Torbjörn Lindahl

har jag blivit.

 

Innan jag fortsätter kan jag väl bara få göra en liten avstickare och berätta att det sagts mig att när förre ärkebiskopen Gunnar Weman hörde att jag blivit domkapitelsanmäld, så utbrast han

 

Kanske det.

 

Sommaren 2015 var det jag anmäldes av 6 personer.

 

Att nåt var på G förstod jag en morgon när NSD ringde och berättade att det blivit en massa* kritik i sociala medier mot ett blogginlägg jag skrivit. Eftersom jag inte har Facebook - som brukar vara det som avses med uttrycket "sociala medier" (OBS! plural) - så visste jag inget och hade således inga relevanta kommentarer. Något lite kunde jag möjligen yttra om det blogginlägg som sades stå i centrum för uppmärksamheten - jag visste ju vad jag hade skrivit.

 

När jag någon dag senare fick brev från domkapitlet att fyra personer (i stort sett samtidigt) anmält mig då förstod jag att det var något mer organiserat på gång. Senare under sommaren inkom ytterligare två anmälningar och jag erbjöds yttra mig över dem alla.** Av de sammanlagt sex anmälningarna var fyra anonyma. 

 

Med liv och lust gick jag in för uppgiften att kommentera anmälningarna. God hjälp hade jag också av vännerna Dag Sandahl och Göran Beijer (båda f d dekaner i Synoden och den senare även biskop i Missionsprovinsen. ) Om jag även rådfrågade prästen i Missionsprovinsen och tillika advokaten, Andreas Stenkar Karlgren, minns jag inte. Ensam och utlämnad kände jag mig i vart fall inte, snarast stimulerad.

 

Nästan ett halvt år tog det innan mitt ärende var avgjort i domkapitlet.  Att det inte skulle bli någon allvarlig bestraffning anade jag tidigt. Flera gånger under halvåret träffade jag biskopen. Han kunde naturligtvis inte föregripa domkapitlets beslut men eftersom vi känt varandra sen tonåren så har har vi nog en förhållandevis god förmåga att tolka varandras minspel och tonfall.

 

När allt var avgjort*** i början av december talade vi däremot öppet. Hans bjöd mig på middag på teaterrestaurangen och vi pratade i några timmar. Då fick jag bl a veta att Hans första möte med mitt fobi-blogginlägg var när en journalist visade honom en avskrift. För mig berättade han att han vid genomläsningen snarast tyckt att det var roligt, börjat skratta och uttryckt

- Vad är problemet med det här? Jag håller ju med Tobbe!

 

Den journalisten lommade därifrån med oförrättat ärende. Men med hjälp av de sex anmälarna lyckades tidningarna ändå göra en affär av saken och få anledning kalla mig Skandalpräst med krigstidsrubriker.

 

Eftersom domkapitlet läst betydligt mer i min blogg än de utdrag som fanns i de olika anmälningarna, fann man på några punkter formuleringar för vilka jag fick viss kritik, (dessa formuleringar var då över ett år gamla utan att tidigare ha uppmärksammats) men det är verkligen värt att notera - vilket jag påtalade på denna ringa blogg redan dec 2015 - denna kritik gällde INTE det inlägg som var ursprunget till hela anmälningsfloden, och som gett ena tidningen anledning kalla mig "skandalpräst". Där gick jag helt fri.

 

Nu har det gått fyra år och inte ett  knyst om mig i tidningarna. Inte minsta hot om domkapitelsanmälan heller. Jag håller nog på att tappa stinget.😄

 

Helt klart dags för pension. 

 

 

* En av våra kyrkvärdar i Hertsön gjorde senare en analys av alla "trådar" på FB som denna sak gett upphov till; vem som "gillat" eller hänvisat till vems skriverier, vem som citerat vem osv. Han kunde då se att alla trådar på FB ytterst gick tillbaka till två (2) personer, som var dom enda som självständigt startat egna skriverier om mig. (Som dessutom är goda vänner) Alla andra hade alltså bara citerat eller påverkats av andras ord. Så mycket för det bullret i cyberrymden

 

** den som till äventyrs vill läsa alla anmälningar, mina yttranden och domkapitlets beslut kan gå in på kyrklig dokumentation.nu och scrolla ner till Personärenden och söka Ärendet Torbjörn Lindahl

 

*** när domkapitlets friande beslut blev känt fick jag ett sms av en av de kvinnliga prästkollegorna som skrev att det beskedet var ett riktigt ljus i höstmörkret

har brytt sig en hel del om mig. Undrar hur många extra lösnummer tidningarna sålt med mig som anledning?

 

Att media och journalister själva skapar mycket av den verklighet dom vill förmedla är uppenbart för den uppmärksamme. T ex kan bilder nyttjas i det syftet. Jag minns en gång när jag blev intervjuad och fotad i närheten av domkyrkan. Helt troskyldigt följde jag med fotograf och journalist till en plats som ansågs lämpligare ur fotosynpunkt. När fotografen satte sig på huk framför mig så anade jag heller inte oråd. Tänkte bara att han ville få med mer av domkyrkan i bakgrunden. Men när jag såg bilden i tidningen förstod jag. Effekten av att fota mitt ansikte nerifrån blev ju att jag upplevdes se ner på läsaren eller titta över läsarens huvud. Båda sakerna lika överlägset. Många gånger har jag i både tidning och TV sett fotografer skapa liknande situationer. Och notera, om det är en präst som på det sättet fotograferas nerifrån så är det en manlig präst. Kvinnliga präster avbildas alltid i jämlik ögonhöjd

 

Efter att ha utsatts för dylikt några gånger (och sett andra drabbas av det) blev jag mer uppmärksam. Däremot har jag nog alltid vetat att man inte på minsta vis ska ge sitt bifall till något som journalisten själv påstår eller formulerar. För då framställs det i tidningen som ett citat. Så därför, om en journalist försöker lägga ord i min mun (" kan det vara så?" och förväntar sig ett "ja") inleder jag alltid mitt svar med "det där är dina ord, jag har inte uttryckt mig så".* Enkel minnesregel för att undvika värsta fallgroparna kan vara att bara besvara öppna frågor (frågor som inleds med vad, vem, hur) och undvika att svara på ja- och nej-frågor.

 

Aldrig heller ska man tro att det finns någon möjlighet tala off the record med en journslist. På min arbetsplats i Hertsökyrkan har jag haft en liten lapp som utsänts från kyrkokansliet med råd inför möte med journalister. Ett råd har jag i alla lägen försökt följa: säg aldrig någonting som du inte vill se som rubrik på förstasidan.

 

Jag tror att många - varav jag mött flera - som upplevt sig felciterade i tidningen i själva verket brustit i några av ovannämnda avseenden. Själv har jag - även om jag flera gångar tycker mig utsatts för vinklade reportage, där somt medtagits medan annat utelämnats; fått onödigt och osakligt negativ rubriksättning mot mig osv  - ändå aldrig upplevt att jag direkt felciterats. Har det verkligen påståtts att jag verkligen sagt något så har det - såvitt jag kan minnas - varit korrekt.

