Torbjörn Lindahl

I telefon. Hade jag idag med god vän och kollega nere i Göteborgs stift. Vi pratade som vanligt om det ena och det andra - som vi ofta sa i min ungdom när det gällde andliga och kyrkliga ting.

 

Bl a talade vi om gemensam god vän som för en tid sedan insjuknade i Covid-19, men som nu verkar vara igenom den värsta krisen. Det var vi båda glada och tacksamma över.

 

Vi talade också om Missionsprovinsen och dess möjligheter bli förankrad i vidare kretsar inom svenska kyrkan. I samband därmed nämnde jag min enda erfarenhet av ett prästmöte i Missionsprovinsen; i det kollegiet fanns ju en teologisk kompetens och kunnighet som det inte ens är meningsfullt att fantisera om inom svenska kyrkan. 

 

I samband med det berättade min vän om en äldre person som en gång fått frågan "vad tycker du om svenska kyrkan?"  och då sade:

- Jag ska svara med katekesen ord: jag erkänner den, jag sörjer över den, och längtar att bli befriad från den.*

 

Också talade vi om Kyrklig Samling, som i år pga Corona ställt in både vårens och höstens möte. Och som snart byter ordförande.

 

När jag nu påminns om densamma organisationen kan jag ju nämna att jag just idag, från en kristen broder i Finland (som jag lärt känna i OAS-sammanhang) fick en länk via vilken jag kunde lyssna på två föredrag av Kyrklig samlings förste ordförande Bo Giertz. (hållna i Österbotten 1982).**

 

Jag har ännu bara hunnit lyssna på det ena, men det var intressant nog. Det handlade om Folkkyrka - där han först klargjorde skillnaden mellan å ena sidan det ursprungliga folkkyrkobegreppet som handlade om att kyrkan hade ett ärende till hela folket nämligen syndernas förlåtelse och å andra sidan det moderna demokratiska folkkyrkobegreppet som snarast betyder att kyrkan är folkets kyrka och därför väsentligen ska handla och tro i enlighet med folkmajoritetens värderingar - och folkreligiositet, vilket är något helt annat än sann och äkta kristendom. Om det t o m är så att detta att vara döpt och konfirmerad, att gifta sig kyrkligt och vilja ha en kyrklig begravning och gå i kyrkan då och då och och givetvis tro på Gud och slutligen anse att det viktigaste är att vi människor älskar varandra - om även det bara är (kristet präglad, men dock) folkreligiositet - möter vi då någonsin äkta kristendom?

 

Träffsäkert var det när han avslöjade det lättvindiga talet om att älska sin nästa (som sig själv), vilket de flesta människor anser är riktigt och tycker att dom själva gör. Kanske det finns någon som jag tycker är besvärlig eller jobbig. Så bestämmer jag mig för att på något sätt göra gott mot den personen (jag minns inte riktigt om han exemplifierade med att umgås en dag med personen eller bjuda på middag el dyl) och känner mig efteråt nöjd med mig själv och anser mig ha älskat medmänniskan - trots att jag innerst inne tycker det är lika skönt när hon går. Har jag då verkligen älskat den personen som mig själv, frågade Giertz. Och där blev man avklädd sin egen rättfärdighet inpå bara kroppen. Och ska det bli någon verklig kristendom och inte bara ytlig religiositet så måste människan bli så avslöjad i sin bristande förmåga att uppfylla Guds lag att hennes enda utväg blir Kristi försoning.

 

Ungefär så. Och om inte Jesus och hans försoningsverk kommer i centrum i en människas tro så är det inte kristendom utan bara folkreligiositet.

 

Det andra föredraget, om den Helige Ande tar jag imorgon.

 

 

* se katekesutvecklingen av år 1878 (= det vi i dagligt tal kallar katekesen) fråga 144

 

** eftersom jag fick tillåtelse sprida det vidare, så kan var ock en intresserad få det som ger mig e-postadress eller mobilnr (för sms).

skämtade jag lite om i gårdagsbloggens not när jag citerade kollegan och vännen Bosse. Sen blev min gamle kamrats kommentar en tydlig påminnelse om att bloggar kan uppfattas på ett annat sätt än avsett. Det är problemet med skriven text, man ser ju varken kroppsspråk eller minspel eller hör tonfall eller stilla skratt hos avsändaren.

 

Men även om jag garanterar att i Hertsökyrkan kommer man inte att med några konstiga trick försöka kringgå samhällsmyndigheters rekommendationer så vill jag ändå ge en kommentar till Bosses ord.

 

När han sa att (de regelbundna) gudstjänstdeltagarna inte ska betraktas som gäster eller besökare utan som del i den grupp som "gör" gudstjänsten så är det korrekt. Gudstjänstdeltagarna är de som firar gudstjänsten. Det är inte så att det är präst/kantor/kyrkvärdar (ev m. fl. "aktiva") som producerar gudstjänst. Nej det är framför allt de deltagande själva som är gudstjänstens subjekt. Därför är det så som vår liturgilärare i prästutbildningen* lärde oss: man ska som präst aldrig hälsa gudstjänstdeltagarna välkomna till gudstjänsten.** För då reducerar man dem till publik. Men dom är deltagare. Genom sina bekännelser, böner och aktiva agerande i liturgin i övrigt.***

 

 

* Gunnar Weman, senare biskop i Luleå och ännu senare ärkebiskop

 

** det tror jag mig ha följt hela min prästtid

 

*** nu är det väl bara att också att konstatera att i vår - av pietistisk och väckelsekristen tradition präglade - kyrka, där predikan av många kommit att betraktas som gudstjänstens (enda riktigt viktiga) bärande moment (och all övrig liturgi som mer eller mindre nödvändig utsmyckning) där fostras ju gudstjänstdeltagarna att huvudsakligen bli åhörare, i praktiken "publik".

