P (s) minus 7. 4-3

blev röstsiffrorna i det slutna valet i kyrkorådet. Till Karins favör.
 
När det väl var ett faktum att hon valdes så försökte jag inta samma attityd som när jag 15 år tidigare "förlorade" Stadsökyrkan; inte gräva ner mig, absolut inte vara bitter och besviken och inte (medvetet) motarbeta den nya kyrkoherden.
 
Eftersom Karin var väl medveten om att vi hade olika ståndpunkter i vissa (särskilt en) teologiska frågor (vi hade känt varandra ända sedan studietiden), så tyckte hon att det vara lika bra att vi talade igenom läget och tillsammans gick igenom vilka eventuella praktiska konsekvenser det kunde få. Därför inbjöd hon mig till en enskild samtalskväll i Damklubbrummet* i Örnäsgården och infann sig med en flaska vin** och något tilltugg. Trevlig och givande kväll.
 
I själva chefsrollen hade jag aldrig något att klaga på när det gäller Karin. Mot mig var hon alltid klar, och rättvis. Som generationskamrater hände det också att vi kunde uppleva en viss samstämmighet i förhållande till yngre kollegor. Jag minns bl a en gång när jag kom in på hennes tjänsterum just när hon satt och gick igenom några yngre kollegors tidrapporter. Efter snabb förklaring om vad hon sysslade med, tittade hon upp på mig och sa:
 
- Om du och jag skulle räkna arbetstid som några av de yngre kollegorna gör då skulle vi inte få nånting gjort.
 
Nej, det var i mer grundläggande teologiska frågor som det märktes att vi drog åt olika håll. Men det märktes sällan utåt utan kom hellre upp till ytan internt i prästkollegiet. En gång kom OAS-rörelsen att nämnas. Inför den ytterst hypotetiska möjligheten att någon medverkande därifrån skulle kunna kallas till församlingen utbrast Karin " över min döda kropp". Den som vet vilket engagemang jag haft i OAS-rörelsen under åren förstår att jag tänkte lite annorlunda.
 
En annan gång var efter ett större möte för anställda i stiftet. Ärkebiskop KG Hammar hade hållit föredrag och gett Tio teser  om kyrkan. Många var efteråt lyriska över föredraget. Själv gick jag ut med känslan fint föredrag men vilken religion*** handlade det om? 
 
När jag var på väg ut mötte jag Staffan Åkerlund som med något flackande i blicken tycktes leta efter en stadigt punkt i tillvaron. När vår blickar möttes stegade han rakt emot mig, tog tag om mina axlar och sa:
- Tobbe, du är väl inte också en av dem som prisar KG Hammars föredrag i alla tonarter?
- Nej, absolut inte, sa jag.
-Åh, äntligen en vettig människa!
 
Kort därefter skrev Staffans bror - prästen och bokförläggaren Per Åkerlund - en klart ifrågasättande debattartikel i Kyrkans Tidning med rubriken Är KG Hammars kyrka kristen? (eller nåt liknande lika provocerande). När vi senare i prästkollegiet diskuterade våra reaktioner inför artikeln, så berättade jag att jag ringt Per Åkerlund och sagt att hans artikel var det bästa jag läst i Kyrkans Tidning sedan dess start.
Och jag höll på att få blodstörtning, så Karin.
 
Ni förstår.
 

 
* Om  namnet på detta fint och trivsamt inredda rum, berodde på att det avsågs vara rum för syföreningar eller socialdemokratiska kvinnoklubben, har det rått delade meningar om
 
** 22 år efteråt (är det tillräcklig preskriptionstid?) vågar jag alltså berätta att en  kyrkoherde själv gjort det som är strängt förbjudet, förtära alkohol i Örnäsgården. Men kanske kan tilltaget försvaras om det motiveras med - det ur svenskkyrkligt perspektiv synnerligen behjärtansvärda - behovet att få den välkände rabiate  kvinnoprästmotståndaren Lindahl mer medgörlig?
 
*** kollegan Bosse har i dessa yttersta av dagar lyckats förklara för mig att skälet till att man inte förstår sig på KG Hammar beror på att man förutsätter att han är kristen. Om man istället utgår från att han är Buddhist  då faller alla bitar fint på plats

Kommentarer
Postat av: Maria

Bara för att nån är biskop eller ärkebiskop betyder de inte att man måste rusa dit och applådera och gilla allt de säger. Själv har jag haft svårt för det, mycket svårt.

2019-06-04 @ 10:15:17
Postat av: Jonas M

Jag läste att den person som tjänstgör som biskop i Stockholms stift, Eva Brunne, uttalade att hon (ibland) hade mer gemensamt med muslimer än med så kallade "Högerkristna" vilka de nu är; jag kan säkert tänka mig att en del som hon vill ge det epitetet, särskilt i illröda Luleå stift, röstar på hennes eget parti.
https://www.varldenidag.se/nyheter/biskop-mer-gemensamt-med-muslimer-an-hogerkristna/repsfc!O@0ByrVwqzTRJ6r1kGjbbA/
Förutom det att kristen tro inte går att förena med en uppfattning att det är rätt med fri abort, förenas alla kristna i tron som Jesus Kristus som vår frälsare, den ende frälsaren. Men för Brunne är det väl en bisak.

För att närmare anknyta till ämnet får man ändå säga att bortsett från själva könet och tillträdet till ämbetet verkar det vara få kvinnliga präster som i övrigt har en mer klassisk kristen tro.För övrigt är det ju inte heller frågan om ämbetssynen som är den helt avgörande frågan i OAS-rörelsen.

2019-06-04 @ 17:39:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0