 

Många gånger har jag alltså hamnat i både tidningar, radio och TV. Aldrig har jag sökt uppmärksamheten även om jag några gånger skrivit debattartiklar. Men jag har lärt mig att om en journalist vill skriva något så är det bättre ge en intervju och prata länge för då får jag ut mina ord. Annars är risken stor att journalisten fyller tilldelat utrymme i tidningen med sina ord om mig, sannolikt tillsammans med andra intervjuades, personer som troligast - konflikt är ju mer nyhet än samstämmighet - är negativa (eller åtminstone framställs så) mot mig.

 

När jag första gången (våren 1997) på riktigt allvar blev föremål för pressens tydligt negativa uppmärksamhet, så var det givetvis jobbigt för mina oförberedda arbetskamrater. Men jag var själv lika oförberedd. Varför skulle jag efter en-två månader i rollen som dekan i Synoden få mer negativ uppmärksamhet än mina två företrädare tillsammans fått under många år? Men jobbigast var det givetvis för min familj. Så, ni som till äventyrs har för vana att be för era präster; be även för deras familjer.

 

Länge försökte media slå mynt av mitt s k kvinnoprästmotstånd. Och en gång kände jag mig riktigt lurad. I början av 2003 (måste det väl varit) då jag i knappt tre månader vikarierat som kyrkoherde efter det att Karin flyttat till Paris, blev jag uppringd av NSD. Det mycket korta samtalet kom enbart att beröra det faktum att vi då ännu inte fått någon sökande till den lediga kyrkoherdetjänsten.

 

 - Vad ska journalisten kunna göra för intressant av detta? var min tanke när vi lagt på luren. Men man ska aldrig tvivla på en journalist, insåg jag när resultatet kom i tidningen.

 

Intervjun med mig blev några rader, i övrigt kom hela reportaget att handla om kritik mot att jag som kvinnoprästmotståndare alls fick vara vikarierande kyrkoherde. För att ge tyngd åt kritiken hade flera personer intervjuats. Några av dom var inte påtagligt negativa mot mig personligen, men våra skilda åsikter kunde givetvis nyttjas och vinklas på så sätt att det upplevdes som del i den sammanlagde kritiken mot mig. Och någon kännedom om dessa andras yttranden om mig fick jag inte i förväg. Ingen möjlighet kommentera dem heller. (Det var därför jag kände mig lurad.)

 

Att orsaken till att just jag satt som kyrkoherdevikarie var att samtliga övriga i församlingens ledningsgrupp (inklusive kvinnlig prästkollega!) röstat på mig när Karin tidigare under hösten frågat oss - det var givetvis ingen avgörande nyhet.

 

När den mediala uppmärksamhet mot mig som mer har med frågan om kvinnor som präster att göra, börjat klinga av några år in på 2000-talet, så blev jag lite senare uppmärksammad för att jag representerade den nybildade nomineringsgruppen Frimodig kyrka i kyrkomötesvalet. Hörbara suckar igen i vissa personalgrupper att återigen behöva bli förknippade med kollegiets meste mediagunstling. Jag sade då vid ett personlkollegium att det inte var jag som velat bli omskriven. Och jag påminde om att tidigare kyrkoherden (Karin Burstrand) även hon suttit i kyrkomötet. Men om media inte ansåg det vara samma nyhet att någon i Luleå var socialdemokrat som att någon engagerade sig i det nybildade Frimodig Kyrka så var det knappast mitt fel. 

 

Samma vår som den första riktigt stora negativa massmediala uppmärksamheten drabbade mig, 1997, hade jag och församlingspedagogen Björn getts möjlighet följa några gymnasieklasser på en studieresa till Auschwitz. Några av ungdomarna uttryckte tydligt att om dom vetat att jag var kvinnoprästmotståndare skulle  dom inte önskat ha med mig på resan. I bussen blev det också en del debatt.

 

Nå, väl i Polen fick vi kanske annat att tänka på men särskilt två av tjejerna hade svårt att helt dölja sin avvisande inställning till mig. Men när vi efter två veckor satt på nattåget från Stockholm mot Luleå och jag gick genom liggvagnen då såg jag just dessa två ungdomar som tidigare varit som mest negativa mot mig. Jag fick komma in i deras kupe'. Och vi kunde prata förtroligt. Utan att påstå att jag kan citera korrekt efter 22 år, så tror jag att andemeningen i deras ord kommer fram om jag påstår att dom uttryckte ungefär följande:

 

Jag tänker att om fler personer varit beredda göra samma erfarenhet så skulle kanske det som blir ämnet för morgondagens blogg kunnat undvikas.

 

 

* professionella politiker är ännu mer drivna i detta. Dom svarar, utan att skämmas, det dom ändå tänkt säga, oavsett vad journalisten frågar. 

har jag haft mycket att göra med under min prästtid. Nog hände det väl några gånger att Luleå Fridsförbund kom till Porsökyrkan och jag fick fira mässa. Minst en lördagkvällsmässa minns jag och en gång då jag lät en predikant predika i högmässan. Även någon gång fick jag fira en lördagkvällsmässa i Hertsökyrkan i gemenskap med Fridsförbundet, långt innan jag ens blivit Örnäspräst, tror jag.

 

Men det var sedan jag blivit präst i Örnäset som jag "i parti och minut"  firat mässa i gemenskap med laestadianska grupper. Mest med Luleå Fridsförbund (öst) men även med Gamla laestadianska församlingen (väst). Den senare riktningen höll ju årligen - fram till dess att dom byggde eget bönhus - sina  samlingar i Luleå två gånger per år, i kyrkorna. Augusti i Domkyrkan, februari i Örnäsets kyrka. Då skulle högmässan firas enligt 1942 år ordning, för undvikande av fr a förment (eller verkliga?) katolicerande tendenser i 86 års handbok. Även om jag i mitt kyrkliga mässfirande av hela mitt hjärta verkligen uppskattade just de nyheter som väst ogillade, så hade jag inget emot att en gång per år fira mässa enligt den äldre ordning jag i praktiken kunnat utantill redan som yngre tonåring.

 

Under västförsamlingens februarisamlingar brukade jag försöka deltaga vid några gudstjänster utöver högmässan jag själv ledde. En gång - när ett tillfälle då jag kritiserats i pressen var i färskt minne - så tittade predikanten tydligt på mig och uttryckte att "de kristna" gläder sig när dom erfar att det finns präster som vill hålla fast vid Guds ord även om dom utsätts för offentlig kritik för det. Jag får väl här tacka för den uppmuntrande hälsningen.

