En ursäkt
är väl nästan vad jag ska ge hungrande kära läsare efter snart en vecka utan inlägg, och en längre tid utan inlägg om allvarliga saker (läs: kyrkliga debattämnen).
Skälet till det senare är nog min pensionering och det faktum att jag inte längre har vara sig Kyrkans Tidning ("Torsdsgsdepressionen"), SPT eller Dagen. Jag får helt enkelt för lite "input" från det kyrkliga fältet. Den enda kyrkliga tidning jag regelbundet läser numera är Kyrka & Folk* men under Fredrik Sidenvalls redaktörskap har ju den också blivit betydligt mindre gnällig än för några årtionden sedan. Det i stort sett enda kyrkliga fält jag numera själv spelar på är gudstjänstlivet i Hertsökyrkan och det är absolut inte adranalinhöjande för att få fart på den inneboende gnällspiken.** Tvärtom fyller det mig med glädje var gång jag går dit. Glädje dels för att den karaktär på gudstjänstlivet som var mitt mål under min distriktsprästtid fortfarande består under ledning av Bosse - till stor trygghet för den allt större skara*** som känner sig hemma där - och att Bosse under Coronatider inte ställt om i den kyrkliga betydelsen "ställt in" utan istället utökat till två mässor per söndag för att alla utan trängsel ska rymmas.
Men om jag bara ständigt skriver om min glädje över sagda gudstjänstliv? Då blir min gamle kamrat less.
Ett annat skäl till i alla fall senaste veckans brist på inlägg är en mycket omtumlande händelse i mitt privat- och familjeliv som fyller mig dels med stor glädje men också med böneämnen. Men det blir inga blogginlägg om saken.
* jo, jag har också den finlandssvenska Kristet Perspektiv, men tyvärr ligger flera nummer ännu olästa. Har jag helt enkelt blivit för slö och orkeslös efter stroken?
** troligen har jag redan berättat att då jag startade denna ringa blogg så var "gnällspiken" ett tänkbart namn men snabbkoll på nätet visade att det redan fanns en uppsjö bloggar med det ordet i namnet
*** jag tycker (som jag tidigare skrivit många gånger) att det visar att jag haft rätt i min syn på ett stabilt gudstjänstliv:
a) en istort sett likadan liturgi från söndag till söndag, så de regelbundna deltagarna har rimlig chans att lära sig ordningen utantill, och de tillfälliga besökarna kan se hur de hemvana tryggt agerar
b) ett gudstjänstliv där "medverkande" inte i första hand syftar på solister och körer (även om det i ett stabilt och tryggt gudstjänstfirande kan vara det också) utan på en kunnig församling som högljutt läser/sjunger(!) med i liturgins församlingspartier
c) en predikan som (oftast) är åtminstone så "bra" att folk tycker det är lönt komma och lyssna
d) en man som präst
Kommentarer
Trackback
