren. Och för dem prisar han särskilt socialdemokratin. Och jag påminner mig återigen att just de förändringar med och i kyrķan som Bengtsson gläder sig över är i stort sett exakt de skeenden som jag mest beklagar.

 

Men det finns också andra synsätt (som jag känner mig mer samhörig med.) Och då gäller det fr a inte vad som skett utan hur det som skett ska bedömas och värderas.

 

En bok med detta andra perspektiv är Erik Petre'n: Kyrkan och Synoden, 1984. Den utkom alltså strax efter det att Svenska kyrkans fria synod bildats. Den sammanfattar svenska kyrkans historia från 1929 till början av 1980-talet. Alltså inte ändå till nutid men likväl givande för den som söker kunskap och perspektiv på det som hänt. Det är ett tunt häfte, bara ca 100 sidor, men kanske inte så lätt få tag på numera. Själv köpte jag en gång i tiden en hel bunt av den och har särskilt under åren då jag var dekan i Synoden delat ut den till människor som önskat förstå mer av det kyrkliga sammanhang jag känner mig hemma i.

 

Ett annat exempel finner jag i Carl-Henrik Martlings själbiografiska bok Biskops vederlike. Nu är det en personligt hållen bok men genom det som Martling berättar från sitt liv och sin kyrkliga erfarenhet ser man en hel del av det som skett och pågår inom kyrkan.

 

 Det avslutande kapitlet ger han rubriken

 

 

 

Och han funderar vidare:

"Började det år 1930, då majoriteternas makthavare avskaffade  den gamla sköna och opolitiska församlingsdemokratin, som hade givit var man och var kvinna en röst vid kyrkliga val av församlingspräster,  kyrkvärdar och kyrkoråd och ersatte den med den indirekta partipolitiska demokratins fullmäktigeinstitut, som ställde kyrkporttarna vidöppna för ett nytt tänkande, som inte frågade mycket efter den enskildes mening utan endast efter partiets och den politiska majoritetens?.... den partipolitiska följsamheten för att de även inom kyrkan skulle garantera att det politiskt acceptabla skulle få allmakt att avgöra allt genom enkla majoritetsbeslut?

...Inför våra ögon har den gamla folkkyrkan börjat vittra sönder och helt falla samman under sina främmande herrars  hantering...Många inser och vet innerst inne vad som hänt med fädernas kyrka i Sveriges land men föredrar för karriärens skull att så småningom anpassa sig och tiga stilla."

 

 En tredje bok med detta motperspektiv är Dag Sandahl: En annan kyrka - Svenska kyrkan speglad genom Kyrklig Samling och Kyrklig samling speglad genom  kyrkan. Men det är en sannskyldig s k tegelsten. 400 sidor plus drygt 100 med litteraturförteckning, noter och personregister. Och eftersom tiden går och vi med den - 1960-talet är nu lika avlägset för dagens unga som 1920- talet var för oss dom var unga på 1970-talet - så är det kanske på sin plats förklara: Kyrklig Samling kring Bibeln och bekännelsen är  en organisation för samråd mellan dem som anser att beslutet ge prästämbetet till kvinnor vara ett avsteg från just Bibel och bekännelse. Kyrklig Samling bildades 1960, samma år som de första kvinnorna prästvigdes.

 

Även om Sandahls bok i huvudsak behandlar en mycket kortare period i svenska kyrkan så ger den många insikter om de olika uppfattningar som stått och står mot varandra.

 

Nu har jag hittills refererat ett antal böcker som skulle kräva lite ansträngning från läsarens sida, dvs googla och beställa. Så nu ska jag nämna några kortare dokument som är lättare få tag i, dom kan läsas direkt på nätet.

 

Prästen Anders Brogren har skrivit en artikel om svenska kyrkans utveckling, Från biskopskyrka till politikerkyrka. Först publicerad i Finland men nu även tillgänglig både på Anders Brogrens hemsida och på kyrkligdokumentation.nu. Varsågod och läs (20 sid). 

 

Till sist en recension av Bengtssons bok om socialdemokratin och kyrkan, ledare i  Göteborgsposten (GP). Den har rubriken Konsten att kapa en kyrka. Också den hittar man på Anders Brogrens hemsida. Rubriken säger ju allt om hur de av Bengtsson prisade socialdemokratiska insatserna i kyrkan ur ett seriöst kristligt perspektiv ska bedömas.