 

Det är sannolikt därför som så många idag har svårt att förstå att fira gudstjänst  är något mer och annorlunda än att gå till ett möte eller gå för att höra den eller den talaren.

 

Eller ska vi säga kristendomens?

 

Två saker har fått mig att fundera på detta när jag tittat på senaste veckans TV-nyheter.

 

Först denna försommars studentfirande som  det talas mycket om. Det blir på de flesta ställen inga gemensamma utrusningar eller åk runt stan på lastbilsflak. I samband med dessa reportage har det återkommande visats sekvenser av tidigare års firanden. Och det som då slagit mig är att alla flickor nästan genomgående är klädda i vitt. Ser ut som en 60-talskonfirmandgrupp. 

 

Och här kommer tanken på kyrkans kristendomens ställning. Är det dags nu att acceptera att studenten definitivt övertagit konfirmationens roll som övergångsrit mellan barn- och vuxenliv. Förr var man barn till 16 års ålder, då barnbidraget upphörde. Från den tiden förväntades man så mycket kunna bidraga till egna kostnader att föräldrarna inte längre var berättigade till bidrag. Och strax före den gränsen låg konfirmationen.

 

Numera är officiella gänsen mellan barn och vuxna 18 års ålder, myndighetsåldern. (Tänk bara på alla de ensamkommande barn vi har i landet vilka ofta är pojkar i 16-17-åldern.) Nå, barn är barn. Och är dom nu på väg bli vuxna ska det firas. Med vita klänningar.

 

Mer studentfirande och mindre konfirmation. Studentfirandet har ju definitivt överta rollen som det firande där alla är med. Precis som det var med konfirmationen när jag började som präst för 40 år sedan. I många byar i Nederluleå var deltagandet i konfirmationsläsningen 100-procentigt

.

Men nu får vi inte längre något gratis av övergångsrit-skäl.

 

Det andra jag tänkte på var nyheterna om festligheterna - som av coronaskäl blev begränsade - vid avslutningen av den muslimska fastemånaden ramadan. Men i flera nyhetssändningar ingen hänvisning till att det är muslimskt, utan bara "ramadan" lika självklart och naturligt som "påsk" och "Kristi himmelsfärd".

 

Är det ett första tecken på att Sverige är på väg förlora sin självklara kristna grundkultur? 

 

har det handlat mycket om sista tiden. 

 

I måndags kom Överklagandenämndens frikännande av präst i stiftet som före jul fråntogs sin rätt utöva ämbetet inom svenska kyrkan. Att det skulle bli ändring av domkapitlets beslut trodde väl de flesta i saken kunniga. Och efter det att jag hört förre biskopens (Hans) tvärsäkra övertygelse har jag inte tvivlat. Redan vid domkapitelsbeslutet uttryckte jag att jag inte tyckte att domkapitlet tillräckligt tydligt kunnat leda i bevis det man anklagade prästen för. Samma tolkning gjorde uppenbarligen Överklagandenämnden. Och än mer, den formulering i ett kyrkomötesbeslut från 2005 (att man inte ska fördöma homosexuella personer eller skuldbelägga den homosexuella läggningen) som domkapitlet lutat sig mot och uppenbarligen ansett vara den regel mot vilken prästen skulle prövas, har enligt Överklagandenämnden inte den ställning att den kan läggas till grund för en prövning om en präst brutit mot svenska kyrkans tro, bekännelse och lära eller om prästen brutit mot kyrkans ordning.*

 

Här är det uppenbart att Överklagandenämnden går helt i linje med advokatens överklagan.

 

Det som här i kölvattnet blir än mer anmärkningsvärt är att Åsa Nyström (hon som sitter på biskopsstolen) i flera intervjuer jag läst så helt tycks prata bort allvaret i Överklagandenämndens beslut. Hon får det att låta som en liten oenighet om en ringa vardagssak där jag tycker si och du tycker så. 

 

I själva verket är det ju så att Överklagandenämnden klätt av domkapitlet in på bara kroppen eller gett kapitlet smisk på blanka stjärten (tur att aga förbjudits). För det är verkligen en icke försumbar skillnad mellan att å ena sidan för all framtid förlora rätten att utöva prästämbetet inom svenska kyrkan och å den andra bli helt frikänd. Lite säck och aska vore klädsamt på Åsa Nyström. Eller ska man behöva frukta att Åsa Nyström är blott alltför okunnig i kyrkorätts- kyrkoordnings- och lärofrågor?

 

Åsa Nyström har även sagt att prästens muntliga redogörelse inför Överklagandenämnden var mer nyanserad än det hon sa inför domkapitlet. Och slutsatsen: om hon skulle uttryckt sig inför domkapitlet på samma sätt som inför Överklagandenämnden, så skulle domkapitelsbeslutet kunnat blivit ett annat.

