Torbjörn Lindahl

Först några definitioner:
a) när jag i dessa inlägg talar om församling så menar jag - om inte annat tydligt anges - den gemenskap som samlas kring gudstjänsten. I det sammanhang jag jobbat kan man alltså tala om församlingen i Hertsökyrkan, församlingen i Domkyrkan osv.

b) uttrycket församlingsorganisation är det jag använder då jag syftar på det som i svenska kyrkan är församlingsbegreppet, tex  Luleå Domkyrkoförsamling

c) en församlings geografiska område, resp en församlingsorganisations geografiska område är ordet för det territoriella begreppet

Varför detta? Jo, därför att orden så lätt får makt över tanken. Om vi oftast använder ordet "församling" om det jag vill kalla församlingsorganisationen (så som vi naturligt gör i svenska kyrkan) så förleds vi lätt att tro att det finns en "församling" så fort det det finns ett kyrkoråd och anställda. Men en "församling" måste alltid vara det som ordet uttrycker: de som är församlade - runt nattvardsbordet och ordet.

När vi talar om "gudstjänsten i centrum" så måste vi sedan fundera över vilken (slags) gudstjänst det är. Här vill jag då slå fast att det är högmässan. Inget annat kan vara församlingens huvudgudstjänst. Det betyder att församlingen normalt aldrig byter ut högmässan mot andra typer av gudstjänster såsom musikgudstjänst eller familjegudstjänst, utan sådana gudstjänster firas som komplement på andra tider. Om man likväl - vid enstaka tillfällen - av speciella skäl finner anledning byta ut högmässan mot någon typ av dylik specialgudstjänst så ska likväl en (ev kortare, enklare) mässa firas på annan tid under söndagsdygnet (lördag kväll el söndagkväll eller söndag morgon, tex) Inget söndagsdygn utan mässa.

Gudstjänsten - och kringarrangemangen i form av tex eventuell söndagsskola, fika,* andra aktiviteter mm, och framför allt de etablerade kyrkokristnas attityd mot och bemötande av nya deltagare - bör vara på ett sådant sätt att alla människor känner sig välkomna. Speciella "familjegudstjänster" ska egentligen inte behövas utan även gemenskapen i och kring högmässan ska vara barnfamiljsvänlig. Men vi får för den skull aldrig lura oss att tro att högmässan kan vara något som man inte behöver lära sig. Jag återkommer i senare inlägg till hur vi kan hjälpa människor med det. 

Att högmässan är det som dominerar visar sig också i gudstjänsternas benämningar, att tex de tillfällen då man har konfirmation i samband med högmässa så heter det Högmässa med konfirmation (och det ska vara en hel högmässa), inte Konfirmation med mässa.

Detta innebär också att man uthålligt får öva sig att övervinna frestelsen att ordna div specialgudstjänster i högmässans ställe med motiveringen att "då kommer det mer folk" eller då "når" vi andra. Att med ett enklare eller mer tematiskt inriktat gudstjänstfirande nå utanför högmässoförsamlingens krets kan vara viktigt ur ett evangelisationsperspektiv, och är något som vi mycket mer genomtänkt bör kunna ägna oss åt, men det bör i så fall ske medvetet, helst i egna satsningar, så att högmässan normalt inte behöver trängas undan.

När jag här skriver att högmässan alltid bör vara huvudgudstjänsten så ska man komma ihåg att en högmässa - om de yttre resurserna är små - kan förenklas och förkortas, inom alla tre delarna liturgi, musik, förkunnelse, utan att det omistliga försvinner. Exakt hur detta kan göras i detalj får lämnas denna gång, men tex så kan ju sägas att om den gemensamma församlingsorganisationen inte har råd bistå med avlönad musiker varje helg så kan högmässan vid behov firas utan annat musikaliskt inslag än prästens och församlingens egen sång. Är ingen av dessa tillräckligt goda sångare kan mässan ibland läsas.

S k sammanlysningar bör användas sparsamt och man bör undvika att praktiken ställa in gudstjänsten. Även annandagar och helger på vardagar (askonsdag, skärtorsdag m fl) bör firas med så kompletta mässor som möjligt. Om församlingen vet, och kan vänja sig vid, att gudstjänst firas varje sön- och helgdag på regelbundna tider så kommer det på sikt att öka deltagarantalet. 

Som alternativ till att helt ställa in gudstjänsten pga "brist på anställda" tex under semestertider, kan församlingen uppmuntras att ändå komma samman för en enklare gemenskap kring ordet och bönen under betrodd lekmans ledning. Befinner man sig i större stad med många gudstjänstgemenskaper inom acceptabelt avstånd är det också möjligt att deltaga i annan församlings gudstjänstgemenskap. Dock bör man hela tiden tänka på de i sammanhanget "svaga", de som saknar bil, de som inte har råd ta hela sin stora familj på bussen osv.

I församlingsorganisationens medvetande måste finnas ett tydligt mål att de människor som nås genom div olika slag av "verksamhet" får hjälp att ledas framåt i tron så att de på sikt både vill och kan deltaga i församlingens centrala liv - högmässan.

Undervisningen om högmässan måste prioriteras. Jag påstår - av erfarenhet - att det är fullt möjligt att på relativt kort tid lära konfirmanderna gudstjänstens struktur och hur/när dom ska vara aktiva i gudstjänsten så att dom slipper genomlida sina obligatoriska gudstjänstbesök sittande inaktiva och uttråkade på sista bänk. Regelbundet bör man i samband med högmässorna undervisa om varför man gör som man gör. Människor som deltager i andra verksamheter bör uppmuntras bli gudstjänstfirare och bör undervisas om högmässan och ges hjälp att komma in i det ordinarie gudstjänstlivet.

För de olika grupperna av församlingsarbetare som är centralt engagerade i kärnverksamheten (präster, musiker, diakoner, pedagoger) måste "gudstjänsten i centrum" betyda att man har (och av sin arbetsledning tillåts och uppmuntras ha) ett klart engagemang, med den tid det tar, för att hjälpa människor - i alla åldrar och sociala situationer - att bli och förbli högmässofirare. Det betyder givetvis också att de anställda själva måste ha sitt hjärta i högmässan. Församlingsanställda som regelbundet är engagerade i gudstjänsten på betald arbetstid måste likväl ha grundinställningen att de i första hand firar gudstjänst, inte "jobbar". Och det är naturligt att vi som är anställda i kyrkan avger den "livets bekännelse" att också vi prioriterar högmässan när vi är "lediga" precis som människor med icke-kyrkliga arbeten förväntas göra. Annars blir vi personligen kontraproduktiva mot det vi i tjänsten säger oss stå för.

* betydelsen av kyrkkaffet kan inte överbetonas. De som tar ansvar för allt det praktiska kring serveringen - anställda eller frivilliga - är värda all uppskattning