Torbjörn Lindahl

blev till sist "min" kyrka. Och där har jag haft min huvuduppgift i ca 20 år. Jag otrivdes inte i Örnäset men till slut kom jag och kyrkoherde Karin överens om att jag skulle flytta mitt distriktsprästansvar. Det var kanske inte omedelbart helt populärt hos all personal i Hertsökyrkan, (eftersom media då redan sen några år tillbaka verksamt bidragit till att göra mig till en kontroversiell präst) men med tiden lärde vi känna varandra och fick en fungerande gemenskap.

 

Nu var jag återigen tillbaka i en 70-talsdistriktskyrka. Även här fick jag vara med om ordentliga ombyggnader. Viss utbyggnad som möjliggjorde att ha huvudsamlingssal närmare köket, nya fönster i kyrksalen och barnrummet, ombyggnad i sakristian, större kök och fler kontorsplatser. Vi bytte även taklampor och målade om lite i kyrksalen, införskaffade ljusare möbler (inklusive altare, dopfunt, knäfall och ambo). Och som grädde på moset "vände" vi kyrkorummet så att altaret kom i öster. Och minskade samtidigt antalet stolar från ca 175 till drygt 120 (varav endast drygt 100 regelbundet står i kyrksalen). Enda nackdelen är att det kan bli ont om plats vid skolavslutningarna, men jag säger som förr-förr-förre domprosten Nils Andersson: en kyrka skall vara anpassad för det regelbundna gudstjänstlivet, inte i första hand för högtider som inträffar några få gånger om året. 

 

Sammantaget kan man nog säga att vi blev nöjda. Problemet som upplevdes kortvarigt, att ha kontorsplatser för alla i samma stora rum, har till största del försvunnit efter mobilernas intåg (även de "fasta" numren går ju numera till en mobil, så den som vill prata ifred knallar bara iväg till annat rum). De - skämtsamt inköpta! - hörselkåpor som hänger vid varje skrivbord har jag själv aldrig nyttjat - jag hör ju ändå ingenting! De flesta har nog också i stort sett respekterat att inte ha högljudda gruppdiskussioner på kontoret.

 

Den termin ombyggnaden genomfördes flyttade vi all verksamhet till en hyrd lägenhet några hundra meter bort. En tanke som först presenterades var att flytta barnverksamheten men tillfälligt lägga ner gudstjänsterna. Jag motsatte mig det senare. Vi började fira gudstjänster med deltagarna sittande i en stor ring längs väggarna i vardagsrummet. Ena änden av ett stort matbord fungerade som altare versus populum och den enkla närheten till ett vanligt hemkök gjorde att nästan vem som helst kände sig bekväm med att duka och brygga kaffet.

 

Denna ytterst påtagliga hemkänsla som vi fick uppleva under fyra månader i en lägenhet tror jag varit helt avgörande för församlingsgemenskapens fortsättning.