 

Det där kommer jag att tro den dag solen i går upp i väster.** Om det kunnat uppfattas någon nyansskillnad i hennes tal vid de två förhören, så kan det väl till stor del förklaras av att det gått en tid och stämningarna lugnat sig, att hon inför Överklagandenämnden hade en påläst försvarare*** som hon visste stod på hennes sida jämfört med inför domkapitlet där hon saknade företrädare. Och när man läste domkapitelsprotokollet fick man ju det bestämda intrycket att kapitlet tillmätte (vissa?) konfirmanders vittnesbörd en betydligt tyngre roll i "bevisningen" än så.

 

I besluten har också talats om prästens eventuella försummelse att redogöra för svenska kyrkans syn på homosexualitet och vigslar av par av samma kön.**** Då antas det ofta att prästen skulle vara skyldig säga att svenska kyrkans hållning är att vara för äktenskap för par av samma kön (eventuellt med tillägget att t ex enskilda präster (möjligen) kan få ha annan uppfattning). Men verkligheten är att Svenska kyrkans hållning är att svenska kyrkan har två uppfattningar i frågan. Och om en prästkandidat eller präst har den ena eller andra hållningen så ska det inte påverka möjlighet till vare sig prästvigning eller tjänst.

 

Och jag var med vid kyrkomötet 2009 då äktenskapsbeslutet togs.*****

 

Och detta med de två möjliga hållningarna inom kyrkan bekräftades tydligt och klart av förre biskopen Hans Stiglund när vi, några Lulepräster, samtalade med honom i hans ämbetsrum någon månad efter kyrkomötesbeslutet hösten 2009.

 

Överklagandenämnden anser inte heller att jäv kan styrkas pga att en av dem som anmälde prästen är stiftsanställd och vid domkapitlssammanträdet där prästen fälldes var föredragande i en annan fråga; ej heller det faktum att ett en/flera (?) av konfirmanderna har förälder som arbetar på stiftskansliet. Och jag litar givetvis på Överklagandenämndens bedömning att inget jäv i strikt legal och formell mening förekommit. Däremot har man ju svårt att tänka sig att det faktum att någon/några (?) bland de stiftsanställda har eget intresse i saken, inte på något sätt skulle påverka stämningen och attityden i huset där personalen fikar tillsammans två gånger per dag månad ut och månad in.

 

Sammantaget blir min bedömning att i ljuset av Öveklagandenämndens resonemang och avgörande framstår Domkapitlets beslut som än mer tunnt och inkompetent än det gjorde då jag läste det i vintras.

 

Fortsättning lär följa. Från mig eller någon annan får vi se.

 

 

* det är inte en beslutad paragraf i kyrkoordningen, inte heller en ny antagen lära

 

** och nu har jag suttit uppe så sent att det tydligt syns morgonrodnad i öster så detta dygn blir det inte

 

*** precis som vi människor har inför Gud, och utan den försvararen Jesus skulle vi vara chanslösa

 

**** samkönat är en felaktig översättning av det engelska same sex men "same" på engelska betyder snarast samma eller lika(dana). Förstavelsen "sam-" på svenska betyder snarast samman eller tillsammans. Jag påminner återigen om det gamla samrealskola där pojkar och flickor gick tillsammans. 

 

Ett samkönat äktenskap borde enligt korrekt svenska - ett mål för oss som vill undvika att svenskan bara reduceras till en dialekt av amerikanska - snarast vara ett äktenskap där könen är samman alltså en man och en kvinna.

 

Den etablerade svenska användningen av ordet samkönat kommer jag kämpa emot till jag dör ty det är - som min pappa ofta sa - en slapphet i språkbruket som är upprörande.

 

 ***** äktenskapsbeslutet i kyrkomötet hösten 2009 innebar- med dåvarande ärkebiskop Anders Wejryds ord - att äktenskapsbegreppet utvidgades till att kunna omfatta även par av samma kön. Men den traditionella uppfattningen - ett äktenskap är (bara) en relation mellan en man och en kvinna - den uppfattningen utplånades inte.

Idag blev Överklagandenämndens beslut offentligt (jag såg notis på Dagen.se): den präst i Norrbotten som före jul blev fråntagen prästämbetet pga yttranden under lektioner på ett konfirmandläger får ämbetet tillbaka.

 

Jag har ännu inte läst beslutet i sin helhet - alla väntar på att beslutet läggs ut på Kyrkligdokumentation.nu. Det viktiga är ju det principiella frikännandet, men nämndens resonemang och argumentation kan också ge antydningar om vilken framtid som väntar.

 

Ber att få återkomma.

 

T.v. kan jag säga att jag nu kan avstå från att peta bort en logga från min jacka. Så här när saken är klar kan jag väl också lätta på förlåten och dela vad förre biskop Hans sade mig över en kopp kaffe i vintras:

- Överklagandenämnden måste ändra domkapitlets beslut. Ja, den kommer att göra det.

 

Vad ska jag säga? En profet har uppstått bland oss?

 

- - - - 

 

Efter några timmar, som bl a innehållit telefon- nej vad heter det nu? där alla kan titta på varandra i dator eller telefon - sammanträde med Frimodig kyrka i Luleå stift, har jag nu läst Överklagandenämnden hela beslut på den bästa kyrkliga informationskällan kyrkligdokumentation.nu

 

Glädjande läsa Överklagandenämnden beslut i sin helhet. Som blev det enda rimliga. Och enhälligt. Helt i enlighet med biskop em Hans' "profetia". Men en liten formulering i beslutet väcker ändå en fråga....