är naturligtvis den nomineringsgrupp du ska ge din röst i kyrkovalet i höst. I alla de sammanhang där det finns möjlighet.  Först givetvis i valet till kyrkomöte och stiftsfullmäktige, därefter i lokala val  till kyrkofullmäktige i alla de pastorat i landet där Frimodig kyrka ställer upp. 

I höstens val blir det på 72 ställen i landet, mot 68 valet  2017.

 

Fyra nya pastorat alltså. Och av dessa finns tre i Luleå stift! Så förutom Umeå och Boden, där vi redan är invalda, så ställer vi i höstens val även upp i Luleå Domkyrko,  Nederluleå och Kiruna.

 

Så nu är det bara att gå och rösta! Men för att få rösta krävs att man är medlem i Svenska kyrkan. Det finns ett antal människor som lämnat kyrkan för att dom tycker den är alltför förfallen. En protesthandling av ytterst litet värde menar jag, eftersom kristtroende kyrkoutträdare är så förhållandevis få i det ständigt pågående medlemstappet att dom knappast märks i den stora grupp som lämnar pga ointresse för kyrkan och är helt sekulariserade.

 

Har du redan lämnat, överväg gå med igen så du kan rösta på Frimodig kyrka. Ta ditt kristna ansvar så länge det är möjligt. Här kan vi tillämpa Luthers ord en kristen planterar sitt äppelträd även om hon vet att den yttersta dagen kommer i morgon. Dvs man tar sitt ansvar i sin kallelse (familj och arbete) in till den dag Herren kommer åter. Men avgör inte själv när det är dags avsäga sig upodraget. 

 

På samma sätt är det med kyrkan. Man tar sitt ansvar så länge det finns minsta möjlighet bidra till en bättre ordning. Endast så kan kan man - frimodigt! - stå upp när man kallas fram av husbonden för att "avlägga räkenskap för sin förvaltning".

 

Och du som har äldre tonåringar i ditt hushåll: se till att dom också (är medlemmar och) går och röstar. Från 16 års ålder får man rösta.

är det som du väl vet om mindre än ett halvår. Då ska du givetvis gå och rösta. Dock brukar valdeltagandet inte vara så högt, drygt 10 %. I kyrkovalet 2013 lär det varit ca

12. Förra gången, 2017, var det dock betydligt högra, fr a beroende på en oerhört stark mobilisering från socialdemokraternas sida. Deras uttalade mål med den kampanjen var att genom fler röstande få de sverigedemokratiska rösterna att bli mindre värda. Saken är dock att de gånger socialdemokraterna mer aktivt och tydligt mobiliserat mot Sverigedemokraterna i kyrkovalet, är de kyrkoval då Sverigedemokraterna ökat mest.

 

Det är kanske samma fenomen som i riksdagsvalen.  Det har ofta sagts att det borgerliga parti som socialdemokraterna utser till valets huvudmotståndare  det partiet blir därmed så omtalat i media att det får draghjälp i valkampanjen och därför går framåt mer än de andra borgerliga.

 

Men nu är det ju så - trots att vi tvingats bli så vana vid det ett vi t o m använder ordet kyrkopolitik - så har samhällets politiska partier inget i kyrkans beslutsapparater att göra. Obs! attt jag nu talar om partier. Enskilda individer som är partipolitiskt anslutna eller aktiva kan dessutom mycket väl göra en god insats i kyrkans beslutsförsamlingar om dom annars har ett kyrkligt engagemang och kärlek till kyrkan.

 

För en tid sedan fick jag en shoppingkasse i tyg - troligen för att jag är ledamot i stiftsfullmäktige - från någon nivå inom "svenska kyrkan", om det var från stiftet eller från (riks)kyrkokansliet, minns jag inte. På den var det tryckt  "Dags att handla" och en påminnelse om kyrkovalet i höst. Meningen var väl att man skulle bära omkring den och reklamera för kyrkovalet på gator och torg. Men det gör jag inte.