 

Oavsett om väst höll samlingar i Domkyrkan (augusti) eller Örnäsets kyrka (februari) så hölls avslutningsgudstjänsten, söndag eftermiddag, i Stadsökyrkan. Det hände då och då att jag även deltog där. Ett år predikade predikanten över Jes 40 "Trösten, trösten mitt folk..." Jag satt ute på kyrktorget och lyssnade (fullsatt i kyrksalen). Jag tror nästan aldrig, vare sig förr eller senare, att jag ända in i ordalydelsen känt mig så ett med en annan predikants predikan. Varje gång tolken talade (finska), och det blev ett ögonblicks paus, så hann jag tänka "om det var jag som talade skulle jag nu fortsätta så här...". Och så säger predikanten exakt så. Gång efter gång efter gång.

 

Sedan väst  byggt eget bönhus på Hertsön håller dom sina samlingar i egen lokal och firar nattvard ledd av lekmannapredikanter. Det innebär att vi inte ses lika ofta. Jag saknar det.

 

Inom östgruppen nyttjas väl i princip ännu kyrkans präster som sakramentsförvaltare (även om det lär ha hänt på några orter i Tornedalen att lekmän förrättat nattvard. Dock inte ännu i Luleå.) Och dessa prästledda nattvardsgångar här i Luleå har jag många gånger ansvarat för. 

 

Oftast har jag upplevt det som ett privilegium att snarast längta till att få leda dessa nattvardsgångar - med betydligt fler deltagare än vid ordinarie kyrkliga högmässor. Men på senare år har även andra tankar börjat dyka upp i mitt huvud: är det bara vi präster som alltid ska ha beredskap komma till dom så fort det önskas, när (de allra flesta av) dom  aldrig kommer till oss (dvs till "vanliga" högmässor i kyrkan) trots att acceptabel möjlighet finns nästan söndagligen, året runt? Kan man bara ta nattvarden i sina egna sammanhang? Att det ibland firas "extra" mässor vid särskilda församlingshelger och stormöten mm är inget jag principiellt ifrågasätter (jag har ju varit med om dylikt även i andra kyrkliga kurser och OAS-sammanhang osv) men om dessa extra nattvardsgångar tenderar bli (nästan?) de enda man deltager i, då blir jag tveksam. Eller ska det hela  uppfattas så att man som enskild kristen inte har så mycket personligt mod att bekänna sin tro att man orkar/vågar/finner anledning, gå fram till nattvardsbordet om man inte är omgiven av hundratals "trossyskon"?

 

Under senare år har jag också regelbundet (2-3 ggr/termin) blivit uppsatt att predika på vanliga söndagsböner hos Fridsförbundet. Oftast har jag känt mig fri och "hemma" där. Som bland trossyskon!

blev till sist "min" kyrka. Och där har jag haft min huvuduppgift i ca 20 år. Jag otrivdes inte i Örnäset men till slut kom jag och kyrkoherde Karin överens om att jag skulle flytta mitt distriktsprästansvar. Det var kanske inte omedelbart helt populärt hos all personal i Hertsökyrkan, (eftersom media då redan sen några år tillbaka verksamt bidragit till att göra mig till en kontroversiell präst) men med tiden lärde vi känna varandra och fick en fungerande gemenskap.

 

Nu var jag återigen tillbaka i en 70-talsdistriktskyrka. Även här fick jag vara med om ordentliga ombyggnader. Viss utbyggnad som möjliggjorde att ha huvudsamlingssal närmare köket, nya fönster i kyrksalen och barnrummet, ombyggnad i sakristian, större kök och fler kontorsplatser. Vi bytte även taklampor och målade om lite i kyrksalen, införskaffade ljusare möbler (inklusive altare, dopfunt, knäfall och ambo). Och som grädde på moset "vände" vi kyrkorummet så att altaret kom i öster. Och minskade samtidigt antalet stolar från ca 175 till drygt 120 (varav endast drygt 100 regelbundet står i kyrksalen). Enda nackdelen är att det kan bli ont om plats vid skolavslutningarna, men jag säger som förr-förr-förre domprosten Nils Andersson: en kyrka skall vara anpassad för det regelbundna gudstjänstlivet, inte i första hand för högtider som inträffar några få gånger om året. 

 

Sammantaget kan man nog säga att vi blev nöjda. Problemet som upplevdes kortvarigt, att ha kontorsplatser för alla i samma stora rum, har till största del försvunnit efter mobilernas intåg (även de "fasta" numren går ju numera till en mobil, så den som vill prata ifred knallar bara iväg till annat rum). De - skämtsamt inköpta! - hörselkåpor som hänger vid varje skrivbord har jag själv aldrig nyttjat - jag hör ju ändå ingenting! De flesta har nog också i stort sett respekterat att inte ha högljudda gruppdiskussioner på kontoret.

 

Den termin ombyggnaden genomfördes flyttade vi all verksamhet till en hyrd lägenhet några hundra meter bort. En tanke som först presenterades var att flytta barnverksamheten men tillfälligt lägga ner gudstjänsterna. Jag motsatte mig det senare. Vi började fira gudstjänster med deltagarna sittande i en stor ring längs väggarna i vardagsrummet. Ena änden av ett stort matbord fungerade som altare versus populum och den enkla närheten till ett vanligt hemkök gjorde att nästan vem som helst kände sig bekväm med att duka och brygga kaffet.

 

Denna ytterst påtagliga hemkänsla som vi fick uppleva under fyra månader i en lägenhet tror jag varit helt avgörande för församlingsgemenskapens fortsättning.

har jag varit med om många gånger. Framför allt vid personaljulfester. Redan i Nederluleå tillhörde jag några gånger underhållningsgruppen. Jag minns bl s ett år då vi ordnade Tiotusenkronorsfrågan där kyrkoherden Alf Hansson och kyrkorådets ordförande Rune Clausen fick göra upp i finalen.

 

Men det är kanske sedan jag blev präst i Örnäset som jag varit festprisse på allvar. Vi har skämtat om distriktsindelningen, härmat reklamfilmer på TV, visat Kalle Ankas jul, inklusive Lady (diakonissan Gerd) och Lufsens (vik pedagogen Björn) besök hos Lufsens vän Tony - med den berömda pussen! Själv var jag krögaren Tony och hade övat in repliken med både tonfall och dialekt

- HAN PRATA MED MIG!

 

Diakon Björn uppträdde som Benjamin Syrsa - i grön frack!

 

Det året det organiserades kyrkoval mellan bl a nomineringsgrupperna Ännu frimodigare kyrka med sina regnbågsfärgade halsdukar, Asocialdemokraterna som knappt vågade titta folk i ögonen och Grav(allvarliga) partiet vars främste företrädare såg ut som döden i en Bergmanfilm - det året skrattade jag i publiken.

 

Ordningen var att personal från resp församling, samfällighetskansliet, och någon gång de förtroendevalda skulle turas om ansvara för underhållningen.

