Andra söndagen efter Trefaldighet

Gick i 9-mässan idag. Nästan 30 gudstjänstfirare. Kl 12 hade det varit 17 berättade Bosse senare under eftermiddagen. Över 45 sammanlagt. Inte så illa och bekräftar kanske Bosses och mina tankar att vi gått förhållandevis oskadda genom pandemins restriktioner. Nästa söndag börjar sommarreglerna, då blir det mässa kl 18 pålyste Bosse.
- Blir det för många får vi börja dubblera.
 
När jag hade kört en bit på väg mot kyrkan fick jag telefon från goda vänner som undrade om jag var på väg och om jag i så fall kunde hämta upp dem. Ok. Måttlig omväg. Och vad gör man väl inte för vänner som skjutsat mig så många gånger under åren (särskilt när jag hamnat på lassa) att jag redan för många år sedan tappat räkningen på deras insatser. Och ännu mer särskilt när dom råkat ladda ur bilbatteriet genom att glömma kupebelysningen på under natten.
 
Väl framme i kyrkan var det som vanligt fin mässa. För att vara fin behöver en mässa inte vara speciell eller påhittad på något sätt utan bara exakt så som den alltid är - när man följer en genuin liturgi. Därtill värdefull predikan. Och det kan man oftast räkna med när Bosse står i ambon. Noterade att denna söndag med samma evangelietext var den jag fick predika över vid min första högmäsdogudstjänst i Nederluleå kyrka efter min prästvigning för drygt 42 år sedan.
 
Efter mässan och hemskjutsning av goda vänner blev jag inbjuden på kyrkkaffe och erbjöds sedan via dator följa prästvigningsmässa från domkyrkan. Som ofta när jag iakttar andra prästers agerande uppstår understundom tankar av av typen "men varför göra så?", eller där kunde man gjort si". 
 
Men varje gång dylika frestelser uppstår känner jag ex-hustruns vassa armbåge i sidan tillsammans med ett viskande var inte så kritisk. Alltså säger jag inget och får fundera i ensamhet om de frestande tankarna uppstod pga nya handboken, eller corona-anpassning eller gudstjänstledarens* kön  eller bakgrund i det (normalt) mindre liturgiskt präglade EFS.
 
Från kaffebord och dator till Mjölkuddskyrkan där en helt ung man - Johan Marklund - firade sin stora dag genom att bjuda familj och vänner på smörgåstårta. Givetvis vill jag visa min tacksamhet mot den som påpassligt befriade mig från 1,5 hyllmeter böcker när jag skulle flytta. Men visst hade det varit roligare för mig om akten i domkyrkan letts av en person som jag kunnat respektera som riktig biskop. Då hade det varit lättare veta vilka konsekvenser man ska dra av det skedda.
 
Och när jag ändå var på Mjölkudden blev det besök hos dotter. Kaffe på solbelyst balkong denna gång.
 

 
* "biskop Åsa" kommer jag (som tidigare meddelats) aldrig att kalla henne. Biskop förnamn var en hedersbetygelse som uppstod med biskop Bertil Gärtner från dem med vilka han delat smälek och lidande i kyrkokampen och bekännelsen, och för vilka han framstod som verklig vän och en sannskyldig fader i tron. Det är ett uttryck för starkt personligt förtroende som måste förtjänas. Inget man slänger omkring sig på gator och torg - eller ens i kyrkor.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0