- Över min döda kropp att jag gör "neutral" reklam för kyrkovalet i ett län där majoriteten är socialdemokrater. Det vore fullständigt  kontraproduktivt. Och helt omöjligt för den som läst boken "Reformismens väg - om

Socialdemokratin och kyrkan".

 

Ska jag på minsta sätt göra reklam för kyrkovalet så ska alltid Det enda verkliga alternativet i kyrkovalet nämnas.

Och det vet du väl vilket det är?

 

 

funderar jag ibland över. Jag har ju ända sedan början av mitt vuxenliv, och därefter under hela min aktiva prästtid, haft en hel del kontakt med fr a den tornedalska grenen - och det är den jag i detta inlägg huvudsakligen har i åtanke - här i Luleå representerad av Luleå fridsförbund. 

 

Som de trogna kära läsarna redan tagit del av blev jag utsedd vara med i Luleå fridsförbunds framtidsgrupp. Dess uppgift var att skissera olika framtidsalternativ när det gäller relationen till kyrkan och sakramentsförvaltningen. Uppdraget gällde i första  hand Luleå även om utblickar till hur det resoneras i andra delar av denna gren av "väckelsen"* kunde göras. Trots att vi i gruppen inte var säkra på exakt vad som upplevs vara problemet** och vilka  problem som anses vara av väsentlig principiell natur och vilka som snarast är praktiska förhandlingsfrågor - nu och i framtiden - så grep vi oss verket an.

 

För drygt ett år sedan presenterade gruppen sina slutsatser, fyra möjliga framtidsscenarier. Då jag tidigare redogjort för dem nämner jag dem nu bara i korthet.

 

1. Fortsätt sakramentsförvaltning i kyrkans (prästers) regi.

2. Fridsförbundet blir en "frikyrka" och låter lekmannapredikanterna också bli sakramentsförvaltare.

3. Luleå Fridsförbund går ihop med övriga fridsförbund, bildar en stiftelse som anställer en präst som reser omkring och sköter sakramentsförvaltning där det önskas och bidrar gemensamt till kostnaderna.

4. Fridsförbundet använder sig av Missionsprovinsens präster. Antingen kan fridsförbundet ansluta sig till provinsen eller bara vid behov låna in präster därifrån.

 

Sen kom ju Coronarestriktioner och omöjliggjorde öppna samtalsträffar. Processen stannade av. Först i oktober kunde gruppen inbjuda till några fördjupningskvällar (dock utan stöd av tilltänkta mer kunniga teologer från Finland och Sverige). Sen kom strängare restriktioner i november som återigen satte stopp för fortsatta samtalskvällar.

 

När ska processen kunna föras vidare? Tiden rinner iväg och vi med den. Frågan är bara, vart rinner vi? 

 

För en tid sedan träffades vi i gruppen igen och konstaterade att det är sant som sades av någon redan vid gruppens första presentation för ett drygt år sedan: 

 

Det är formellt fyra alternativ framtidsgruppen kunnat se men rent principiellt är det bara två: antingen sakramentsförvaltning i lekmäns händer (alt 2) eller i prästers händer. Om det är en präst anställd inom sv kyrkan eller pensionär (alt 1) eller en präst anställd av Fridsförbunden (alt 3) eller Missionsprovinspräster (alt 4) är ju mer en teknisk fråga än en principiell. Här hävdar jag då att Missionsprovinsens präster ur alla aspekter, genom sin vignang av biskop, är riktiga präster även om dom inte har behörighet anställas inom svenska kyrkans yttre organisation.***

 

Vad blir då framtidsvägen - för Luleå fridsförbund och för övriga delar av denna gren av "väckelsen"?

 

Utan att här på något sätt göra mig till talesperson för någon annan än mig själv (inte för framtidsgruppen heller!!!) deklarerar jag - återigen! - att för mig personligen finns inget annat alternativ än fortsatt prästerlig sakramentsförvaltning. Lekmannaledd nattvard finns för mig inte på kartan i den här halvan av universum - som jag brukar uttrycka mig när jag bestämt vill betona en ståndpunkt jag (inte) intagit. Att en tidigare lekmannapredikant ges tillräcklig utbildning och övning och sedan prästvigs är givetvis inget jag skulle motsätta mig.