 

Men det tar jag någon gång när inspirationen rinner till.

för då ska offentliga gudstjänster och mässor åter börja firas i den kyrka där jag på senare år känt mig som mest hemma. Det blir en stor glädje.

 

- - - -

 

I ett inlägg för några dagar sedan skrev jag att David Orre och jag skulle predika hos Luleå fridsförbund idag. Så blir det dock inte. Predikant blir Mikael Fältros.

är vad min gamle kamrat, i en bloggkommentar här förleden, tyckte kunde duga som anledning för mig producera något på min blogg. Inspiration - min normala drivkraft - var enligt hans mening onödigt.

 

Till verket.

 

1. Information

I går sammanträdde svenska kyrkans 

Överklagandenämnd. Enligt uppgift jag tagit del av skulle ett av ärendena vara överklagandet av Luleå domkapitels beslut i december att frånta en EFS-präst i stiftet hennes rätt att utöva prästämbetet inom svenska kyrkan. Om jag blivit rätt informerad kommer nämndens beslut bli offentligt i början av vecka 21.

 

2. Irritation

Om nämndens beslut - vilket inte kan överklagas - blir att fastställa domkapitlets beslut från december - då kommer det att väcka mycket stor irritation* hos mig. Enligt min ringa mening finns ingen annan möjlighet än att Överklagandenämnden upphäver beslutet. Åtminstone vad påföljden beträffar.** 

 

 

* så stor irritation att det finns en beaktansvärd chans att jag sliter bort den efteråt påklistrade Svenska kyrkan-loggan från min vita (läs: normalt smutsgråa) tjänstejacka; en sådan som jag tillsammans med arbetskamrater fick för många år sedan, och istället låter originalloggan SSAB synas istället. (Info: en SSAB-anställd kyrkvärd fick överta ett restparti och lät församlingen få dem.)

 

** Vad tidigare biskopen Hans uttryckte om saken när vi i vintras tog en kaffe på Friends det får kära läsarna själva utröna.

 

 

 

 

 ....Med vilken trovärdighet kan man säga att det i gudstjänsten förmedlas ett nödvändigt budskap om man stänger kyrkportarna innan det ens kommit ett förbud?....Både för den kristna och för kyrkan är söndagen inte en valmöjlighet utan en nödvändighet."

 

Ledare i Kyrka & Folk nr 19.

7 maj 2020.

 

(Läs hela ledaren på www.kyrkaochfolk.se)

 

 

Ledare i Kyrka & Folk nr 18.

30 april 2020

 

Läs hela ledaren på www.kyrkaochfolk.se

 

- - - - 

 

Jag hoppas att alla som inte kan ta sig till gudstjänst, eller som ser sitt ordinarie gudstänstliv inställt, tar kontakt med någon av sina församlingspräster för att se hur man kan få del av nådens medel på ett tillräckligt säkert sätt.

 

I allt fler församlingar i landet verkar de ansvariga anse att det inte går för sig. Gudstjänster stryks och mässfirande upphör.

 

Tragik säger jag. Jag tror inte att nattvardsfirande är någon stor eller avgörande smittspridningsanledning. Flera rimliga försiktighetsåtgärder kan vidtagas, såsom

 

1. 70+are och människor ur andra tydliga riskgrupper tar ansvar för sig själva och stannar hemma. Likaså alla som har något som helst symptom.

 

2. Undvik sitta för tätt i kyrkorummet och iakttag tillräcklig social distansering i vapenhus, på kyrktorg osv.

 

3. Undvik kyrkkaffe och och andra gemenskapsuttryck som kan fresta till alltför stor närhet.

 

4. Undvik fridshälsning med handslag och kramar.

 

5. Distribuera nattvarden på så sätt att prästen själv tar oblat, doppar i kalken och ger kommunikanten direkt i munnen.*

 

Jag vill i sammanhanget åter berätta om den sanning jag hörde redan för sex år sedan: 80% av svenska kyrkans huvudgudstjänster firas med färre än 20 deltagare. Svenska kyrkans nattvardsfirsnde torde därför inte vara den mest bekämpningsvärda smittspridaren. 

 

Riskerar man att fler än tillåtna 50 infinner sig, har jag redan gett mitt råd: fira fler gudstjänster. Eller som det lär ha stått i Överkalix församlings predikoturer för någon vecka sedan då kör vi en högmässa till.

 

---

 

* givet attt präst tvättar och spritar händerna ordentligt

är en trevlig, helt ung man (bara något år äldre än jag) som jag mer personligt lärt känna sedan vi satt en mandatperiod tillsammans i kyrkomötet för Frimodig Kyrka.

 

Men naturligtvis har vi mötts tidigare och även hört talas om varandra (i alla fall jag om honom). Vi var nämligen samtida i Uppsala och har sedan varit präster under i stort sett samma tidsperiod. 

 

Håkan har nu gett ut en bok Så länge dagen varar. Jag fick den i brevlådan Skärtorsdagen, började läsa den Långfredag och på Påsklördag var den färdigläst. I stort sett sträckläsning med andra ord. Dels för att så mycket gick att känna igen, alla namn på studiekamrater, präster m fl, dels pga att han beskriver den kyrkliga utveckling som också jag upplevt - och plågats av.