 

Sista julfesten före församlingssammanslagningen var det vi i Örnäset som ansvarade för underhållningen. Musiker Samuels reklamvideo för den nyutkomna CD: n Griftegårdsarbetarna (en anspelning på den engelska The Priests och den svenska Prästerna som tidigare utgetts) är nog bland det roligaste som förekommit i våra julspex. Själv fick jag leda ett träningspass i Kristigong eftersom jag tidigare under hösten framfört viss kritik mot att det förekommit Chigong- och yogaövningar på en friskvårdsdag. Mina rörelseövningar var knäfall, lyfta händer, bugningar och korstecken. Avgiften för träningspasset samlades givetvis in med både offergong och håvgong.

 

Ett kort skämt där jag som Örnäset-anställd skulle driva lite med arbetskamraterna i Domkyrkoförsamlingen, fick jag dock inte genomföra eftersom några i festkommiten tyckte det var lite för elakt. När jag i efterhand berättat det för arbetskamrater från f d Domkyrko, har ingen reagerat negativt.

 

Själv försöker jag alltid för egen del bara följa den utomordentligt visa livsprincipen: 

- Den som inte kan skratta åt sig själv är inte värd att tas på allvar.

 

Några år under förra milleniets sista årtionde kom jag att vara kollega med min nuvarande chef Charlott Rehnman, som då var komminister i Hertsökyrkan. Under en tid kom vi och diakonerna i distrikten att tillsammans jobba i ett projekt för långtidsarbetslösa. I någon form av verksamhetsprogram (där vi i praktiken uppfattade att ansvariga inte till slut hade fantasi att fylla dagarna med något vettigare) så blev till slut vi i kyrkan tillfrågade om inte vi kunde ansvara för en (halv?) dag. Det gjorde vi gärna. Vi försökte öppna för samtal om livsfrågor och  krishantering, vi visade och berättade om kyrkan mm. 

 

Vi utnyttjade väl också en del vanliga "trick" för att försöka skapa en avslappnad atmosfär. En gång lät vi presentationsrundan gå till så att alla presenterade den som satt på ena sidan om sig. Lätt för gruppdeltagarna inbördes som redan mött varandra några veckor, men värre när vi kyrkoanställda blev inblandade. Men kvinnan på min sida sa: " det här är våran präst. Han verkar vara trevlig och öppen och inte en sån där dogmatisk typ".

 

Värst vilka konstiga uppfattningar folk kan få, om dom möter en öga mot öga och inte bara läser i tidningen, tänkte jag.

 

Roligt blev det också när vi från gruppen fick en önskan förklara hur man kunde ha så olika uppfattningar om kvinnor som präster. Vi beslöt då att Charlott skulle förklara argumenten för att vara mot och jag skulle förklara varför man kan vara för. Jag tror vi båda lyckades ganska bra med våra uppgifter. En orsak, tror jag, till att vi under åren alltid kommit så bra överens; en förmåga att

Tänka "utanför boxen" och ärligt kunna förstå "den andre"

 

Ett annat glatt minne från Örnästiden var när vi fick en ny kyrkvärd som verkligen gick in för uppgiften med liv och lust. Han var så angelägen välkomna människor in i kyrkan att han ofta inte stod vid innerdörrarna mellan vapenhus och kyrksal utan vid ytterdörrarna, ja rent av ute på bron och i bästa bibliska stil nödgade människorna att komma in. På eget initiativ samlade han en grupp - både kyrkvärdar och andra - för att samtala om hur vi skulle kunna fördjupa gemenskapen och lekmannaengagemanget i gudstjänsten. Kanske var det ur den gruppen som det växte fram ett studium över Byström-Norrgårds bok Mer än ord.

blev röstsiffrorna i det slutna valet i kyrkorådet. Till Karins favör.

 

När det väl var ett faktum att hon valdes så försökte jag inta samma attityd som när jag 15 år tidigare "förlorade" Stadsökyrkan; inte gräva ner mig, absolut inte vara bitter och besviken och inte (medvetet) motarbeta den nya kyrkoherden.

 

Eftersom Karin var väl medveten om att vi hade olika ståndpunkter i vissa (särskilt en) teologiska frågor (vi hade känt varandra ända sedan studietiden), så tyckte hon att det vara lika bra att vi talade igenom läget och tillsammans gick igenom vilka eventuella praktiska konsekvenser det kunde få. Därför inbjöd hon mig till en enskild samtalskväll i Damklubbrummet* i Örnäsgården och infann sig med en flaska vin** och något tilltugg. Trevlig och givande kväll.

 

I själva chefsrollen hade jag aldrig något att klaga på när det gäller Karin. Mot mig var hon alltid klar, och rättvis. Som generationskamrater hände det också att vi kunde uppleva en viss samstämmighet i förhållande till yngre kollegor. Jag minns bl a en gång när jag kom in på hennes tjänsterum just när hon satt och gick igenom några yngre kollegors tidrapporter. Efter snabb förklaring om vad hon sysslade med, tittade hon upp på mig och sa:

 

 

Nej, det var i mer grundläggande teologiska frågor som det märktes att vi drog åt olika håll. Men det märktes sällan utåt utan kom hellre upp till ytan internt i prästkollegiet. En gång kom OAS-rörelsen att nämnas. Inför den ytterst hypotetiska möjligheten att någon medverkande därifrån skulle kunna kallas till församlingen utbrast Karin " över min döda kropp". Den som vet vilket engagemang jag haft i OAS-rörelsen under åren förstår att jag tänkte lite annorlunda.

 

En annan gång var efter ett större möte för anställda i stiftet. Ärkebiskop KG Hammar hade hållit föredrag och gett Tio teser  om kyrkan. Många var efteråt lyriska över föredraget. Själv gick jag ut med känslan fint föredrag men vilken religion*** handlade det om? 

 

När jag var på väg ut mötte jag Staffan Åkerlund som med något flackande i blicken tycktes leta efter en stadigt punkt i tillvaron. När vår blickar möttes stegade han rakt emot mig, tog tag om mina axlar och sa:

- Tobbe, du är väl inte också en av dem som prisar KG Hammars föredrag i alla tonarter?

 

Kort därefter skrev Staffans bror - prästen och bokförläggaren Per Åkerlund - en klart ifrågasättande debattartikel i Kyrkans Tidning med rubriken Är KG Hammars kyrka kristen? (eller nåt liknande lika provocerande). När vi senare i prästkollegiet diskuterade våra reaktioner inför artikeln, så berättade jag att jag ringt Per Åkerlund och sagt att hans artikel var det bästa jag läst i Kyrkans Tidning sedan dess start.

- Och jag höll på att få blodstörtning, så Karin.

 

Ni förstår.

 

 

* Om  namnet på detta fint och trivsamt inredda rum, berodde på att det avsågs vara rum för syföreningar eller socialdemokratiska kvinnoklubben, har det rått delade meningar om

 

** 22 år efteråt (är det tillräcklig preskriptionstid?) vågar jag alltså berätta att en  kyrkoherde själv gjort det som är strängt förbjudet, förtära alkohol i Örnäsgården. Men kanske kan tilltaget försvaras om det motiveras med - det ur svenskkyrkligt perspektiv synnerligen behjärtansvärda - behovet att få den välkände rabiate  kvinnoprästmotståndaren Lindahl mer medgörlig?