 

Viktiga vägval alltså. Jag kommer stå fast vid min hållning även om jag till sist blir den ende ståndaktiga tennsoldaten.

 

Varför anser jag det då vara så viktigt att sakramentsförvaltningen sköts av präster som står i historisk kyrklig kontinuitet genom att vara vigda av kyrkligt förankrad biskop? Därför att detta är ett av tecknen på kyrkans apostolicitet. Äger en kyrka ett sådant tecken - som svenska kyrkan gjort - bör man inte lättvindigt slänga det från sig.

 

Dessutom finns ytterligare en aspekt. Jag menar att all hittillsvarande erfarenhet visar att när lekmän - som tidigare bara varit vana stå i predikstolen (alt. "suttit bakom bordet") och talat, plötsligt ska agera i det som varit prästerlig roll i liturgin, utan den markering som prästvigningen innebär, som gör agerandet tillåtet och accepterat av församlingen och utan den liturgiska skolning som gör agerandet - t ex att sjunga liturgin med lyfta händer - bekvämt för den som ska utföra det; så väljer man en variant där liturgin blir stympad, förenklad och mindre högtidlig. Också det en mycket större förlust än många i förväg förstår.

 

Alltså!

 

 

* väckelsen är ju ofta laestadiankristnas självbenämning på sin rörelse. När jag använder det uttrycket (i skrift!) vill jag gärna sätta det inom citationstecken. Enligt min ringa mening är det länge sedan det var någon verklig väckelse i "väckelsen". Idag är det en ren och skär uppfostringskristendom. Att föräldrar - i god kristen anda som t o m Katolska kyrkans katekes uppmuntrar till - lär sina barn be om förlåtelse och själva ber sina barn om förlåtelse, är enligt min ringa mening inte tillräckligt för att man ska kunna tala om väckelse. Inte ens om förlåtelse i Jesu namn och blod - ett uttryck jag alltid uppskattat! - finns med i sammanhanget.

 

** olika tänkbara saker som ur "väckelsens" synvinkel kan framstå som problemet vid fortsatt prästerlig (svenskkyrklig) sakramentsförvaltning skulle t ex kunna vara:

 

- brist på manliga präster

- brist på rätt vigda präster (läs: vigda av  riktigt vigd biskop)

- brist på präster man personligen känner tillräckligt väl

- brist på präster vars predikan och/eller sskramentsförvaltning man kan ha (tillräckligt) förtroende för

- användande av gudstjänstritualer med tveksamt innehåll

- osäkerhet om sakramentsmaterien (läs: glutenfria oblater och alkoholfritt vin)

- präster vill inte döpa och fira nattvard i bönhuset

- lokalt fridsförbund möter svårigheter då det vill fira gudstjänster i kyrkorummet

- präster vill inte ställa upp vid möteshelger även om mässan sker i kyrkorum

- allt svårare samarbeta kring konfirmationer

m.m. osv.

(Sannolikt är det få som tycker att samtliga punkter är problematiska. Några av punkterna ovan härrör kanske mest från mig i framtidsgruppens diskussioner - gissa vilka!)

 

*** jfr medJohannelundsutbildade EFS-präster; dom anses av svenska kyrkan i sin sakramentsförvaltning som kyrkans präster, men har inte behörighet inneha kyrkliga tjänster utan kompletterande utbildning. Varför vill inte svenska kyrkan se på Missionsprovinsens präster med samma generositet?

Det är inte rimligt att den gudstjänstfirande delen av svenska folket ska lida under så hårda restriktioner - max åtta  deltagare oavsett hur stort kyrkorummet/bönhuset/gudstjänstlokalen är - när kravet för affärer, köpcentra, gallerior mm bara är att varje besökare ska ha 10 kvm (= drygt 3x3 m) omkring sig.

Varför denna oerhörda - och skriande orättvisa - skillnad? Ska man tro att det är så enkelt att regeringen måste hålla de verksamheter under armarna som genererar skattepengar, eller riskerar få arbetslösa som också blir ekonomiskt betungande för samhället, men att man kan behandla kyrkor och gudstjänstfirare styvmoderligt eftersom det inte kostar något för samhället?

 

Dags protestera! Dags protestera! DAGS PROTESTERA!