 

Håkan kom till Uppsala och gick först gymnasiet på Fjellstedtska skolan. Där började hösten 1972 en karismatiskt präglad väckelse bland eleverna som kom att bli mycket omskakande och livsförvandlande för flera av dem. Många av oss i det gäng jag tillhörde (jag kom till Uppsala året efter) hörde nog talas om detta andliga skeende, men i stort lät vi det passera vid sidan om oss (vilket jag idag kanske kan beklaga).*

 

För Håkan däremot gav detta på många sätt en inriktning för den kommande prästtjänsten, tillsammans med böcker av f. Gunnar (Rosendal). En blandning av karismatik och högkyrklighet således.

 

Sedan beskriver han sin prästtid: studentarbete i Stockholm, kyrkoherdetjänst i Hjälmseryd, där ett väckelseskeende också uppstod och sen Värnamo där han bl a kom att arbeta med konceptet Cellkyrkan, som - i alla fall under en tid - kommit att bli hans särskilda skötebarn.

 

Är man präst inom svenska kyrkan och anställd inom dess organisation, kommer man möta svenska kyrkan på både gott och ont. Till det goda man kan se räknas kanske många kontaktytor som ges och till det onda det politiserade systemet med dess alltmer påtagliga tendens till centralisering och stordrift. Mycket är ytterst lätt att känna igen.

 

Till det inhemska arbetet ska läggas Håkans engagemang i yttre mission. Flera resor till Ryssland, Filippinerna, Nepal och Albanien är omnämnda. Oerhört nyttigt att få läsa om de kristnas frimodighet under stora svårigheter.  Både svårigheterna och frimodigheten är av en karaktär som vi västerländska medelklasskristna knappt kan föreställa oss. Vittnesbörden om under och tecken för utan vidare tankarna till Apostlagärningarna.

Skaffa boken och läs!

 

Det var också under en av resorna till Nepal som Håkan råkade ut för den olycka som nästan  kostade honom livet.

 

Ingen tvekan dock att Håkans erfarenheter gjort honom allt mer kritisk** till den yttre organisationen svenska kyrkan. Även om han verkligen vill stå för det historiska andliga arv som kyrkan äger: liturgin, sakramenten, präst- och biskopsämbetet, så ser han hur den medvetna socialdemokratiska kyrkopolitiken de senaste 100 åren varit ägnad rasera allt detta.

 

Vad ska man då göra och vart ska man ta vägen om man vill fortsätta leva i och föra vidare det genuint kyrkliga arvet som finns i vår tradition?

 

För att också få möjlighet stå i gemenskap med en riktig biskop som är fri från kyrkopolitiska bojor, har Håkan tagit vara på möjligheten anmäla inträde i Missionsprovinsens prästkollegium.

 

 

* vi som tillhörde det som senare kommit att kallas Laestadiansk ungdomsväckelse (läs: rörelsen kring Bengt Pohjanen) var nog - delvis i alla fall - så präglade av det i vissa laestadianska sammanhang vanliga det-finns-inga-sanna-kristna-någon-annanstans att vi inte fann anledning värma oss vid främmande eldar.

 

** - Var jag för kritisk? frågade han när vi talade i telefon.

- Nej, sa jag

har jag varit på idag kl 16. Jag hade blivit ombedd predika i Fridsförbundets bönhus för utsändnig via radio/Youtube. Pga Coronasmittan firas alla gudstjänster i bönhuset för närvarande utan församling. Utöver predikant var det bara musiker, mötesledare och två försångare närvarande i lokalen. Och då förstår ni att vi utan vidare kunde hålla många meters avstånd  till varandra.  Men enligt uppgift hade ca 150 varit uppkopplade.

 

Till predikotext tog jag påskevangeliet enligt Matteus.

 

 

1. Är ett faktum

som visas av den tomma graven. Som förstärks som ett Guds handlande genom att Gud sänder en ängel att förkunna sanningen och låter ett jordskalv ske.

Kom och se var han låg, säger ängeln.

 

b) men som också blir motsagt

Genom de religiösa ledarnas uppmaning till soldaterna att ljuga.

 Håll fast vid Guds ords sanning när du även i vår tid hör människor som kommer med lögner och teorier för att förneka.

 

2. Måste bli en personlig erfarenhet

Kvinnornas möte med Jesus.

Hur blir uppståndelsen personlig för oss? Genom förlåtelsen /rättfärdiggörelsen. Det är den uppståndne som räcker oss frälsningens gåva. Jesu ord till apostlarna, Jh 20:23: "Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna" och Paulus i Rom 4:25: "...upptäcktes för vår rättfärdiggörelse skull".*

 

 3. Får konsekvenser

Lärjungarna lyder Jesu ord att gå till Galileen. Varför dit? Fråga inte så mycket, utan inrätta ditt liv i lydnad för Jesu ord. Vad det än gäller. Även om du ännu inte helt förstår.

 

Där, på ett berg, kommer uppdraget gå ut i hela världen.

 

Amen.**

 

* Jag nämnde även (fritt ur minnet) en av mina absoluta andliga favoriter, nämligen ämnet till Anders Nohrborgs påskdagspredikan i postillan Den fallna människans salighetsordning, så lydande: 

 

** och nu får min gamle kamrat vara nöjd när jag äntligen lagt ut stolparna till en predikan här på bloggen

vid  de mässor som kommer att firas i mitt hem som komplement under påskhelgen nu när mycket ordinarie gudstjänstliv ligger nere.

