Torbjörn Lindahl

Idag ledde jag mässor både 11 och 12.

 

Skriftetalet höll jag (min ytterst vanliga vana trogen) med utgångspunkt i en av verserna i ingångspsalmen, nämligen v 3 ur sv Ps 465, en psalm som vi i mässan sjöng i sin helhet delad i tre delar. 

 

Predikan inledde jag med att dagens evangelietext troligen är den mest felpredikade texten i nya testamentet. Så felpredikad att felet också smugit sig in i psalmbokens psalm nr 156: de trodde att Jesus var borta, de trodde att Jesus var död.

 

Men faktum är att det trodde dom inte alls. Texten börjar ju med att Jesus visade sig igen för lärjungarna vid Tiberiassjön. Och den slutar med att "detta var tredje gången Jesus visade sig för sina lärjungar sedan han hade uppstått från de döda". Den första gången var redan på Påskdagens kväll och det berättar både Lukas och Johannes. Andra gången var en vecka senare då Tomas tvivlaren blev Tomas den troende. Det läser vi hos Johannes. 

 

Men varifrån har då tanken kommit att lärjungarna var i otro vid Gallileiska sjön. Troligen från en övertolkning av Petrus ord "jag ger mig ut och fiskar." Ungefär som att Petrus vilja ägna sig åt sitt gamla jobb skulle vara tecken på uppgivenhet. Men varför det? Jag har gett mig ut på fisketur många gånger utan minsta uppgivenhetskänsla. Möjligen kan jag ta det som exempel på sysslolöshet. Lärjungarna är ju i Gallileen pga Jesu hälsning, förmedlad av änglarna vid graven via kvinnorna. Dom är alltså vid sjön pga tro och lydnad, inte uppgivenhet. Och dom väntar nu på att Jesus enligt sitt löfte ska visa sig. Och man bör komma ihåg att på denna tid fanns varken TV, dagstidningar eller smart phones att fördriva tiden med. Alltså fiske, en välkänd sysselsättning. 

 

Sen är det ju också en risk för falskhet om vi tror att det vanliga världsliga jobbet är mer "ofromt" än någon slags "andlig" verksamhet. Här plockade jag fram Luther (inte ofta jag hänvisar till honom) som ofta påpekar att den enkla pigan med sin sopkvast gör verklig tjänst åt Gud, precis som (ja, rent av: mer än) munkar och nunnor i sina kloster. På samma sätt ska vi uppskatta våra vanliga världsliga jobb och se dem som Guds kallelse till tjänst för vår nästa.

 

 Lite mer sa jag väl men orkar  inte skriva mer just nu.