P (s) minus 2. Media
har brytt sig en hel del om mig. Undrar hur många extra lösnummer tidningarna sålt med mig som anledning?
Att media och journalister själva skapar mycket av den verklighet dom vill förmedla är uppenbart för den uppmärksamme. T ex kan bilder nyttjas i det syftet. Jag minns en gång när jag blev intervjuad och fotad i närheten av domkyrkan. Helt troskyldigt följde jag med fotograf och journalist till en plats som ansågs lämpligare ur fotosynpunkt. När fotografen satte sig på huk framför mig så anade jag heller inte oråd. Tänkte bara att han ville få med mer av domkyrkan i bakgrunden. Men när jag såg bilden i tidningen förstod jag. Effekten av att fota mitt ansikte nerifrån blev ju att jag upplevdes se ner på läsaren eller titta över läsarens huvud. Båda sakerna lika överlägset. Många gånger har jag i både tidning och TV sett fotografer skapa liknande situationer. Och notera, om det är en präst som på det sättet fotograferas nerifrån så är det en manlig präst. Kvinnliga präster avbildas alltid i jämlik ögonhöjd
Efter att ha utsatts för dylikt några gånger (och sett andra drabbas av det) blev jag mer uppmärksam. Däremot har jag nog alltid vetat att man inte på minsta vis ska ge sitt bifall till något som journalisten själv påstår eller formulerar. För då framställs det i tidningen som ett citat. Så därför, om en journalist försöker lägga ord i min mun (" kan det vara så?" och förväntar sig ett "ja") inleder jag alltid mitt svar med "det där är dina ord, jag har inte uttryckt mig så".* Enkel minnesregel för att undvika värsta fallgroparna kan vara att bara besvara öppna frågor (frågor som inleds med vad, vem, hur) och undvika att svara på ja- och nej-frågor.
Aldrig heller ska man tro att det finns någon möjlighet tala off the record med en journslist. På min arbetsplats i Hertsökyrkan har jag haft en liten lapp som utsänts från kyrkokansliet med råd inför möte med journalister. Ett råd har jag i alla lägen försökt följa: säg aldrig någonting som du inte vill se som rubrik på förstasidan.
Jag tror att många - varav jag mött flera - som upplevt sig felciterade i tidningen i själva verket brustit i några av ovannämnda avseenden. Själv har jag - även om jag flera gångar tycker mig utsatts för vinklade reportage, där somt medtagits medan annat utelämnats; fått onödigt och osakligt negativ rubriksättning mot mig osv - ändå aldrig upplevt att jag direkt felciterats. Har det verkligen påståtts att jag verkligen sagt något så har det - såvitt jag kan minnas - varit korrekt.
Många gånger har jag alltså hamnat i både tidningar, radio och TV. Aldrig har jag sökt uppmärksamheten även om jag några gånger skrivit debattartiklar. Men jag har lärt mig att om en journalist vill skriva något så är det bättre ge en intervju och prata länge för då får jag ut mina ord. Annars är risken stor att journalisten fyller tilldelat utrymme i tidningen med sina ord om mig, sannolikt tillsammans med andra intervjuades, personer som troligast - konflikt är ju mer nyhet än samstämmighet - är negativa (eller åtminstone framställs så) mot mig.
När jag första gången (våren 1997) på riktigt allvar blev föremål för pressens tydligt negativa uppmärksamhet, så var det givetvis jobbigt för mina oförberedda arbetskamrater. Men jag var själv lika oförberedd. Varför skulle jag efter en-två månader i rollen som dekan i Synoden få mer negativ uppmärksamhet än mina två företrädare tillsammans fått under många år? Men jobbigast var det givetvis för min familj. Så, ni som till äventyrs har för vana att be för era präster; be även för deras familjer.
Länge försökte media slå mynt av mitt s k kvinnoprästmotstånd. Och en gång kände jag mig riktigt lurad. I början av 2003 (måste det väl varit) då jag i knappt tre månader vikarierat som kyrkoherde efter det att Karin flyttat till Paris, blev jag uppringd av NSD. Det mycket korta samtalet kom enbart att beröra det faktum att vi då ännu inte fått någon sökande till den lediga kyrkoherdetjänsten.
- Vad ska journalisten kunna göra för intressant av detta? var min tanke när vi lagt på luren. Men man ska aldrig tvivla på en journalist, insåg jag när resultatet kom i tidningen.
