har det handlat mycket om sista tiden.
I måndags kom Överklagandenämndens frikännande av präst i stiftet som före jul fråntogs sin rätt utöva ämbetet inom svenska kyrkan. Att det skulle bli ändring av domkapitlets beslut trodde väl de flesta i saken kunniga. Och efter det att jag hört förre biskopens (Hans) tvärsäkra övertygelse har jag inte tvivlat. Redan vid domkapitelsbeslutet uttryckte jag att jag inte tyckte att domkapitlet tillräckligt tydligt kunnat leda i bevis det man anklagade prästen för. Samma tolkning gjorde uppenbarligen Överklagandenämnden. Och än mer, den formulering i ett kyrkomötesbeslut från 2005 (att man inte ska fördöma homosexuella personer eller skuldbelägga den homosexuella läggningen) som domkapitlet lutat sig mot och uppenbarligen ansett vara den regel mot vilken prästen skulle prövas, har enligt Överklagandenämnden inte den ställning att den kan läggas till grund för en prövning om en präst brutit mot svenska kyrkans tro, bekännelse och lära eller om prästen brutit mot kyrkans ordning.*
Här är det uppenbart att Överklagandenämnden går helt i linje med advokatens överklagan.
Det som här i kölvattnet blir än mer anmärkningsvärt är att Åsa Nyström (hon som sitter på biskopsstolen) i flera intervjuer jag läst så helt tycks prata bort allvaret i Överklagandenämndens beslut. Hon får det att låta som en liten oenighet om en ringa vardagssak där jag tycker si och du tycker så.
I själva verket är det ju så att Överklagandenämnden klätt av domkapitlet in på bara kroppen eller gett kapitlet smisk på blanka stjärten (tur att aga förbjudits). För det är verkligen en icke försumbar skillnad mellan att å ena sidan för all framtid förlora rätten att utöva prästämbetet inom svenska kyrkan och å den andra bli helt frikänd. Lite säck och aska vore klädsamt på Åsa Nyström. Eller ska man behöva frukta att Åsa Nyström är blott alltför okunnig i kyrkorätts- kyrkoordnings- och lärofrågor?
Åsa Nyström har även sagt att prästens muntliga redogörelse inför Överklagandenämnden var mer nyanserad än det hon sa inför domkapitlet. Och slutsatsen: om hon skulle uttryckt sig inför domkapitlet på samma sätt som inför Överklagandenämnden, så skulle domkapitelsbeslutet kunnat blivit ett annat.
Det där kommer jag att tro den dag solen i går upp i väster.** Om det kunnat uppfattas någon nyansskillnad i hennes tal vid de två förhören, så kan det väl till stor del förklaras av att det gått en tid och stämningarna lugnat sig, att hon inför Överklagandenämnden hade en påläst försvarare*** som hon visste stod på hennes sida jämfört med inför domkapitlet där hon saknade företrädare. Och när man läste domkapitelsprotokollet fick man ju det bestämda intrycket att kapitlet tillmätte (vissa?) konfirmanders vittnesbörd en betydligt tyngre roll i "bevisningen" än så.
I besluten har också talats om prästens eventuella försummelse att redogöra för svenska kyrkans syn på homosexualitet och vigslar av par av samma kön.**** Då antas det ofta att prästen skulle vara skyldig säga att svenska kyrkans hållning är att vara för äktenskap för par av samma kön (eventuellt med tillägget att t ex enskilda präster (möjligen) kan få ha annan uppfattning). Men verkligheten är att Svenska kyrkans hållning är att svenska kyrkan har två uppfattningar i frågan. Och om en prästkandidat eller präst har den ena eller andra hållningen så ska det inte påverka möjlighet till vare sig prästvigning eller tjänst.
Och jag var med vid kyrkomötet 2009 då äktenskapsbeslutet togs.*****
Och detta med de två möjliga hållningarna inom kyrkan bekräftades tydligt och klart av förre biskopen Hans Stiglund när vi, några Lulepräster, samtalade med honom i hans ämbetsrum någon månad efter kyrkomötesbeslutet hösten 2009.
Överklagandenämnden anser inte heller att jäv kan styrkas pga att en av dem som anmälde prästen är stiftsanställd och vid domkapitlssammanträdet där prästen fälldes var föredragande i en annan fråga; ej heller det faktum att ett en/flera (?) av konfirmanderna har förälder som arbetar på stiftskansliet. Och jag litar givetvis på Överklagandenämndens bedömning att inget jäv i strikt legal och formell mening förekommit. Däremot har man ju svårt att tänka sig att det faktum att någon/några (?) bland de stiftsanställda har eget intresse i saken, inte på något sätt skulle påverka stämningen och attityden i huset där personalen fikar tillsammans två gånger per dag månad ut och månad in.
Sammantaget blir min bedömning att i ljuset av Öveklagandenämndens resonemang och avgörande framstår Domkapitlets beslut som än mer tunnt och inkompetent än det gjorde då jag läste det i vintras.
Fortsättning lär följa. Från mig eller någon annan får vi se.
* det är inte en beslutad paragraf i kyrkoordningen, inte heller en ny antagen lära
** och nu har jag suttit uppe så sent att det tydligt syns morgonrodnad i öster så detta dygn blir det inte
*** precis som vi människor har inför Gud, och utan den försvararen Jesus skulle vi vara chanslösa
**** samkönat är en felaktig översättning av det engelska same sex men "same" på engelska betyder snarast samma eller lika(dana). Förstavelsen "sam-" på svenska betyder snarast samman eller tillsammans. Jag påminner återigen om det gamla samrealskola där pojkar och flickor gick tillsammans.
Ett samkönat äktenskap borde enligt korrekt svenska - ett mål för oss som vill undvika att svenskan bara reduceras till en dialekt av amerikanska - snarast vara ett äktenskap där könen är samman alltså en man och en kvinna.
Den etablerade svenska användningen av ordet samkönat kommer jag kämpa emot till jag dör ty det är - som min pappa ofta sa - en slapphet i språkbruket som är upprörande.
***** äktenskapsbeslutet i kyrkomötet hösten 2009 innebar- med dåvarande ärkebiskop Anders Wejryds ord - att äktenskapsbegreppet utvidgades till att kunna omfatta även par av samma kön. Men den traditionella uppfattningen - ett äktenskap är (bara) en relation mellan en man och en kvinna - den uppfattningen utplånades inte.
