Torbjörn Lindahl

har alltid legat mig varmt om hjärtat. Jag har tidigare skrivit om hur jag i de kyrkor där jag haft gudstjänstansvar under någon period - Porsön, Örnäset och Hertsön - medvetet ökat nattvardsfrekvensen. Men jag har även försökt utveckla liturgin på annat sätt. I de 70-talsbyggda distriktskyrkor som haft fristående altare, har jag tyckt: ska det firas mässa versus populum så ska det vara konsekvent och ordentligt. Om prästen står bakom altaret under nattvardsliturgin så ska det vara gott om plats framför prästen på altaret. Det ska inte vara blommor, ljus och stora kors "ivägen", så att prästen nästan måste klämma ner kalken "med skohorn" på altaret eller var tvungen tillfälligt lyfta bort ett stort kors "de gånger det ska vara nattvard". Nej, altaret ska normalt vara utrustat så att det är enkelt och naturligt att fira mässa. Ofta har jag mött påståendet att "det ser så kalt ut när det inte står något kors på altaret". Då har mitt svar varit att när mässa inte firas ska altaret se tomt ut. Det ska liksom "ropa" efter kalken för att bli komplett.

 

I Porsökyrkan löste jag det så att altarkorset (av trä) hängdes på väggen. I Hertsökyrkan lät jag helt sonika lyfta bort det stora, tunga glaskorset från altaret och efter lite olika placeringar står det nu sedan många år på en lägre pall framför altaret.

 

När jag fick distriktsprästansvaret i Hertsön genomförde jag även, i några steg, beslutsamt några andra små reformer i prästens och kyrkvärdarnas liturgiska agerande. Kanske tyckte några att det var lite ovant då, men nu, efter 15-20 år tror jag vi vant oss.

 

Även har jag under senare år medvetet arbetet på att få gudstjänstdeltagarna mer aktiva i liturgins läsningar och sångpartier . I dagen gudstjänst märktes det tydligt. Roligt se någon frukt av sin strävan.