Torbjörn Lindahl

Tycker ni att jag klagar för mycket på detta parti? Som det parti i landet som sedan sin start varit partiet med tydligast kristet påverkat profil har det oftast varit mitt förstaval (sedan det kom in i riksdagen). Och jag är inte ensam. För något val sedan presenterades en undersökning som visade att majoriteten av svenska kyrkans präster röstade på kristdemokraterna. 

- Men det var då det, är det kanske bäst att tillägga nu.

 

Det jag nu sett i tidningen (=Dagen) är följande rubrik:

 

 Kd-politiker lämnar partiet efter abortutspel.

 

Nån som reagerat på Ebbas utspel med abortkontrakt, tänkte jag. Men där hade jag fel. Istället visar det sig vara en lokal kd-politiker som avgår efter att i något sammanhang uttalat att abort är att ta ett liv och sedan upplysts av kd-representanter på olika nivåer att ett sådant synsätt stämmer inte med kristdemokraternas.

 

Man häpnar! Att en abort är att avsluta ett liv är väl en traditionell både kristen och kristdemokratisk åsikt. Att man sedan starkt kan känna med den enskilda kvinnan som inte upplevde sig ha något annat val är en helt annan sak. 

 

Notera nu att min avsikt med detta inlägg inte i första är att diskutera abortfrågan utan att diskutera Kristdemokraterna. Partiet har utan tvekan gjort en s k resa. Som fört det lång från sin ursprungsplats. Ett annat tydligt tillfälle var när Ebba Busch gick med i pridetåget. Vilka s k signaler sände det? Knappast dem som de flesta av partiets kärnväljare skulle vilja sända. Också ur annan synvinkel än den värdekonservativa sätts partiet under debatt. Dess allt tydligare placering ì det politiska högerhörnet ifrågasätts. 

 

Men jag medger fortfarande att Ebba Busch i sina yttre ageranden - hålla tal, debattera - är en av de absolut duktigaste av de nuvarande partiledarna.

 

Men frågan är hur långt hon och partiet kan förfytta sig och ändå få väljarna med sig.

 

vill Kd-ledaren skriva tillsammans med övriga partiledare.

 

När jag först såg ordet i en tidningsrubrik trodde jag att det skulle handla om att Ebba Busch ville få med övriga ledande politiker på en överenskommelse om att vi fr o m nu ska kunna tala "lungt och sakligt" (min pappas favorituttryck) om abortfrågan. Inte överdrivet demonisera varandra utan villigt lyssna på varandra även när man är oense. Så bör det vara möjligt (i Sverige!) att man ska kunna ha även en måttlig tveksamhet till nuvarande abortpraxis* utan att bli hopklumpad med Donald Trump och Victor Orban. Typ!

 

Så döm om min förvåning när det istället handlade om att till varje pris, in i minsta detalj, försvara nuvarande svenska abortlag. Orimligt att så binda upp sin politiska handlingsfrihet för all framtid. I diskussionerna kring vår abortlagstiftning har ju frågan om fostrets livsduglighet vid för tidig förlossning varit en av faktorerna när man faställt hur långt in i graviditeten abort ska vara tillåtet. I takt med medicinska framsteg har abortgränsen vid något tillfälle justerats.** Skulle man alltså som politiker helt förbjuda sig justera den i takt med eventuellt kommande medicinska framsteg?

 

Nej, det förefaller som om Ebba Busch blivit alltför chockad/påverkad av Magdalena Anderssons påstående efter HD-beslutet i USA "att liknande högerkonservativa krafter finns här hemma i Sverige" och uppenbarligen fruktat att räknas in bland dessa. Alltså till snabb motattack. Problemet är bara att det blev ingen motattack, det blev en reträtt (som Kd iofs redan länge varit inne på). Fortsätter kd-ledaren i denna stil kan partiet snart inte skiljas från tapeten bakom. Så osynlig börjar dess profil bli. Vilket existensberättigande har kristdemokraterna som parti om det snart fullständigt utplånar de sista resterna av sin värdekonservatism?

 

Att försöka hitta någon ny politisk profilfråga - Ebba Busch har ju periodvis försökt göra om Kd till "sjukvårdsparti" - kommer inte att lyckas. Överges den gamla anledningen - att vara ett parti som säger sig vila på traditionella värderingar sprungna ur kristen tro - varför behövs då partiet? 