 

Mässor 

Skärtorsdag kl 20

Påsklördag kl 23

Påskdag kl13

Annandag påsk kl 14

 

Ring om du vill komma till någon av mässorna. Besökstalet måste i dessa tider begränsas så vi klarar anbefalld social distansering. Mitt nr får du leta fram på Hitta eller Eniro.

 

blir det nu här i Luleå. Länge har Missionsprovinsen önskat att gudstjänster i dess sammanhang skulle kunna startas även här. Men när jag hört om detta har jag personligen hittills värjt mig. Har inte velat vara med om något konkurrerande så länge det i svenska kyrkan finns ett acceptabelt gudstjänstliv någonstans i staden. Och ni vet ju vilken kyrka jag fr a tänker på! *

 

Annars har jag här hemma allt som behövs; altare, ** mässböcker, nattvardskärl, psalmböcker , präskläder mm vilket jag till stor del fick från Stefanosgården i Gagsmark när den lades ned.

 

Men nu stänger domkyrkoförsamlingen tillfälligt Hersökyrkan av Corona-skäl. Till min stora  besvikelse. Regeringen har förbjudit samlingar på över 50 personer. Varför då stänga en kyrka där det normalt kommer ca 35- 45 personer och där det efter coronalarmen endast kommit 20-25? Personer i riskgrupper stannar själva hemma. Eftersom jag inte längre är anställd i domkyrkoförsamlingen, och därmed inte lyder under någon arbetsgivare, tar jag mig friheten käfta emot. Och jag gör det så mycket frimodigare som jag redan innan beslutet fattades talade med domprosten i telefon och argumenterade för min uppfattning. 

 

Och förra veckan kom även tidningen Kyrka & Folk där det i en tankeväckande artikel berättades om det kyrkliga agerandet under pestutbrottet i Sverige på 1700-talet. För att det inte skulle bli för trångt i kyrkan, med ökad smittspridningsrisk utökade man på sina håll antalet mässor så det skulle bli färre deltagare vid varje tillfälle. Mässa både onsdag och fredag utöver söndagar. Tvärt emot strategin nu alltså. Viktigt att alla kunde få del av nådens medel.

- Kyrkan stod dock kvar vid sin kallelse, sammanfattar skribenten den delen av artikeln.

 

För att inte helt lämna människor åt sitt öde har jag därför beslutat upplåta mitt hem och min kyrkliga utrustning tillfälligt till Missionsprovinsen*** så att mässor kan firas.**** Mässor kommer att firas skärtorsdag, påsknatt, påskdag och annandag.

 

Eftersom utrymmet i vardagsrummet är begränsat och möjlighet till anbefalld social distansering (= inte sitta för tätt) måste ges, ber jag dig ringa mig och "boka" in dig på önskad mässa. Exakta tider får du veta när du ringer.

 

Adress och tel vill jag inte lämna ut på bloggen  så du får googla fram det själv.

 

Alla välkomna - så långt platserna räcker.

 

 

* och ni kommer ihåg mina kriterier för önskat gudstjänstliv: god liturgi, god predikan, riktigt bröd och vin, präst som är man och vigd av riktig biskop

 

** till min yngre brors stora förtvivlan var gång han varit här och inspirerat mig till ny möblering

 

*** Missionsprovinsen är förvisso initierad av andra skäl än Corona-virus men likväl för att kunna bidraga med ett gott gudstjänstliv helt i svenska kyrkans tradition när svenska kyrkan alltmer sviker det och lämnar delar av kyrkfolket åt sitt öde

 

**** i en ordning och tradition som går att känna igen från Hertsökyrkan och med iakttagande av all nödvändig Coronaförsiktighet

kan man fundera på i tider som dessa.

 

Det gjorde min gamle kamrat i ett inlägg på sin blogg, publicerat i natt. Han jämförde bl a de förr (1942 års handbok) använda formuleringarna och bönerna i samband med pålysandet av dödsfall. Fr a noterade han den bön som tidigare följde efter pålysandet: Herren läre oss att så betänka vår egen förestående bortgång att när vi ska skiljas från detta förgängliga livet, vi må vara beredda till en salig hädanfärd.

 

I senare hanboksutgåvor har denna maning till ansvar inför evigheten i några steg bytts ut mot en bön för de sörjande och att Guds ljus ska lysa för levande och döda.

 

Hur ska denna förändring tolkas, undrar kamraten. Jag medundrar. Var tog evighetsallvaret och -ansvaret vägen?

 

En annan sak jag funderar över så här i coronatider är hur stor dödligheten är. Dödlighetn i Covid 19 uppskattas bli ca en procent av dem som smittats. Allvarigt nog. Men jag vill påminna om en annan sak i världen som är mycket farligare än coronavirus, något som har mycket högre dödlighet. Kan du gissa vad det är?

 

Svaret är: att leva. Att vara människa har hittills genom hela historien haft 100 % dödlighet. Alla dör. Glöm inte det. Se till att du är beredd till en salig hädanfärd.

 

ställer in sitt sammanträde 27 mars - av Corona-skäl har det sagts mig. Det innebär att frågan om avkragningen av präst i Luleå stift i december slutligt kan avgöras först vid nämndens nästa sammanträde 8 maj.