 

Nu är det hög tid att den gudstjänstfirare delen av Sveriges folk gör sin röst hörd!

 

Det var trogne och återkommande bloggkommentatorn Thorsten Schytte som för en tid sedan fäste min uppmärksamhet på saken, men pga flyttbestyr har jag inte haft ork och tid att engagera mig.

 

Men nu uppmanar jag alla kära läsare att gå in på 

 

och leta rätt på namninsamlingen

 

OCH SKRIV UNDER!!!

 

De krav som framförs kan alla kristna utan vidare skriva under på.

 

Och när du skrivit på, sprid då snabbt kännedom om detta till  ALLA du känner, muntligt, skriftligt, via telefon, ja, om så är, t o m via Facebook.*

 

Namninsamlingens initiativtagare, Alexander Kegel, kommer på fredag 5/2 kl 9.30 att ha ett digitalt möte med ansvarig minister, kulturminister Amanda Lind för att överlämna namninsamlingen och diskutera sakfrågan. Fred 29/1 var det 2500 underskrifter och det bör givetvis vara fler, betydligt fler, om det ska bli kraft bakom kraven.

 

Alltså: skriv på och sprid kännedom!

Och gör det snabbt.

 

 

*  när också jag uppmanar till bruk av Facebook, då förstår ni hur desperat jag anser att läget är

blir nu verklighet. Tillkommen för att man ska kunna begränsa antalet personer inom kommersiella verksamheter som gym, köpcenter mm, vilka inte kunnat regleras genom ordningslagen vilken bara gäller offentliga sammankomster.

 

Enligt uppgift ska antalet personer på affärer och gallerior mm beräknas så att alla får 10 kvadratmeter var (= en ruta på lite drygt 3×3 meter).

 

Problemet är ju kyrkor som inte är kommersiella verksamheter utan gudstjänster räknas som allmänna sammankomster. Alltså har dom begränsats av ordningslagens regler om max åtta personer, även om utrymmet med råge skulle kunna svälja fler enligt  regeln ovan.

 

Mitt förslag är nu att räkna gudstjänster som kommersiell verksamhet . Man kan ju kalla det Stretching för själen som min efterträdare i studentprästrollen, nuvarande kyrkoherden i Nederluleå Rickard Marklund, kallade det när han inbjöd Studenthälsans och kårernas personal till samtal/meditation.

 

Att mäta upp kyrkolokalens yta och beräkna antalet som kan rymmas med 10 kvm/besökare är lätt. Fler än åtta torde det bli i de flesta kyrkor.

 

Medlemsskap i svenska kyrkan räknas som årskort.

 

Nu undrar någon om kyrkan kan betraktas som kommersiell (vinstdrivande) verksamhet? I allra högsta grad, säger jag. Under långa tider har vi visserligen vant oss att inte behöva tänka så, eftersom kyrkan tidigare genom kyrkoskatten alltid haft pengar. Men nu när medlemstalet hastigt sjunker förändras situationen. Om en lokal församlings ekonomi blir för svag måste kyrkor stängas

 

Se också hur  församlingar och rikskyrkan genom annonser och information försöker motivera människor vara kyrkomedlemmar. Det är klart att det är en omsorg om den egna ekonomin.

 

Kommersiellt så det förslår.

O Immanuel,

vår konung med den nya lagen,

du Frälsare som folken längtat efter:

kom och fräls oss,

Herre vår Gud.

O jordens konung

du folkens längtan 

du hörnsten som  bryter ned skiljemurarna

och gör allt till ett:

kom och rädda människan,

som du danat av jorden.

O Davids nyckel,

du spiran i Israels hus,

du öppnar, och ingen kan tillsluta,

du tillsluter, ooch ingen kan öppna.

Kom och led de fångna ur fängelset, 

dem som sitter i mörker och i dödens skugga.

O Jesse telning,,

du som står som ett baner för folken.

Inför dig tiger konungar i förundran,

dig tillhör jordens alla folk.

Kom till vår frälsning, träd fram i glans,

O Herre, dröj inte.

O Adonai

Gud som leder Israel 

du uppenbarade dig i den brinnande busken

och gav din lag på Sinai berg.

Kom och förlossa oss du vår tillflykt och starkhet.

