Torbjörn Lindahl

har jag varit med om många gånger. Framför allt vid personaljulfester. Redan i Nederluleå tillhörde jag några gånger underhållningsgruppen. Jag minns bl s ett år då vi ordnade Tiotusenkronorsfrågan där kyrkoherden Alf Hansson och kyrkorådets ordförande Rune Clausen fick göra upp i finalen.

 

Men det är kanske sedan jag blev präst i Örnäset som jag varit festprisse på allvar. Vi har skämtat om distriktsindelningen, härmat reklamfilmer på TV, visat Kalle Ankas jul, inklusive Lady (diakonissan Gerd) och Lufsens (vik pedagogen Björn) besök hos Lufsens vän Tony - med den berömda pussen! Själv var jag krögaren Tony och hade övat in repliken med både tonfall och dialekt

- HAN PRATA MED MIG!

 

Diakon Björn uppträdde som Benjamin Syrsa - i grön frack!

 

Det året det organiserades kyrkoval mellan bl a nomineringsgrupperna Ännu frimodigare kyrka med sina regnbågsfärgade halsdukar, Asocialdemokraterna som knappt vågade titta folk i ögonen och Grav(allvarliga) partiet vars främste företrädare såg ut som döden i en Bergmanfilm - det året skrattade jag i publiken.

 

Ordningen var att personal från resp församling, samfällighetskansliet, och någon gång de förtroendevalda skulle turas om ansvara för underhållningen.

 

Sista julfesten före församlingssammanslagningen var det vi i Örnäset som ansvarade för underhållningen. Musiker Samuels reklamvideo för den nyutkomna CD: n Griftegårdsarbetarna (en anspelning på den engelska The Priests och den svenska Prästerna som tidigare utgetts) är nog bland det roligaste som förekommit i våra julspex. Själv fick jag leda ett träningspass i Kristigong eftersom jag tidigare under hösten framfört viss kritik mot att det förekommit Chigong- och yogaövningar på en friskvårdsdag. Mina rörelseövningar var knäfall, lyfta händer, bugningar och korstecken. Avgiften för träningspasset samlades givetvis in med både offergong och håvgong.

 

Ett kort skämt där jag som Örnäset-anställd skulle driva lite med arbetskamraterna i Domkyrkoförsamlingen, fick jag dock inte genomföra eftersom några i festkommiten tyckte det var lite för elakt. När jag i efterhand berättat det för arbetskamrater från f d Domkyrko, har ingen reagerat negativt.

 

Själv försöker jag alltid för egen del bara följa den utomordentligt visa livsprincipen: 

- Den som inte kan skratta åt sig själv är inte värd att tas på allvar.