 

*** kollegan Bosse har i dessa yttersta av dagar lyckats förklara för mig att skälet till att man inte förstår sig på KG Hammar beror på att man förutsätter att han är kristen. Om man istället utgår från att han är Buddhist  då faller alla bitar fint på plats

blev jag aldrig. En gång har jag fått ett allvarligt förslag söka en tjänst. Det var min vän sedan många år, Björn Karlsson, komminister i Råneå, som ringde och ville att jag skulle söka tjänsten där när den blev ledig. Det ville jag inte. Ett tag senare satt han själv på tjänsten.

 

Två gånger har jag försökt bli kyrkoherde. Första gången var när ny kyrkoherde söktes till Nederluleå efter Alf Hansson. Fyra sökande (minst). Jag låg nog ganska långt ner på kyrkorådets lista, och när Staffan Åkerlund fick tjänsten hade jag inget att anmärka mot det beslutet. Varför jag överhuvudtaget sökte kyrkoherdejänst den gången vet jag inte riktigt. Var det bara en känsla av att man till slut borde bli kyrkoherde?

 

När jag senare sökte kyrkoherdetjänsten i Örnäset - när Jan Sjöberg slutade - var det betydligt mer allvar från min sida. Något år tidigare hade Jan också bidragit till att sätta mig på det spåret. Han hade för mig uttryckt att han inte trodde att han skulle pensionera sig på tjänsten (även om han då ännu inte hade några konkreta flyttplaner). Han förutsatte väl då mer eller mindre att jag skulle efterträda honom. Därför tog han en dag med mig ut till Örnvik där vi satt i många timmar och samtalade om församlingens framtid och behov.

 

När han sen verkligen slutade kom jag att vara vice pastor i nio månader. Jag sökte också tjänsten. Men fick den inte. Den gick till min medsökande Karin Burstrand. Jag minns det prästmöte i Skellefteå då hon berättade för mig att hon sökt. Hon anade väl att jag också skulle söka. Jag minns att jag omedelbart förstod att hon får tjänsten. Tänk er, en man och en kvinna som sökande i en församling som aldrig haft kvinna som herde, en församling med socialdemokratisk majoritet, där den manlige sökande pga sitt engagemang i Svenska kyrkans fria synod just hängts ut i pressen med rubriken "vi vill slippa ha med denne man att göra".

.

- Kändes det som att rullgardinen gick ner? frågade kollegan och vännen Ulla-Lena Bäckman i bussen hem.

 

Ja, sa jag.

har alltid legat mig varmt om hjärtat. Jag har tidigare skrivit om hur jag i de kyrkor där jag haft gudstjänstansvar under någon period - Porsön, Örnäset och Hertsön - medvetet ökat nattvardsfrekvensen. Men jag har även försökt utveckla liturgin på annat sätt. I de 70-talsbyggda distriktskyrkor som haft fristående altare, har jag tyckt: ska det firas mässa versus populum så ska det vara konsekvent och ordentligt. Om prästen står bakom altaret under nattvardsliturgin så ska det vara gott om plats framför prästen på altaret. Det ska inte vara blommor, ljus och stora kors "ivägen", så att prästen nästan måste klämma ner kalken "med skohorn" på altaret eller var tvungen tillfälligt lyfta bort ett stort kors "de gånger det ska vara nattvard". Nej, altaret ska normalt vara utrustat så att det är enkelt och naturligt att fira mässa. Ofta har jag mött påståendet att "det ser så kalt ut när det inte står något kors på altaret". Då har mitt svar varit att när mässa inte firas ska altaret se tomt ut. Det ska liksom "ropa" efter kalken för att bli komplett.

 

I Porsökyrkan löste jag det så att altarkorset (av trä) hängdes på väggen. I Hertsökyrkan lät jag helt sonika lyfta bort det stora, tunga glaskorset från altaret och efter lite olika placeringar står det nu sedan många år på en lägre pall framför altaret.

 

När jag fick distriktsprästansvaret i Hertsön genomförde jag även, i några steg, beslutsamt några andra små reformer i prästens och kyrkvärdarnas liturgiska agerande. Kanske tyckte några att det var lite ovant då, men nu, efter 15-20 år tror jag vi vant oss.

 

Även har jag under senare år medvetet arbetet på att få gudstjänstdeltagarna mer aktiva i liturgins läsningar och sångpartier . I dagen gudstjänst märktes det tydligt. Roligt se någon frukt av sin strävan.

prövade vi i Örnäset. Ide'n var nog min. Redan första sommaren jag tjänstgjorde i Örnäser hade jag tagit del av nyheter i augusti att perioden efter de flesta föräldrars semester, men innan skolstarten, var en orolig tid för många ungdomar. Dom gick hemma sysslolösa, för gamla för fritids. 

 

En utmärkt tid ha konfirmationsläsning....   började jag tänka inför nästa års konfirmationsinbjudan. Men eftersom jag är en person med erkänt långt avstånd mellan ide och komma till skott så var det tur att jag i pedagogen Inger hade en arbetskamrat som hade betydligt kortare avstånd mellan tanke och handling. Alltså lyckades vi nästa vår få ut inbjudningar i så god tid att info för intresserade hann ske innan vårterminens slut, och anmälningar tas emot innan semestern och en grupp vara igång några dagar in i augusti.

 

Och nu hände den koppling jag tidigare antytt. Vid ett besök i veckomässa i Gammelstad under sommaren träffade jag just den man som jag lärt känna under Nederluleåtiden och mött en gång på Högskolan. Och det slog mig direkt, honom ska jag tillfråga om att vara hjälpledare i vår konfirmandgrupp. Det innebar att vi kunde åka till lägret på Seskarö i tre minibussar, ha dessa kvar under vistelsen med möjlighet till olika utflykter. I tre år hade vi denna konfirmationsmodell. Under respektive hösttermin höll vi sedan ett antal samlingar och konfirmerade under vårterminen, så att ungdomarna som då gick i åttan blev konfirmerade "rätt" år.

 

En lyckad konfirmationsvariant som jag minns med glädje.

 

 Senare kom jag även ha en liten sommargrupp i juni, på mer traditionellt sätt, efter ungdomarnas årskurs åtta. Den gången ihop med pedagog Kerstin. I den gruppen deltog en tjej som visserligen konfirmerats tidigare i en vintergrupp, men som ville vara med en gång till bara för att lära sig allt ordentligt. 

 

Då den gruppen var väldigt liten höll vi lägret på Nederluleå församlings sommargård i Börtnäsheden. Där råkade vi en dag ut för ett åskväder som bokstavligen fick det att slå lågor ur telefonledningarna. Att inte hela huset brann ner...