 

Då kan vi väl alla bli moderater eller socialdemokrater.

 

 

* Ett möjligt exempel på en sådan måttlig förändring av nuvarande abortpraxis hörde jag för många år sedan av den kristdemokratiske kd-politikern Lennart Sacredeus. Om jag minns rätt hade förslaget någon likhet med gällande ordning i Tyskland.

 

Det slutliga beslutet om abort eller inte skulle fortfarande vara kvinnans. Men innan aborten fick ske skulle det vara obligatoridkt för henne med ett samtal med kurator (motsv) i vilket samtalspartnern skulle framföra (milt och vänligt!) att det är vår önskan att du föder ditt barn. När du nu upplever att du inte har möjlighet ta emot ditt barn vad behöver då vi från samhällets sida göra, (socialt och ekonomiskt) för stt stötta dig så det vore möjligt?

 

Inte ens en sådan ytterst försiktig justering av praxis får man alltså på minsta sätt knysta om utan att bli inknuffad i "högerkonservativa" buren.

 

** för säkerhet skull, rätta mig om jag har fel! I vart fall har abortgränsen diskuterats

 

Jag tänker på misstroendeomröstningen i riksdagen i förmiddags som med en rösts marginal kunde utlöst en regeringskris. Av de avgivna röstförklaringarna att döma så tyckte alla att situationen var tokig men alla var ju också rörande överens om att felet var någon annans.

 

Så vems var felet? 

 

SD:s som väckte misstroendet? Eller övriga borgerliga som hakade på? Eller statsministern som valde att göra det till en kabinettsfråga? 

 

Jag skulle nog ytterst säga statsministern. Genom hennes agerande så blev omröstningen en fråga om hela regeringen istället för bara enskilt statsråd. Min personliga gissning är att centern mycket väl kunnat rösta för misstroendet mot Morgan Johansson om det bara handlat om honom och inte om hela regeringen.

 

Att väcka misstroende mot enskilt statsråd är tillåtet enligt vår grundlag och parlamentariska system. Om statsministern förklaras sakna riksdagens förtroende avgår han/hon* och därmed regeringen. Men att hota med att hela regeringen avgår om enskilt statsråd prickas är varken praxis eller nödvändigt. Därför anser jag att statsministern var den som spelade ett farligt högt spel.

 

Magdalena Andersson hade också kunnat ta den hand som Ebba Busch sträckte ut i partiledardebattan. Om hon avskedat Justitieministern så hade hotet om regeringskris försvunnit och Sverige hade inte riskerat utsätta sig för omdömet att vår säkerhetspolitik är i händerna på en ytterlighetsperson.**

 

F ö tycker jag ofta - om man nu för ett ögonblick kan bortse från politiska innehållet och bara se till agerandet - att Ebba Busch är den som debatterar och talar bäst. Det har jag tyckt länge. Inte sen 1973 dock (se not nedan).

 

 

* Obs! Inte hen!

 

** säger jag som alltid känt sympati för det kurdiska folkets längtan efter självständighet. Något jag gjort ända sedan hösten 1973 då jag kom till Uppsala och hamnade i samma korridor som en kurd från Irak. Senare flyttade även en kurd från Turkiet in i korridoren. Han hade viss konstnärlig ådra - de två små tavlar jag har på var sida om väggklockan köpte jag av honom.

 

Det kan man undra när man läser sportrubrik på kvällens Text-TV:

 

 

Jag protesterade och föreslog i epost till svtsport den alternativa rubriken:

 

 

Tror dom på TV-sporten att alla svenskar är Stockholmare, undrade jag också avslutningsvis.

 

har blivit friad i tingsrätten. Ni vet den finska kristdemokratiska riksdagsledamoten - en tid även minister - som stått åtalad. Anklagelsen har gällt det hon uttalat angående synen på äktenskap och sexualitet där hon stått för en traditionell kristen hållning. Åtalad har även Missionsprovinsens biskop i Finland varit eftersom han gett spridning åt en av Räsenens skrifter.

 

Men båda blev alltså friade. Något annat hade varit helt orimligt i ett fritt, öppet och demokratiskt samhälle där vi berömer oss av yttrandefrihet och religionsfrihet. 

 

Att de hållningar och åsikter som Räsenen framfört av vissa anses kontroversiella inser jag väl. Men det kan väl inte vara olagligt så fort man framför en åsikt som inte gillas av alla? Vad skulle det bli för samhälle?

