P (s) minus 3. Laestadianska grupper

har jag haft mycket att göra med under min prästtid. Nog hände det väl några gånger att Luleå Fridsförbund kom till Porsökyrkan och jag fick fira mässa. Minst en lördagkvällsmässa minns jag och en gång då jag lät en predikant predika i högmässan. Även någon gång fick jag fira en lördagkvällsmässa i Hertsökyrkan i gemenskap med Fridsförbundet, långt innan jag ens blivit Örnäspräst, tror jag.
 
Men det var sedan jag blivit präst i Örnäset som jag "i parti och minut"  firat mässa i gemenskap med laestadianska grupper. Mest med Luleå Fridsförbund (öst) men även med Gamla laestadianska församlingen (väst). Den senare riktningen höll ju årligen - fram till dess att dom byggde eget bönhus - sina  samlingar i Luleå två gånger per år, i kyrkorna. Augusti i Domkyrkan, februari i Örnäsets kyrka. Då skulle högmässan firas enligt 1942 år ordning, för undvikande av fr a förment (eller verkliga?) katolicerande tendenser i 86 års handbok. Även om jag i mitt kyrkliga mässfirande av hela mitt hjärta verkligen uppskattade just de nyheter som väst ogillade, så hade jag inget emot att en gång per år fira mässa enligt den äldre ordning jag i praktiken kunnat utantill redan som yngre tonåring.
 
Under västförsamlingens februarisamlingar brukade jag försöka deltaga vid några gudstjänster utöver högmässan jag själv ledde. En gång - när ett tillfälle då jag kritiserats i pressen var i färskt minne - så tittade predikanten tydligt på mig och uttryckte att "de kristna" gläder sig när dom erfar att det finns präster som vill hålla fast vid Guds ord även om dom utsätts för offentlig kritik för det. Jag får väl här tacka för den uppmuntrande hälsningen.
 
Oavsett om väst höll samlingar i Domkyrkan (augusti) eller Örnäsets kyrka (februari) så hölls avslutningsgudstjänsten, söndag eftermiddag, i Stadsökyrkan. Det hände då och då att jag även deltog där. Ett år predikade predikanten över Jes 40 "Trösten, trösten mitt folk..." Jag satt ute på kyrktorget och lyssnade (fullsatt i kyrksalen). Jag tror nästan aldrig, vare sig förr eller senare, att jag ända in i ordalydelsen känt mig så ett med en annan predikants predikan. Varje gång tolken talade (finska), och det blev ett ögonblicks paus, så hann jag tänka "om det var jag som talade skulle jag nu fortsätta så här...". Och så säger predikanten exakt så. Gång efter gång efter gång.
 
Sedan väst  byggt eget bönhus på Hertsön håller dom sina samlingar i egen lokal och firar nattvard ledd av lekmannapredikanter. Det innebär att vi inte ses lika ofta. Jag saknar det.
 
Inom östgruppen nyttjas väl i princip ännu kyrkans präster som sakramentsförvaltare (även om det lär ha hänt på några orter i Tornedalen att lekmän förrättat nattvard. Dock inte ännu i Luleå.) Och dessa prästledda nattvardsgångar här i Luleå har jag många gånger ansvarat för. 
 
Oftast har jag upplevt det som ett privilegium att snarast längta till att få leda dessa nattvardsgångar - med betydligt fler deltagare än vid ordinarie kyrkliga högmässor. Men på senare år har även andra tankar börjat dyka upp i mitt huvud: är det bara vi präster som alltid ska ha beredskap komma till dom så fort det önskas, när (de allra flesta av) dom  aldrig kommer till oss (dvs till "vanliga" högmässor i kyrkan) trots att acceptabel möjlighet finns nästan söndagligen, året runt? Kan man bara ta nattvarden i sina egna sammanhang? Att det ibland firas "extra" mässor vid särskilda församlingshelger och stormöten mm är inget jag principiellt ifrågasätter (jag har ju varit med om dylikt även i andra kyrkliga kurser och OAS-sammanhang osv) men om dessa extra nattvardsgångar tenderar bli (nästan?) de enda man deltager i, då blir jag tveksam. Eller ska det hela  uppfattas så att man som enskild kristen inte har så mycket personligt mod att bekänna sin tro att man orkar/vågar/finner anledning, gå fram till nattvardsbordet om man inte är omgiven av hundratals "trossyskon"?
 
Under senare år har jag också regelbundet (2-3 ggr/termin) blivit uppsatt att predika på vanliga söndagsböner hos Fridsförbundet. Oftast har jag känt mig fri och "hemma" där. Som bland trossyskon!

Kommentarer
Postat av: Maria

Min farfar (predikant i väst) besökte ofta gudstjänsten, var kyrkvärd, ledamot i kyrkorådet, hade venia och ledde då och då gudstjänst i kyrkan.
Det var inget konstigt med det.

Svar: Nej. Det var inte något konstigt med det. Tråkigt att dylikt numera i allt större utsträckning synes vara det.
Torbjörn Lindahl

2019-06-08 @ 10:11:50
Postat av: Maria

Glömde skriva att han också var mycket god vän med prästen i byn.

2019-06-08 @ 12:59:04
Postat av: Torbjörn..

..vad tror du man kan göra för att få väckelse och kyrka närmare varandra och mera gemenskap? Istället för att ofta se skillnader och problem och vandra mer och mer bort från varandra.

Svar: Det viktigaste är ju att man möts. Och för närvarande tycker jag nog att det större ansvaret i den vägen ligger mer på väckelsefolket än på "kyrkan" - vad man nu konkret menar med "kyrka" i dessa sammanhang. Prästerna?
Torbjörn Lindahl

2019-06-09 @ 00:49:45
Postat av: Jonas M

Man får väl notera att den är en helt avgörande skillnad mellan att lekmän celebrerar mässan och när lekmän (som kan vara kvinnor i och för sig) med kunskaper predikar det som kyrkan lär (en förutsättning, därför måste var och en prövas innan) vid rena läsegudstjänster då ingen präst finns att tillgå.

2019-06-14 @ 16:48:57

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0