Första gången jag hade en odöpt konfirmand tror jag var under mitt första år med sommargruppsansvar för några norrbyar. Den odöpta var från Rutvik, tror jag. Dock döpte jag inte själv. Under några år hade vi under sommarläsningen traditionen att vi sammanförde alla som ville döpas i en gemensam grupp och alla döptes gemensamt av kyrkoherden. Högtidligare än en mängd små privata familjedop. 

 

Hur många gånger jag hade odöpt konfirmand under Nederluleåtiden minns jag inte. Var det alls något mer tillfälle? Sedan jag kommit till Örnäset hände det dock flera gånger. Så både i Örnäskyrkan och Hertsökyrkan har jag döpt konfirmander. En gång i Örnäset var det 3-4 i samma grupp som skulle döpas och dom valde låta det ske i konfirmationsgudstjänsten. 

 

Två gånger har jag fått döpa på läger. En gång på Seskarö och en gång i Jäkkvik. Vi följde i princip samma mönster. Samling i kapellet för sång och dopgudstjänstens inledande moment. Procession till stranden vid lägergården (i Jäkkvik är det en bra bit att gå). Med konfirmanderna på stranden går präst och dopkandidat ner i vattnet och dopet sker. Samling för gruppen i kapellet resp samlingssalen i Lägergården. Efter ombyte till torra kläder får den nydöpta ikläda sig konfirmandkåpa (dopdräkt) och gudstjänsten avslutas. Dopkalas med tårta i matsalen för hela gruppen. 

 

Fina minnen!

har jag jobbat med i många år. Först i Nederluleå där jag fick efterträda Staffan Åkerlund i den lilla redaktionen. Staffan hade försökt driva tanken att församlingsbladet inte mest skulle vara ett internt reportageblad om kyrkliga aktiviteter där de kyrkoaktiva människorna berättade om sina aktiviteter och resor och publicerade bilder av varandra. Nej, ett församlingsblad som delas ut till alla hushåll borde ha ett mer utåtriktat ärende.

 

Den tanken försökte vi följa i redaktionen för Kyrknyckeln. Varje nummer fick ett tema som vi jobbade efter. Och vi kunde intervjua både landshövding Curt Boström på temat framtiden och Luleå hockeys tränare Freddy Lindfors om framgång.

 

En sån idé som att byta namn på Kyrkoherdens spalt till  KyrkAffe (Alf Hansson) blev dock inte av.

 

Ett väl fungerande samarbete hade vi också inom redaktionen där vars och ens gåvor kunde blomma ut. Själv var jag förmodligen mer idegivare än planerare. Så roligt tyckte jag det var att jag stannade kvar och bidrog till ytterligare något nummer efter det jag börjat som studentpräst.

 

Med min erfarenhet av församlingsblad i bagaget fick jag några år senare ansvaret för Församlingskontakten i Örnäset som fört en något tynande tillvaro. Jag kom då - erkänner det helt öppet - att till stor del "härma" Nederluleås församlingsblad; grundlayouten, tanken med temanummer, ja jag började t o m trycks det på samma tryckeri för att få samarbeta med den ansvariga person som jag tidigare jobbat så bra ihop med.*

 

 

* I dessa yttersta tider har Nederluleå och Luleå ,Domkyrko slagit ihop sina församlingsblad så nu får alla hushåll i stan Kyrknyckeln. Men nu sköts arbetet till stor del av professionella informatörer.

Efter ca ett och ett halvt år återgick jag till församlingstjänst. Hade tjänsten i Porsön varit ledig hade jag gärna återvänt, men där tjänstgjorde då min prästvigningskamrat Lars-Gunnar Ottestig. Alltså blev det tjänst i min uppväxtförsamling (där jag f ö lärt känna min gamle kamrat hösten 1962). Hur många gånger jag fick höra orden om att inte bli profet i sin hemstad har jag sedan länge tappat räkningen på. Den första maj 1992 började jag i Örnäsets församling. Då var det ledigt både Örnäskyrkan och Hertsökyrkan. Efter diskussion med nytillträdde kyrkoherden Jan Sjöberg - som jag kände lite sedan tidigare och såg fram emot att bli arbetskamrat med - blev det Örnäsdistriktet.

 

En viss nyordning blev det väl för kyrkvärdar och andra när det i samma veva bestämdes att distriktsprästen skulle ha huvudansvaret för gudstjänstplanering, kyrkvärdskontakter mm och inte som tidigare kyrkoherden. Det sista beslut som kyrkoherden tydligt gav till kyrkvärdarna var kanske att de inte längre var tvugna vara svartklädda under tjänstgöring. Jo, dom fick det, om dom ville - på Långfredag.

 

Några arbetskamrater fick jag som jag tidigare träffat. Först kyrkvaktmästaren Petri Lehnman som arbetat i Örnäskyrkan sedan början av 60-talet och nu var inne på sitt sista år före pension.

- Ni var dom värsta, sa han en gång när han påminde sig min ungdomsgeneration, bland alla han mött. Kanske mindes han det tillfälle då vi ungdomar trängt ihop oss i kryptan i källaren och väntade på att Petri, sin vana trogen, skulle komma och slänga ut oss efterom vi, vår vana trogna! redan varit kvar i Örnäsgården alldeles för länge. När han öppnade dörren stämde vi högljutt in i sången Sudda, sudda bort din sura min. Vems ide det varit vågar jag kanske inte fundera alltför ordentligt på.

 

En annan var församlingspedagog Kerstin Lindmark som just tillhört samma ungdomsgeneration. Petris omdöme kan dock knappast ha gällt henne - hon har ju alltid varit vänligheten själv.

 

En tredje var också pedagog, men inte från min ungdomsgeneration i Örnäset, utan från den ungdomsgeneration i Gammelstad, jag lärde känna som präst på Stadsön i början av 80-talet; Inger Vesterlund (Asplund).

blev jag fr om mitten av höstterminen 1990.

 

Varför valde jag lämna församlingsprästtjänsten? Det har jag funderat över många gånger. En orsak var nog att jag under åtta års tid ägnat så mycket tid och kraft åt de byggnadstekniska frågorna att när nu äntligen kyrkan framstod som något så när färdig* så hade jag inte riktigt ork verka i den. Ett annat skäl kan ha varit en längtan att oftare få möjlighet gå i kyrkan och sitta i bänken med mina barn. Ytterligare ett skäl kan ha varit en diffus önskan bara få byta andlig miljö.