 

Men jag kan inte se åtalet på annat sätt än att de krafter som vill tysta den kristna rösten i samhället försöker flytta fram sina positioner. 

 

Jag lovade tidigare att återkomma med ett inlägg om att det blir allt trängre för kristna i det offentliga livet. Kanske får detta inlägg även bli en osökt anledning att kort beröra detta större ämne.

 

Exemplen kan mångfaldigas. Och berör både "inomkyrkliga" och samhälleliga frågor.

 

För några årtionden sedan kunde ju varje kristen inom svenska kyrkan (särskilt präster) som på minsta sätt andades avvikelse från den rätta tron att det är riktigt att kvinnor blir präster bli totalt (bildligt!) halshuggen i media. Den som vill göra politisk karriär ska inte på minsta sätt antyda tveksamhet till nuvarande abortlagstiftning. De barnmorskor som önskat och kämpat för samvetsfrihet i vården - så dom har rätt avböja medverkan vid aborter - har blivit ordentligt ansatta. De märkliga är att i grannlandet Norge finns denna typ av samvetsfrihet. Kanske är det snart dags att samhället omprövar sin samvetsfrihetsvägran. Då skulle vi kanske få fler barnmorskor. Det lär ju på många ställen vara påtaglig brist, enligt vad som förmedlas i nyheterna.

 

I en av lokaltidningarna var för en tid sedan en intervju med en utländsk basketspelare som var tydligt kristen och inte var rädd att både visa och bekänna det. Det blev en viss turbulens kring det, särskilt som han stod upp för en traditionell kristen äktenskapssyn. Basketföreningens ordförande tog honom visserligen i försvar - föreningens policy allas lika värde kan ju inte plötsligt sägas gälla alla utom just kristna - men det faktum att hans tro likväl blev en stor fråga är i sig ett tecken på att det börjar blåsa.

 

Så, kära kristna, håll i hatten och var frimodig att offentligt bekänna din tro.

 

Vid promenad fram och tillbaka till stan efter lunch idag, såg Mats och jag den ukrainska flaggan vajande, tillsammans med de svenska, vid Landstingshuset.*

 

Givetvis måste det dokumenteras. Samma vid stadshuset, upplyste Mats mig om

 

Och senare under eftermiddagen fick jag epost från Pennan & Svärdet (Svenskt militärhistoriskt bibliotek) med erbjudande köpa en t-shirt med motiv (fanns tre olika) som uttryckte stöd till Ukraina. Viss del av kostnaden för tröjan skickas till Ukraina.

 

Inser nu att jag borde övertagit pappas bil. Den hade bokstäverna UKR i registreringsnummret.

 

* som vi Lulebor sagt i årtionden. Heter det regionhuset numera?

borde jag väl skriva något om.

 

Att försöka leverera några nya informationer är ingen idé. Ni har tillgång till samma nyhetsskällor som jag.

 

Det enda man kan säga är att uttrycka sitt stöd för Ukraina, dess folk och dess ansvariga ledning och särskilt landets president och hans familj.

 

Utöver det pålysa bön för landet och folket och alla som särskilt drabbas.

 

Och sist uttrycka: Rysslands agerande är helt oacceptabelt, och: Putin är både idiot och diktator.

Är man det?

 

Jag försöker i alla fall - trots att jag har en liten "klimatförnekare" inombords som inte helt vill tystna.* 

 

Vad gör man då?

- sopsorterar ordentligt. Inte ens det lilla skaftet på ett päron i brännbart utan i komposterbart. När jag ibland köper hembakat bröd på Kvantum och får det i särskild påse som består av både plast och papper, så delar jag den sedan hemma och lägger respektive bit i rätt sorteringskärl. När jag köper Bob lättdryck och klipper av hörnet på den lilla förpackningen för att hälla oblandade drycken i tillbringaren så slänger jag alltid den lilla biten i kärlet för pappförpackningar, aldrig slarvigt i brännbart

Man gör vad man kan alltså.

 

Men så hamnar man i situationer där man blir villrådig. 

Om man snytit sig i en bit toalettpapper, ska man då slänga det i toaletten och spola bort det, eller he** det i papperskorgen så det får bli brännbart? Eller om man i hushållet använt en plastpåse, ska den då helst slängas  (i återvinningskärlet för plast givetvis) eller ska man diska och skölja ur den, med visst extra utsläpp av diskmedel i avloppet och ökad vattenåtgång som följd? Kanske går det åt (minst?) lika mycket vatten att tillverka en ny? Och alla övriga miljöhänsyn torde väl - på sikt i alla fall- vara klimatsmarta. Eller?