 

Tråkigt först och främst för den drabbade prästen att behöva gå i ovisshet minst ca en och en halv månad till.

Men det är ju också många andra som väntar på beskedet.

finns nu att läsa på kyrkligdokumentation.nu. Underskrivet av "+ Åsa, + Mikael, + Antje". Plussarna kallade av Dag Sandahl. Bla, bla bla var Dags sammanfattning av de tre biskoparnas svar, blaha, blaha, blaha sa en kollega, med tillägget "du behöver inte läsa det". 

 

Men min nyfikenhet kunde inte stillas utan att jag läste det. Vad blir då reaktionen?

 

Verkligheten är att biskoparna undviker saken. Antingen är dom fullständigt okunniga om senaste årtiondens kyrkopolitiska utveckling ellet så låtsas dom att dom inget begriper för att slippa konfontreras med det verkliga problemet eller så är dom medvetet lögnaktiga.

 

Dom undviker det som alla något så när kyrkligt kunniga människor varit medvetna om i årtionden: svenska kyrkan vill på sikt inte ha kvar den typ av präster som laestadianerna skulle kunna känna gemenskap med och förtroende för. Varför är inte biskoparna ärliga och hederliga nog att säga detta rent ut? Det har ju gällt sedan 1993 och kodifierats i Kyrkoordningen som antogs inför relationsförändringen år 2000.* Istället skriver dom helt diffust att präster prövas utifrån "ett antal behörighets- och lämplighetskriterier" utan att på något sätt beröra det i sammanhanget centrala.

 

Så länge biskoparna inte är uppriktiga anser jag att bla bla bla respektive blaha blaha blaha är utmärkta sammanfattningar av biskopssvaret.**

 

Ett annat sätt sammanfatta biskoparnas ord till fridsförbunden vore:

"Jo, vi vill ha kvar er som medlemmar i svenska kyrkan (så vi får era kyrkoavgifter); jo, vi vill ha kvar er som deltagare i kyrkans gudstjänster (så ni hjälper till förbättra den sjunkande gudstjänststatistiken); men nej, vi vill inte på någon punkt gå er till mötes (mer än att vi försöker låta snälla och trevliga i detta vårt svar)."

 

 

* paragrafen som säger att den som vill bli präst ska förklara sig villig att i alla delar av tjänten samarbeta med andra präster oavsett kön; den paragraf som efter årtiondens interna diskussioner i kyrkan och påtryckningar utifrån antagits av det s k kyrkomötet för att slutligen utestänga alla "kvinnoprästmotståndare" från möjligheten  bli präster och därmed på sikt utrota samma tro från kyrkfolket.

 

** i slutet av biskopssvaret sägs också att "biskop Åsa Nyström" i Luleå stift är villig föra fortsatta samtal med fridsförbunden. Ska jag anmäla intresse deltaga i sådana samtal?

Det undrar Dag Sandahl i dagens dagslända som kan läsas på Kyrkligsamling.se*

 

Dag har fått tillgång till det brev till svenska kyrkans biskopar som på initiativ av predikantmötet i Kuttainen i augusti, avsänts från fridsförbunden i Norrbotten (= den tornedalska grenen av den laestadianska rörelsen). **

 

Inte helt utan klarsynt humor ger Dag också förslag på vad biskoparna kan svara om dom vill vara sanningsenliga respektive lögnaktiga.

 

 - - - -

 

Och när nu fridsförbund kommit på tal; igår kväll deltog jag i samtalskväll på Luleå fridsförbund. Förutom en del mer praktiska frågor presenterades även den rapport som fridsförbundets framtidsgrupp arbetat fram under hösten och just avlämnat till styrelsen. Skälet till att detta arbete ansetts angeläget är väl erfarenheten att kyrkan (prästerna) och väckelsen sakta glidit allt längre från varandra, dels pga att alltfler av fridsförbundens medlemmar lämnat svenska kyrkan, (och många deltar väldigt sällan i kyrkans gudstjänster), dels pga att det är alltfärre präster inom kyrkan som man har faktisk gemenskap med och kan känna förtroende för.

 

Gruppen presenterar fyra olika tänkara scenarier när det gäller de kyrkliga tjänster som fridsförbundet och dess medlemmar hittills fått del av genom svenska kyrkans präster:***

 

1. Fortsätta samarbetet med svenska kyrkan. På lokalplanet har det hittills fungerat förhållandevis väl. Men hur blir det i framtiden?

 

2. Bilda en helt fristående församling där predikanter eller andra utsedda lekmän på "frikyrkovis" ansvarar för sakramentsförvaltning och övriga kyrkliga handlingar.

 

3. Tillsammans med andra fridsförbund i norrbotten (så man skapar tillräcklig ekonomisk stabilitet) bilda en fristående stiftelse som anställer präst, vilken sedan kan (resa runt och) betjäna fridsförbunden.

 

4. Samarbeta med Missionsprovinsen så man genom dess präster kan få del av sakrament och de övriga kyrkliga handlingar man hittills fått genom kyrkans präster, antingen så att 

 

a) fridsförundet ansluter sig som en församling i Missionsprovinsen

 

b) en från fridsförbundet i princip fristående missionsprovinsförsamling bildas, vars präst(er) kan betjäna fridsförbundet på istort sätt samma villkor som kyrkans präster hittills gjort.