 

Och det senare fick jag göra. Jag minns mitt första deltagande på konferens för landets alla studentpräster. Under ett kvällssamtal om kyrkligt ditt och datt hörde jag för första gången i mitt liv (!) påståendet att den socialdemokratiska regeringens biskopsutnämningspolitik under flera decenier generellt gett kyrkan bättre biskopar. Hur hårt jag fick hålla i mig för att inte ramla av stolen minns jag inte.**

 

Vad gäller det andra jobb-bytarskälet, så visst var det kul få vara vanlig gudstjänstbesökare oftare, men en längtan till prästuppgiften kom snabbt tillbaka så jag började åta mig enstaka gudstjänster, bl a i Töre och Kalix (där svärfar vikarierade som pensionär) och i Domkyrkan och - tror jag - i Örnäset dit jag senare sökte.

 

Och vad angår mitt första skäl för nytt arbete så har jag i efterhand  många gånger tänkt att om jag bara tagit tjänstledigt för studier en termin (vilket på den tiden rätt generöst beviljades) så kunde jag sedan fortsatt i Porsökyrkan.

 

Nej, studentprästeriet framstår inte som mitt mest lyckade yrkesprojekt. Lärorikt och nyttigt var det säkert på olika sätt att komma ur sina - alltför? - invanda sammanhang. Jag vill inte utesluta att det kan ha inneburit viss personlig mognad för mig och gett mig vissa insikter som varit nyttiga få med mig. Men gjorde jag någon nytta?

 

Men en sak kanske var det viktiga. En gång mötte jag i matsalen på högskolan en student - och vi fick en oplanerad pratstund - som jag redan träffat som ung under prästtiden i Gammelstad. Kanske var detta korta möte den nödvändiga länk som skulle hålla ihop "då" och "sen" tillräckligt starkt för att vi några år senare skulle påbörja en förnyad och fördjupad kontakt som jag tror blivit på olika sätt livsförvandlande för oss båda.

 

 

* det var inte bara byggnaden som förnyats. Även inventarier kompletterades. Bl a hade min företrädare tagit initiativ till inköp av liturgiska textilier. Det fick jag fullfölja. Kanske är än idag Porsökyrkans skrudar de enda i stan som är sydda för versus populum,  dvs med det stora mönstret på framsidan. Den röda skruden - med en röd nyans som kanske mer för tankarna till Andens eld än martyrernas blod - framstår än idag i mina ögon som en av de vackraste skrudarna hela stan. Åtskilliga gånger under senare år har vi lånat den till OAS-möten här i norrbottens kustland

 

** att jag (pga kontakter, min bror var ju anställd i CREDO och pga mitt fleråriga samarbete med den Credo-anslutna studentgruppen) även blev inbjuden till Credos studentsekreterarmöte i Transtrand uppskattade jag mer

 Dvs konfirmander som delade sin lästid med golfspel hade jag en sommar under slutet av min Nederluleåtid. Det var en mamma till en av de golfspelande killarna som nämnde det hela för mig. Vi hade lite kontakt eftersom vi hade yngre barn i samma klass på Porsöskolan. Hon berättade att hon tidigare ringt till församlingen och föreslagit saken men inte upplevt något gehör för iden. 

 

Då förstod jag vad det var som hände på pastorsexpeditionen någon vecka tidigare. Vi satt några präster i vårt arbetsrum när telefonen ringde och en kollega svarade. Eftet en stunds lyssnande hörde vi honom säga:

 

Samtalet blev kort och saken dog. Tillfälligt. Till dess jag blev tillfrågad. Ska jag tolka det som att det är min erkända förändringsbenägenhet som kommer till uttryck?

 

Goffrälst blev jag inte men själva konfirmationstiden blev fin. Vi höll lektionerna i gamla Missionshuset i Rutvik och killarna hade sen ganska nära till golfbanan. Konfirmationshögtiden hölls i Porsökyrkan.

är något jag arbetat för under hela min prästtid, var jag än haft min huvuduppgift. När jag började som präst var väl den normala nattvardsfrekvensen på söndagar ca en gång i månaden (var fjärde vecka). I Nederluleå kyrka var dessutom det normala (som på många andra håll) att det inte var nattvard på Påskdagen utan Annandagen. Men då fanns den kompletterande traditionen med påsknattsmässa - en gudstjänst jag fick förtroendet leda fyra år i rad. På tex kyrkhelgerna vid Missionshelgen och Tacksägelsehelgen firades någon gång söndagens huvudgudstjänst ("högmässan") utan nattvard och en kompletterande mässa kl 14, efter kyrkkaffet. Uppenbarligen räknade man med att det fortfarande fanns stora skaror som gärna "gick i kyrkan" men inte lika naturligt kommunicerade. Därför kunde man lägga mässfirandet lite vid sidan om, vid Annandagar och söndageftermiddagar. Några år in på 80-talet var korrekt ordning införd i båda avseenden.

 

När jag blev präst på Porsön hösten 1982 började en medveten strävan mot ökat mässfirande. (Exakt turordning för nedan nämnda reformer är jag lite osäker på.) Dels införde jag veckomässa (Det sedan länge etablerade högkyrkliga prästtricket att oftare få fira mässa utan att stöta sig med dem som inte ville ha söndaglig mässa för ofta), var fjärde, sen var tredje, sen varannan vecka. Dels ökade jag i några steg mässfrekvensen på söndagar (den var kanske tidigare t o m mindre än en/månad). När jag slutade i Porsön hade vi nog sedan en tid en relativt fast rytm med högmässa- familjegudstjänst-högmässa-högmässogudstjänst. Min linje i dessa frågor har alltid varit att gå - i alla fall i  mina ögon - något långsamt fram.

 

Förutom ökad nattvardsfrekvens kämpade jag också för att ha gudstjänst så många helgdagar som möjligt. I en församling som Nederluleå som haft en kyrka i 500 år och sedan på tre år fått tre till så var det ju inte alldeles självklart att de tre nya konkurrenterna omedelbart skulle leva ett komplett kyrkoårsliv.

 

Men jag väcktes till insikt när jag såg hur liten kontakt och samhörighet med den gamla församlingskyrkan som den inflyttade befolkningen hade och kände. Jag minns att jag frågade en årgång konfirmander på Porsön var dom var födda. Lite fritt ur minnet:

Nederluleå församling 2

Övriga Luleå kommun 6

Övriga Norrbotten utom Tornedalen 7

Tornedalen 9

Övriga Sverige 2

Finland 4

(Skulle jag frågat var föräldrarna var födda skulle det sannolikt svänga ännu mer till icke-Luleås, och absolut till icke- Nederluleås favör.)

 

Slutsats: Porsöbornas eventuella kyrkliga liv snurrar definitivt inte runt Nederluleå kyrka. Alltså borde vi öka den kyrkliga aktiviteten på Porsön. Det gjorde vi dels genom att även anordna sommarkonfirmation i Porsökyrkan och dels genom att börja fira gudstjänst även på fler helgdagar som tidigare brukat vara sammanlysta (=Det kyrkliga uttrycket för "inställda".) Inspiration i det senare fallet fick jag bl a av en student från Umeå* som berättade om sin vånda inför några av sin studietids senare jullov. Skulle hon fara "hem" som tidigare, eller försöka bjuda upp sina föräldrar?