 

Jag läste för en tid sedan en artikel i tidningen att om man har en relativt ny bil med måttlig bensinförbrukning, och dessutom inte kör så mycket (nu som pensionär under 1000 mil per år - är det acceptabelt?) Så är det inte säkert att köp av ny elbil är det klimatsmartaste. Det blir nämligen så mycket koldioxid av tillverkningen att man knappas hinner "tjäna in" den.

 

Dessutom har jag ju sålt motorcykeln så där försvann några hundra mil ren nöjeskörning.*** Onödig konsumtion ängar jag mig sällan åt.

 

Man gör vad man kan alltså. För tänkt om det skulle vara minsta försummelse i mitt sopsorterande som skulle göra att temperaturföränndringarna når the point of no return. Någonstans måste ju den punkten ligga och jag vill inte vars den på vars axlar ansvaret för dess överskridande ska ligga.

 

 

 

* alltså inte en som förnekar existensen av klimat - även om det är vad uttrycket rent språkligt borde betyda - utan en som inte helt övertygats om människans avgörande betydelse för klimatförändringarna

 

** norrländskt uttryck

 

*** den ende som kan sakna det måste vara min gamle kamrat som inte riskerar få oväntat besök för kaffe och en stunds ljug. Att åka plåtlåda t o r Älvsbyn för en kopp kaffe kommer inte på fråga 

vid manifestationen till minne av förintelsens offer, som hölls vid Gula paviljongen på gågatan i torsdags kl 15. Enkel ceremoni. Tända marschaller och kort inledning av en för mig okänd kvinna som överlämnade ordet till vice kommunalrådet Fredrik Hansson som höll ett - i mina ögon - onödigt kort tal. Han kunde gott hållit på en stund till. Tändning av ett ljus till de drabbades minne. På mindre än tio minuter var allt slut. Något mer kunde man väl gjort? Någon musik? Antalet deltagare var inte heller stort, drygt dussinet bara.

 

- Troligen pga corona-rädsla, sa vice Kommunalrådet när vi efteråt fick några ord med varandra. Kanske det. Men verkligheten är ju också att de människor i vårt land som ännu minns andra världskriget blir allt färre. Desto viktigare hålla minnet vid liv för nuvarande och framtida generationer.

 

Väl hemma har jag både torsdag och fredag fräschat upp mina kunskaper om förintelsen, dels via nätet och dels genom boken Om detta må ni berätta som gavs ut under Göran Perssons statsministertid. 

 

Det jag lärde mig redan när jag första gången läste den boken var att skilja på koncentrationsläger som var stora fångläger, med mycket hårda och brutala villkor där förvisso tiotusentals dödades eller dog av svält, och rena förintelseläger dit människor - judar - fraktades i tåg och gasades ihjäl och kremerades redan samma dag de anlände. De första koncentrationslägren byggdes redan under trettiotalet men förintelselägren först i mitten av andra världskriget för att förverkliga den s k slutliga lösningen dvs utrotandet av hela det judiska folket.

 

Ibland kommer förintelseförnekare och påstår bestämt att det fanns inga förintelseläger i Tyskland. Och det har dom helt rätt i för samtliga förintelseläger låg i Polen. Sedan fanns några läger som var både koncentrationsläger (fångläger) och förintelseläger, varav det mest kända är Auschwitz-Birkenau.

 

Den riktigt nästan industriella förintelsen i de särskilda förintelselägren pågick också under en förhållandevis kort tid. Vid en viss tidpunkt under andra halvan av kriget levde fortfarande 80% av förintelsens offer. Ca 18 månader senare var 80% av förintelsens offer döda. Ca 60 % av förintelsens offer dog alltså under endast ett och ett halvt av de tolv nazistiska åren.

 

Sammanlagt dödades drygt sex miljoner judar i förintelsen. Men låter man begreppet flrintelse vara något vidare så man räknar med ca två miljoner polacker och ungefär lika många ryssar m fl så blir slutsumman ca 11 miljoner. Men låt oss aldrig glömma att det var judarna - och endast judarna - som utsattes för det verkliga försöket till total förintelse, alltså där målet var fullständig utplåning av ett helt folk.