Intervjun med mig blev några rader, i övrigt kom hela reportaget att handla om kritik mot att jag som kvinnoprästmotståndare alls fick vara vikarierande kyrkoherde. För att ge tyngd åt kritiken hade flera personer intervjuats. Några av dom var inte påtagligt negativa mot mig personligen, men våra skilda åsikter kunde givetvis nyttjas och vinklas på så sätt att det upplevdes som del i den sammanlagde kritiken mot mig. Och någon kännedom om dessa andras yttranden om mig fick jag inte i förväg. Ingen möjlighet kommentera dem heller. (Det var därför jag kände mig lurad.)
Att orsaken till att just jag satt som kyrkoherdevikarie var att samtliga övriga i församlingens ledningsgrupp (inklusive kvinnlig prästkollega!) röstat på mig när Karin tidigare under hösten frågat oss - det var givetvis ingen avgörande nyhet.
När den mediala uppmärksamhet mot mig som mer har med frågan om kvinnor som präster att göra, börjat klinga av några år in på 2000-talet, så blev jag lite senare uppmärksammad för att jag representerade den nybildade nomineringsgruppen Frimodig kyrka i kyrkomötesvalet. Hörbara suckar igen i vissa personalgrupper att återigen behöva bli förknippade med kollegiets meste mediagunstling. Jag sade då vid ett personlkollegium att det inte var jag som velat bli omskriven. Och jag påminde om att tidigare kyrkoherden (Karin Burstrand) även hon suttit i kyrkomötet. Men om media inte ansåg det vara samma nyhet att någon i Luleå var socialdemokrat som att någon engagerade sig i det nybildade Frimodig Kyrka så var det knappast mitt fel.
Samma vår som den första riktigt stora negativa massmediala uppmärksamheten drabbade mig, 1997, hade jag och församlingspedagogen Björn getts möjlighet följa några gymnasieklasser på en studieresa till Auschwitz. Några av ungdomarna uttryckte tydligt att om dom vetat att jag var kvinnoprästmotståndare skulle dom inte önskat ha med mig på resan. I bussen blev det också en del debatt.
Nå, väl i Polen fick vi kanske annat att tänka på men särskilt två av tjejerna hade svårt att helt dölja sin avvisande inställning till mig. Men när vi efter två veckor satt på nattåget från Stockholm mot Luleå och jag gick genom liggvagnen då såg jag just dessa två ungdomar som tidigare varit som mest negativa mot mig. Jag fick komma in i deras kupe'. Och vi kunde prata förtroligt. Utan att påstå att jag kan citera korrekt efter 22 år, så tror jag att andemeningen i deras ord kommer fram om jag påstår att dom uttryckte ungefär följande:
- När resan startade var vi jättenegativa mot dig, men nu när vi mött dig i två veckor så har vi sett att du är en helt annan person än vi trodde.
Jag tänker att om fler personer varit beredda göra samma erfarenhet så skulle kanske det som blir ämnet för morgondagens blogg kunnat undvikas.
* professionella politiker är ännu mer drivna i detta. Dom svarar, utan att skämmas, det dom ändå tänkt säga, oavsett vad journalisten frågar.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Biskop Bo Giertz besökte oss en söndag i Habo kyrka. Efter Högmässan sa en av kyrkvärdarna: Jag ska inte längre tro på vad tidningarna skriver om Bo Giertz!
+Arne
Postat av: Maria
”KANTOR GÖR UPP MED LAESTADIANISMEN!”
Vi hade haft en konsert och jag hade sågat den stränga gudsbilden som fått laestadianernas barn och barnbarn att sky allt vad kristna kyrkor heter. Efter konserten sa min småskolelärarinna: ”Det var oss du pratade om” (hon var uppvuxen i en laestadianfamilj)
Sen blev jag uppringd av NSD och blev intervjuad. Min pappa bara skrattade, mina fastrar blev arga, och farfar, han var död och jag hade aldrig tagit upp frågan om han levt.
Att jag alls tog bladet från munnen var att jag upplevde ett problem att många var rädda för att komma till kyrkan, besöka en gudstjänst, för att dom hade en negativ bild av vem Gud är. Och att det hindrade dem från att ta steget för att faktiskt kunna möta Gud.
Du kanske har svårt att förstå hur det är att växa upp i en miljö, i en släkt, där det kryllar av människor som är rädda för kristen tro. Rädda för kyrkan.
Det var det som fick mig att tala offentligt.
Svar:
Torbjörn Lindahl
Postat av: Thorsten Schütte
* professionella politiker är ännu mer drivna i detta. Dom svarar, utan att skämmas, det dom ändå tänkt säga, oavsett vad journalisten frågar. - Sant, med det har blivit så i ett slags "terrorbalans" mellan journalister och politiker. Det är viktigt med program/artiklar där man kan tala till punkt i stället för att snuttifieras och tvingas till att ta varje chans att få över åtminstone lite grand av ens budskap.
Trackback