- Men dom vill ju inte komma om dom inte kan gå på gudstjänst i kyrka i närheten.

 

 

* hon spelade orgel, vikarierade** då och då och blev senare kyrkomusiker

 

- - - - -

 

** En gång när hon vikarierade var det Bebådelsedag. Det hade jag missat och satt psalmer för femte söndagen i Fastan.

- Jag tyckte det var lite konstiga psalmer, så hon i sakristian strax före högmässan. Ingen i gudstjänsten protesterade när jag sa att "nu blir det femte söndagen fastan"; en söndag som - alltför? - ofta faller bort just pga bebådelsedagen

 

både kring jul och vid sommarlovet, blev det ganska många under åren. Särskilt undet Nederluleåtiden. I samband med att jag blev distriktspräst på Porsön hösten 1982 blev jag också skolavslutningsansvarig på vissa skolor i de norra byarna.

 

På en skola kom jag att hålla skolavslutning i 7 eller 8 år. Första gången blev jag väl bara tilldelad uppgiften när bokningar fördelades mellan prästerna i kollegiet, men ganska snabbt började man från skolan ringa mig personligen och be mig återkomma. Jag tog det som tecken på att jag inte gjort bort mig. Jag har ett svagt minne av min sjätte skolavslutning på samma skola. Då sa jag något riktat till varje årskurs elever 1-6, med anknytning till årskursens nummer. Jag har en känsla av att jag lyckades fånga barnens uppmärksamhet.

 

T o m när jag slutat i församlingen (och blivit studentpräst) blev jag uppringd och tillfrågad om jag ville fortsätta årligen besöka skolan. Smickrande förstås, men vi kom fram till (med lärarens ord) att allting har en ände och korven den har två.

 

Att jag fick hålla Porsöskolans avslutningar var ju mer självklart, distriktspräst som jag var.

 har det varit under åren. Allt från dödfödda barn, spädbarn, barn, ungdomar, vuxna, gamla, plötsligt döda, olycksoffer, döda efter långvarig sjukdom, drogmissbrukare, de som tagit sig själva av daga...

 

Många gånger har jag upplevt att "svåra" begravningar ofta blir (förstå nu rätt!) "lättare" ur rent prästerlig hantverkssynpunkt. Just för att människorna är så gripna av stundens allvar att om man som präst bara lyckas träffa riktigt rätt med en enda mening i griftetalet så kommer stämningen att multiplicera orden och göra dom än mer bärande för de lyssnande.

 

För att inte upplevas föra vidare något som borde ligga under yrkessekretess, ska jag berätta ett exempel från en begravning jag inte själv ledde inte heller deltog vid. Berättelsen hörde jag många år senare av en av dem som närvarade. En flicka i gymnasieålder hade förolyckats. Hennes tidigare konfirmandpräst förrättade begravningen och inledde:

 

 

I det ögonblicket - sade min sagesman många år senare - hade man kunnat skära stämningen med kniv. Ni förstår. Prästens ord är inte märkvärdiga,, men på något sätt träffar dom precis rätt just i stunden.

 

Det är också i de sammanhang som känns svårare som man starkare upplever hur de trygga orden i ritualet bär. Även om begravningsgudstjänster är offentliga så avstår jag berätta något mer detaljerat. En, mer generell sanning om mitt begravande kan jag dock dela; jag har i griftetalen aldrig uttryckt någon som helst värdering om den avlidne av typen "snäll", omtänksam" el dyl. Stor erfarenhet får man som präst av att det långt in i kärnfamiljer kan finnas högst olika uppfattningar även om avlidna personer.

 

Två gånger har jag fått jordfästa präster: prof em Ingemar Öberg och ganska nyligen Malte Wikström.

 

Flera prästers begravningar har jag dock varit på under min prästtid. Första gången ca ett år efter min prästvigning då min första chef Folke Sjöberg fördes till den sista jordiska vilan.* Då var vi sex präster som bar kistan. Vid den begravningen talade biskop Stig Hellsten över det bibelord som finns på Folkes gravvård: Jesus sade: Jag är uppståndelsen och livet.

 

Då återstår frågan: läste jag det bibelordet vid min sista begravning (som fast anställd) igår?

 

Svaret är - givetvis- Ja!

 

 

* Jag har alltid varit noggrann med att kalla kroppens vila i graven för den sista jordiska vilan eftersom det står en sabbatsvila åter för Guds folk

har jag haft många under 40 år. Jag minns fortfarande den första. Vad den avlidne hette, från vilken by han var, ungefär var graven ligger och vilket bibelord jag talade över. Sånt minns jag inte för alla senare begravningar. Som blivit många.

 

Under den tid jag jobbade i Nederluleå var det fortfarande vanligast att det var utbärning med avsked på kyrkogården. Därför hade man länge minnesbilder av ungefär var olika personer hade sina gravplatser.

 

En ordning som gällde i Nederluleå på den tiden var att avsked inne i kyrkan ej accepterades. De som ville avstå avsked på kyrkogården fick antingen ha hela begravningsakten i lilla kapellet på kyrkogården, eller bära kistan ur kyrkan och ta avsked i bårhuset utanför. 

 

Ända sedan min första begravning har jag som sista bibelord före mittpsalmen läst Jesu ord Jag är uppståndelsen och livet...Det var min praktarlärare som sa till oss kandidater att det bibelordet ska vara med i varje begravningsgudstjänst.

 

Den uppmaningen har jag följt i varje begravning under 40 år. Idag hade jag min sista begravning innan pension. Frågan var, skulle jag följa min sed to the end eller i dessa yttersta av dagar ändra mig och därmed ge prov på min välkända förändringsbenägenhet. Den som redan räknats mig till godo i sista lönesamtalet.

 

Svar ges i morgon.

Vilket uttydes Luleå Högskolors KristnA Studenter, var studentgruppen som samlades på tisdagar i Porsökyrkan. Ganska snabbt började jag få bra kontakt med den. En orsak var utan tvekan att min tvillingbror i Umeå var studentsekreterare, anställd av SESG/Credo. Hans regelbundna besök i gruppen gjorde ju att även jag blev presenterad för densamma. Så god kontakt fick jag med åtminstone någon "generation" studenter att flera av dem som brukat fara in till någon av stadens frikyrkor/EFS om söndagarna fann det lika gott stanna och gå i kyrkan i hemstadsdelen. Varför gå över ån efter vatten? Typ

 

Några av studenterna fick jag viga och någras barn döpa. Minns bl a ett bröllop där festen hölls i kyrkan och ett gäng studentkompisar höll i underhållningen. Ett av de roligaste bröllop jag varit på.

 

Några av studenterna kom också en tid att tjänstgöra som kyrkvärdar. En av dem fick jag också så gott förtroende för att jag lät honom predika i högmässan. En annan ur denna studentgeneration träffar jag numera regelbundet på stiftsfullmäktige. Så just förlidna helg.