Nu är det kanske snart dags öppna bloggkategorin Filmer jag sett (mest på TV!) bredvid kategorin Böcker jag läst.

 

För en tid sedan nämnde jag filmen Den tysta revolutionen om en gymnasieklass i Öst-Tyskland under 50-talet. Mycket sevärd.

 

Igår kväll såg jag filmen Förolämpningen som i TV-tablån (SVT 2) beskrivs sålunda; "Libanesiskt drama från 2017. Ett rättegångsdrama där ett simpelt gräl mellan två män utvecklas till ett fall som uppmärksammas över hela Libanon."

 

Ytterst tänkvärd. Dels om hur oförmågan gå varandra till mötes i det lilla kan utvecklas till något mycket större och allvarligare. Eftersom ena parten är palestinier och den andre kristen libanes är snart libanesiska inbördeskriget (vilket sedan flera år är avslutat) och konflikten Israel-Palestina och även Jordanien inblandat i det privata grälet. Respektive part har sina supporters både i rättssalen och på gatorna där allt går allt hetare till. Även lärorikt se hur gamla konflikter, oförrätter och kränkningar ger den moraliska kraften till gräl i en fråga som borde vara en struntsak.

 

Ska man ta ställning i det privata grälet utifrån sin syn på de politiska och militära striderna som skedde när huvudpersonerna var barn? 

 

Att politiskt-militära konflikter kan vara olösliga i generationer pga upplevda oförrätter blir tydligt. Och då behöver man inte bara tänka på Mellanöstern. Det finns liknande även på annat håll.

 

När man i filmens senare del anar en viss vilja mellan huvudpersonerna att förska lägga det ursprungliga grälet åt sidan så verkar det vara försent. De mentala skyttegravarna är tragiskt nog redan för djupt grävda.

 

Kanske tänkvärt även för svenska politiska - och kyrkliga! - konflikter.

 

kommer på torsdag. Alltid 27 januari, den dag då förintelse- och koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau befriades 1945. Minnesdagen är av FN fastslagen som internationell minnesdag.

 

Här i Luleå blir det en offentlig manifestation vid Gula paviljongen på Storgatan kl 15.. Tal av vice kommunalrådet Fredrik Hansson. Även andra aktiviteter under dagen/veckan. Men den intresserade får söka information på nätet. Och den som bor på annan ort får ta del av vad som där ordnas.

 

Dock är det viktigt notera att denna dags manifestationer är för att hedra förintelsens offer under den nazistiska tiden (1933-1945). Så blanda inte bort korten och avstå deltagande av skälet att du är kritisk mot den nuvarande staten Israels politik. Förintelsens offer har inget ansvar för vad som sker 70-80 år senare.

 

Idag har socialdemokraterna valt Magdalena Andersson till ny partiledare. Återstår att se om hon också av riksdagen blir utsedd till statsminister. De flesta förutsätter väl det. Annars blir nog fiasko. Jag menar alla har ju räknat med att nu får vi första kvinna som statsminister. Men det behövs ju inte att man har en majoritet bakom sig för att bli vald. Det räcker med att man inte har en majoritet mot sig. Det ska hon troligen klara om inte centerpartiet eller någon enskild ledamot svìker.

 

??

 

 Men redan i sitt tacktal direkt efter kongressvalet sa hon det som är anledningen till detta inläggs rubrik. Minns nu inte ordagrant, men ordet ödmjuk eller ödmjukhet fanns med när hon beskrev sin egen upplevelse i stunden. Hon är nu inte den första som använder det uttrycket i en situation som denna då en person anförtrotts ett stort ansvar eller fått ett ansvarsfullt jobb - där man räknar med att få blickarna på sig.

 

Men varför ordet ödmjukhet/ödmjuk? Vad har det med saken att göra? Ödmjukhet är väl en dygd? Kan man säga om sig själv att man känner ödmjukhet? Vad innebär det i så fall?

 

Personlig tror jag att det personer känner som kommer i den situation Magdalena Andersson stod i denna eftermiddag, återges korrektare med formuleringar av typen jag känner mig liten inför den stora uppgift som förväntas av mig, jag upplever mig otillräcklig inför det som lagts på mig el dyl.

