P (s) minus 8 Kyrkoherde

blev jag aldrig. En gång har jag fått ett allvarligt förslag söka en tjänst. Det var min vän sedan många år, Björn Karlsson, komminister i Råneå, som ringde och ville att jag skulle söka tjänsten där när den blev ledig. Det ville jag inte. Ett tag senare satt han själv på tjänsten.
 
Två gånger har jag försökt bli kyrkoherde. Första gången var när ny kyrkoherde söktes till Nederluleå efter Alf Hansson. Fyra sökande (minst). Jag låg nog ganska långt ner på kyrkorådets lista, och när Staffan Åkerlund fick tjänsten hade jag inget att anmärka mot det beslutet. Varför jag överhuvudtaget sökte kyrkoherdejänst den gången vet jag inte riktigt. Var det bara en känsla av att man till slut borde bli kyrkoherde?
 
När jag senare sökte kyrkoherdetjänsten i Örnäset - när Jan Sjöberg slutade - var det betydligt mer allvar från min sida. Något år tidigare hade Jan också bidragit till att sätta mig på det spåret. Han hade för mig uttryckt att han inte trodde att han skulle pensionera sig på tjänsten (även om han då ännu inte hade några konkreta flyttplaner). Han förutsatte väl då mer eller mindre att jag skulle efterträda honom. Därför tog han en dag med mig ut till Örnvik där vi satt i många timmar och samtalade om församlingens framtid och behov.
 
När han sen verkligen slutade kom jag att vara vice pastor i nio månader. Jag sökte också tjänsten. Men fick den inte. Den gick till min medsökande Karin Burstrand. Jag minns det prästmöte i Skellefteå då hon berättade för mig att hon sökt. Hon anade väl att jag också skulle söka. Jag minns att jag omedelbart förstod att hon får tjänsten. Tänk er, en man och en kvinna som sökande i en församling som aldrig haft kvinna som herde, en församling med socialdemokratisk majoritet, där den manlige sökande pga sitt engagemang i Svenska kyrkans fria synod just hängts ut i pressen med rubriken "vi vill slippa ha med denne man att göra".
.
- Kändes det som att rullgardinen gick ner? frågade kollegan och vännen Ulla-Lena Bäckman i bussen hem.
 
Ja, sa jag.

Kommentarer
Postat av: den gamlekamraten

Som jag minns det fanns detaljer värda att nämna när du sökte och inte fick Kh-tjänsten i Örnäset.
Det var innan 2000 så det gamla "statliga" systemet gällde. Dåförtiden yttrade sig Domkapitlet och Kyrkorådet beslöt vem av sökanden som skulle få tjänsten. Så var det två gånger av tre. Den tredje gången var det tvärtom - Kyrkorådet sa sin mening och kapitlet utnämnde. Som jag minns var det tredjegångstillsättning när du sökte.
Kyrkorådet var inte enigt. Majoriteten röstade för den andra sökanden men inte alla. Differensen följde inte ens "partilinjer". Både inom S och inom borgarpartierna fanns sympatier åt bägge hållen.
Domkapitlet måste ha dragit en lättnadens suck när de märkte att de vid den sista tredjegångstillsättningen de hade att göra innan 2000 inte innebar att de skulle bli tvungna att köra över ett kyrkoråd som förordat en synodist - eller än värre utnämna en dylik.

Svar: Som jag minns det så var det inte tredjegångstillsättning utan avgörande kyrkorådsbeslut.
Att det lär ha funnits avvikare från resp partilinje i båda blocken har jag också hört. Vilka det kan tänkas vara avstod jag medvetet från att diskutera, eftersom t o m den som tror sig sitta inne med säker information kan visa sig komma på skam eftersom ingen bergsäkert kan "veta" innehållet i en sluten omröstning. (Men du - som också har kontakter i Örnäset - kan ju sitta inne med ännu säkrare information än jag gör.
Torbjörn Lindahl

2019-06-03 @ 22:26:35
URL: http://stigstrombergsson.blogg.se
Postat av: Kamraten igen

Som sagt - jag hade vissa kontakter.
Det fanns/finns en skillnad mellan offentligt mediala bilder av attityder och förtroenden å ena sidan och interna bedömningar som görs av de som är ordentligt initierade. Att du i det medialäge som då rådde fick tre av sju röster från dem som visste att de hade ansvar måste betraktas som ”en seger”.

2019-06-04 @ 10:11:58

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0