 

Givetvis innebär samarbete med Missionsprovinsen att även personer ur väckelsens led på sikt skulle kunna prästvìgas av provinsens biskop.

 

Efter presentationen blev det samtal i grupper. Dock utan redovisning, så jag saknar information om hur samtalen gick. Inga tydliga beslut togs. Ca 50 personer var närvarande.

 

 

* observera nu, kära läsare, att jag genom denna blogpost inte på minsta sätt rekommenderar något som helst bloggande av Dag Sandahl - sådant kan man bli domkapitelsanmäld för - nej, istället berättar jag bara sakligt och neutralt om vad som finns att läsa på det s k nätet

 

** brevet från fridsförbunden till biskoparna kan läsas på kyrkligdokumentation.nu

 

*** framtidsgruppen har utgått från Luleå fridsförbunds situation även om medvetenhet funnits om behovet rådgöra med andra Fridsförbund i norrbotten (och grannländerna)

Ì söndags kväll. Svt:s lokala nyheter/norrbotten. Nyheten var att domkapitlets beslut i december att ta ifrån en präst rätten utöva sitt ämbete har överklagats. Något som iofs alla redan vetat vilka följer händelsutvecklingen på kyrkligdokumentation.nu. Men man kan jù inte begära att nyhetsredaktioner ständigt ska ha folk tillgängligt som läser i domkapìtelsarkiv.

 

Biskopen kommenterade saken och fortsatte hävda att prästen brutit mot uttalande av 2005 års kyrkomöte att inte fördöma homosexuella personer eller skuldbelägga den sexuella orienteringen.*

 

Men det som verkligen ficķ mig att börja gapskratta var när biskopen som försvar för domkapitelsbeslutet hävdade att vi är en kyrka där "alla ska veta att dom är välkomna att vara en del i svenska kyrkan oavsett tro eller sexuell läggning".

 

Men tydligen inte den som omfattar den tro som den drabbade prästen har!

 

 

* jag har redan i tidigare inlägg hävdat att jag anser att det inte av domkapitlets utredning tydligt framgår att prästen verkligen gjort detta

igen. Eller åtminstone med anledning av avkragningen. För varje gång jag gjort något av detta under sista tiden har besökstalet på bloggen stigit till över 150 per dag. 

 

Men frågan är vad jag skall skriva? Beslutet är kommenterat. Överklagan likaså. Att bara upprepa sig lockar inte. Jag tvingas ändå igen ge uttryck både för min förvåning och min irritation över att en präst förlorar ämbetet bara för att hon i frågor som - idag! - möjligen kan upplevas kontroversiella, uttrycker ståndpunkter som präster uttryckt i århundraden utan att någon höjt det minsta ens på ena ögonbrynet.

 

Jag har uttryckt det förr, och gör det igen:

För några årtionden sedan var den stora striden i kyrkan om det riktiga med kvinnor som präster. En  ordningsfråga - bara! - ansåg vissa. Inte så viktig allltså. Varför bråka om det? Men likväl ytterst angeläget för kyrkoledning och politiker att från alla positioner med något väsentligt inflytande i kyrkan avlägsna alla som på minsta sätt kunde uppfattas ha kv*nn*pr*stm*tst*nd*r-sympatier.

 

Nu en etisk fråga.Vigsel av par av samma kön och därmed sammanhängande frågor.*

 

Min absoluta prognos är att nästa stora stridsfråga i kyrkan/samhället kommer att handla om det mest centrala i tron. Jesus som enda Vägen. Frågan är bara, blir det domkapitel eller samhälleliga domstolar som kommer att döma dem som kommer att anses diskriminera andra religiösa företrädare genom att hävda att "Jesus är en säkrare väg till Gud än Mohammed". (Den fråga som nuvarande ärkebiskop inte förmådde svara tydligt på, som bekant).

 

Ser du mönstret? Alla som i någon fråga (vilken som helst) genom sin bekännelse eller sitt handlande ger uttryck för att det finns en levande Gud vars ord har auktoritet och ska åtlydas  - dom ska drivas bort och tystas.

 

Och fastnar man inte i första nätet, så fastnar man i andra (vilket fallet med den nu avkragade visar) eller tredje. Så anpassning i det tidigare (modell EFS) är för framtiden ingen utväg om man i längden vill ha något kvar. ***

 

 

 

* även abortfrågan kan räknas hit. Men den har inte varit lika tydlig som inomkyrklig stridsfråga. Men mer i den världsliga politiken. Den partiledare eller riksdagsledamot som på minsta sätt knystar om ringaste tvivel på nuvarande svenska abortlag blir ju hudflängd på nolltid

 

"" kanske kommer frågan att möta på det viset att kristna föräldrar anses utsätta sin barn för otillbörligt tvång när de vill lära dem tro på Jesus

 

*** och det kan inte hjälpas att jag personligen tycker det är extra sorgligt se prästvigda kvinnor drabbas, vilka - enligt mitt sett att se - i bästa avsikt, men med för "tunn" ämbets- och kyrkosyn, gått på linjen att ansluta sig till officiell hållning i ämbetsfrågan men valt att utifrån låg- eller frikyrklig bakgrund försökt - och personligen ofta lyckats med - att stå fast i övriga frågor gällande bibelsyn, äktenskapet, försoningen mm.