Torbjörn Lindahl

Två mässor ledde jag idag. Kl 11 var det fullt. (Lite drygt t o m). Kl 12 bara tre utöver personalen.

 

I predikan talade jag om hur en kristen människas vandring verkligen är i Jesu fotspår.

 

Han var Guds Son. Hans identitet redan från början av hans jordeliv. Sedan går han in i lidandet och sist till seger och härlighet i uppståndelsen och himmelsfärden.

 

En människa blir först Guds barn. "Anden vittnar med vår ande att vi är Guds barn" (episteln). Att göra människor till Guds barn är Andens första och förnämsta verk. Och det sker genom ordets och nådemedlens verkan. Sedan får hon gå genom lidande enligt Jesu ord i evangeliet. Kanske har vi hittills undsluppit det mesta lidandet men alla Guds barn bör räkna med förföljelselidande i större eller mindre grad. Till sist får hon erfara att "våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som ska uppenbaras och bli vår" (episteln igen).

 

Men jag inledde predikan med att tala om GT-texten. Varför denna Sakarjatext om vattenströmmar som rinner från Jerusalem? Förmodligen för att en livgivande vattenström ses som en bild för den Helige Ande. Det finns ju en liknande profetia hos Hesekiel där det berättas att vatten strömmar ur templet. I den lutherskt-pietistiska predikotradition som mest präglat mig har man väl oftast utlagt dessa profetior bildligt (s k "andligt"). Vattenströmmen är den Helige Ande, eller nåden. Typ. Men Fjellstedt skriver i sin bibelkommentar (fritt ur minnet, ej ordagrant) att om det också kommer någon konkret uppfyllelse av dessa profetior får framtiden utvisa.

 

Efteråt bjöd jag hem en av gudstjänstfirarna på kaffe. Vi satt och pratade i över tre timmar. Om frimodig kyrka som vi båda gillade och socialdemokraterna som han, av födsel och ohejdad vana,  hade mycket mer insikt om än jag och vars insats i kyrkopolitiken vi båda ogillade.

- - - - 

Sen blev det promenad innan båda sönerna dök upp och det blev rökt renskav till middag.