 

 

 

 

 

 

---

 De böner jag nu publicerar under sista veckan före jul är de s k O-antifonerna ur sista adventsdagarnas Vesper (som kan läsas i en komplett tidegärd).

 

De finns även tonsatta. Sök t ex på Marc-Antoine Charpentier: Les antiennes O de l'avent.

 

 

O eviga Vishet 

du som har utgått ur den Högstes mun,

du når från världens ena ände till den andra

och styr allt med ditt blotta ord.

Kom och lär oss Vishetens väg.

 

 

 

över beslutet (= rekomendationen? - finns laglig grund för tvingande beslut?) att man inte får samlas mer än åtta personer till gudstjänst, medan det får vara i princip hur många som helst på köpcenter och gallerior (även om det flitigt uppmanas håll avstånd) och att det får vara betydligt fler än åtta på krogar och restauranger om dom sitter på rekommenderat avstånd och inte trängs vid bardisken.

 

Varför hårdare regler just för kyrkor? Senaste veckan har vi också hört att restriktionerna lättats för ungdomsidrott av omsorg om ungdomars hälsa. Var tror ni risken för trängsel är störst, på ett ett köpcenter under Black friday  eller på krogen eller i en högmässa i kyrkan? Hur många bänkrader var skulle den mängd människor som normalt går i Örnäsets kyrka kunna få? *

 

Nej, det här åtta-max-beslutet för alla kyrkor och gudstjänstgemenskaper i landet har ju snarast karaktären av klippa håret med motorgräsklipparen.

 

Dags att protestera.

Jag föreslår mailbombning till

 

1. Regeringen

2. Länsstyrelser

 

Med krav på realistiska anpassningar till verkligheten (och det bör ske redan innan jul). Ytterst få betvivlar att man i de flesta av svenska kyrkans gudstjänstlokaler kan ta in betydligt fler än åtta  personer utan någon som helst trängsel. Att kyrkfolket kan disciplinera sig och gå in och ut under vaktmästares överinseende så trängsel inte uppstår i dörren (även nödutgångar kan brukas)  är fullt möjligt. Man kan starkt ifrågasätta varför kyrkor ska diskrimineras i förhållande till kommersiella verksamheter. Det börjar snart lukta religionsförtryck.

 

Annat exempel: när Luleå hockey får ta in publik utan restriktioner kommer det ca  4-6000 till en lokal som väl rymmer ca 6000. När domkyrkan har öppna dörrar kommer ca 30-60** till en lokal som rymmer över 500. Hur trångt blir det?

 

3. Kontakta biskopar, domkapitel, lokala kyrkoråd och kyrkoherdar och kräv att de agerar mot regering och länsstyrelser i enlighet med kraven ovan.

 

 

* för att inte tala om Linköpings domkyrka som  enligt uppgift lär rymma 1500 personer

 

** nu talar jag om vanliga gudstjänster (sönd kl 11) och inte kröning av Norrbottens Lucia och andra extra publikdragande evenemang vid sidan av det ordinarie gudstjänstlivet

Men kära läsarna noterade väl hur "ovetenskapligt" - om än vardagligt accepterat och fullt begripligt - jag uttryckte mig i föregående inlägg. Jag skrev både att solen går ner och talade om innan solen försvunnit. 

 

Helt begripligt som sagt om än helt fel, sett som vetenskapligt korrekt beskrivning. Det rätta är ju att solen inte försvinner, inte heller går någonstans. Verkligheten är att jorden vrider sig runt sin egen axel så vi från vår position på jordytan ibland ser solen, ibland inte. Men hur roligt vore det på en skala att säga "nu har jorden roterat runt sin axel så vi kan se, respektive inte se, solen istället för de begripliga och vackrare uttrycken soluppgång och solnedgång?

 

Kanske ska vi läsa bibelns skapelseberättelse på samma sätt. Det finns ett huvudbudskap: Gud har skapat världen genom sitt mäktiga ord, Gud sade. Och det som inte fanns till (OBS!) lydde hans ord och det blev så. Och allt som kommit till genom Guds skaparvilja var från början gott.

 

Men om detta skett på några dygn eller tagit miljarder år, det får vi lämna åt vetenskapen att utforska. För mig personligen, med den fostran jag fått, har det aldrig varit någon trosartikel att hela tillvaron kommit till på 6×24 timmar.*

 

Också i den bibliska skapelseberättelsen själv i 1 Mos 1 finns ju formuleringar som öppnar för en annan  förståelse. I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. När var "begynnelsen"? Också den som vill hålla fast vid att de senare beskrivna skapelsedagarna är dygn i vår mening (vilket jag alltså inte tycker är nödvändigt) kan ju tänka att det första skapelsedygnet var "hur långt som helst".

 

Sedan finns ju en annan detalj att betänka, solen och månen - som vi är helt beroende av för att mäta dagar, månader och år - blir till först på fjärde skapelsedagen. Hur kunde det finnas dagar i vår vardagliga mening (24-timmarsdygn) innan dess?

 

Men när jag nu öppnar för annat än en förment "bokstavlig" tolkning av 1 Mos 1, så vill jag samtidigt "å andra sidan" uttrycka att mycket av det som i "utvecklingslärans" namn framställs som självklart och nästintill bevisat absolut inte är det.

 

Dawin själv ger ju sitt epokgörande verk titeln Om arternas uppkomst, inte "Om universums och hela tillvarons uppkomst". Tanken att en skapare (Gud?) ytterst skulle kunna vara tillvarons upphov var honom inte främmande. I vart fall inte till en början. Senare i livet definierade han sig mer som agnostiker, dvs en som anser att man inte säkert kan veta om Gud finns eller inte.

 

Men numera har ju Darwins tanke på en utveckling av arterna, genom naturligt urval och kampen för tillvaron, "av sig själv" liksom, blivit något som många - oreflekterat menar jag - tillämpar på hela tillvaron, så att allt som finns skulle tillkommit utan en styrande vilja = utan Gud. Det blir klart mycket svårare att tänka sig. I vart fall är det nog svårt stödja sig på Darwin för en sådan tanke.

 

Jag ska inte vidare trötta kära läsarna med teorier om universums uppkomst, om big bang, om den "ursoppa" på jorden i vilken livet tänks ha uppstått. Jag kan inte heller särskilt mycket om detta. Men en en sak står jag fast vid, nej två saker står jag fast vid:

- ingenting kan inte plötsligt bli någonting utan en skapande vilja

- död materia kan inte få liv och medvetande utan en skapande vilja.

 

Denna skapande vilja tror jag är den Gud som av eget beslut valt att uppenbara sig och gjort sig känd för oss genom sitt ord, Bibeln, och genom Jesus.

 

Därför tror jag inte på "utvecklingsläran".

 

Fritt för domkapitlet att godkänna eller avkraga.

 

 

* Men jag är å andra sidan öppen för den principiella möjligheten att skapelseprocessen gått mycket fortare än vad som oftast numera anses

 

såg jag på TV för några dagar sedan. Med allvar i blicken och bestämt tonfall riktade hon sig till tittarna och uppmanade dem bestämt att inte gå i kyrkan under de kommande storhelgerna. 

 

Lite underligt för att komma från en prästdotter kan man tycka. Men man ska ju inte tycka för mycket på en blogg har jag lärt mig. Men i Coronatider är allt tillåtet.

 

Jag tror att många i toppen av den samhälleliga hierarkin inte har någon aning om hur pass lite folk som numera normalt går i gudstjänster. I vart fall svenska kyrkans. Redan 2014 kablades nyheten ut att 80% av svenska kyrkans huvudgudstjänster (=enkelt uttryckt: söndag kl 11) firas med färre än 20 deltagare. 

 

Dom som har bilden av överfulla kyrkor torde mest ha gått på dyrt påkostade konserter, luciakröningar och vad första söndagen i advent och julottan beträffar, gått i vissa särskilt stämningsfulla kyrkor. Här i Luleå, läs: Nederluleå kyrka och Domkyrkan.

 

Men det helt vanliga gudstjänstlivet. Inga överfulla kyrkor. På det flesta håll torde man kunna klara saken på samma sätt som vi gör i den kyrka där jag oftast går: fira flera  korta, max 8 inkl präst-mässor/ söndag. Men det hänger ju på att prästerna tycker om att fira mässa.