 

Men ödmjukhet? Vad är det jag inte förstår? Kan någon språk- eller dygdekunnig förklara för mig. Det faktum att Magdalea Andersson inte är den första som använder ordet på ett sätt jag inte förstår räcker inte som förklaring.*

 

Obs! Att jag nu inte avser uttala mig om den faktiska graden av ödmjukhet hos Magdalena Andersson, utan bara om hur ordet används.

 

 

* jfr: hur många som än säger "ta det säkra före det osäkra" så är det korrekta likväl "ta det säkra för det osäkra"

 

Den som gick i Svt i kväll, alltså fredag, med namnet Den tysta revolutionen?

 

I så fall tittar du på den på Svt-play.

 

Fantastisk film om livet i Öst-Tyskland 1956. Nyheter om.Ungernrevolten når några ungdomar i sista årskursen i gymnasiet. Dom beslutar sig för en enkel solidaritetshandling med frihetskämparna i Ungern, vilken visar sig få stora konsekvenser i det totalitära samhället.

 

Ytterst gripande - och lärorikt.

 

Stockholm heter alltå en, med svenska mått mätt, större stad långt nere i södra Sverige. Där har jag varit några dagar. Här följer dagboken.

 

Åkte nattåg från Luleå fredag kväll. När detta skrivs lörd kl 9.22 gör vi just uppehåll vid Arlanda. Strax framme således. Då ska jag ta tunnelbana och hälsa på äldsta dotter med familj några timmar.

-----

 Och det har jag gjort nu. Fått se den mycket trevliga lägenhet dom får hyra på Östermalm (svärsonen går på försvarsutbildning). Fint och trivsamt område såg vi också under eftermiddagens promenad i omgivningarna. 

 

Men dottern gav också andra perspektiv på detta med att bo i storstad. Man tänker att här finns ett stort utbud av alla möjliga aktiviteter för gammal och ung. Och det gör det. Men också stor efterfrågan med åtföljande konkurrens och köer. När hon ville anmäla barnen till simskola så tog det bara några minuter innan alla släppta platser var bokade.

- Tur jag lärt maskinskrivning så jag var snabb på datorn!

 

Och om man vill anmäla barnen till aktivitet som t ex fotboll så är det en fåfäng dröm  - det som är helt naturligt här i norrländska orter - att barnen kan hamna i samma lag som skol- eller klasskamrater. Det kan lika gärna vara i helt annan stadsdel som det finns platser kvar. Alltså - det vi redan visste - Norrland är bäst!

----

Sedan följde svärsonen mig till mitt hotell för kvällen och kl 18.30 började formella överläggningar med Kyrklig Samling i Roseniuskyrkan. Middag sen på  restaurang på Sveavägen till vilken man går i tunnel genom åsen. Men jag gick åt fel håll (trots att jag gått där många gånger!) och kom till en infart som var låst (troligen underjordiskt garage) men trodde att då är det tunneln som redan stängt så jag fick ta trapporna upp över åsen och blev först lite norrländskt bortkommen men med hjälp av Google Maps kom jag ändå rätt till slut.

 

Vid middagen fick jag sitta vid samma bord som Per Ewert som ska tala i morgon utifrån sin kommande bok Landet som glömde Gud.* Jag har hört honom förr på ett webbinarium där han påvisade socialdemokraternas stora ansvar för sekulariseringen. När jag tidigare refererat det har min gamle kamrat anfört att de borgerliga måste vara medansvariga eftersom sossarna sällan haft majoritet. Jag frågade honom om det och han sa "Om tolv timmar har  du svaret".

 

Spännande. Men nu ska jag sova så jag orkar lyssna ordentligt i morgon.

----

Måndagen började med hotellfrukost och när vi möttes på Nalen inledde vi med Laudes. Sen höll Per Ewert sitt föredrag. 

 

Fick jag svar på min undran om de olika partiernas förhållande till sekulariseringen? Ungefär så här:

 

Socialdemokraterna har alltid velat sekularisera landet och kyrkan. Inom (s) har enkelt uttryckt funnits två dominerande viljor fr a i fråga om kyrkan, tydligt representerade av dels Artur Engbergs mer hårdhänta vilja förändra kyrkan och dels Harald Hallens mer försiktiga och reformistiska linje. Att den kristna Broderskapsrörelsen fått en viss ställning i partiet beror huvudsakligen inte på vilja låta de kristna på allvar få inflytande i partiet utan snarare att partiet skulle påverka de kristna.

 

Socialdemokraterna har drivit sin avkristningslinje gällande fr a skolan och kyrkan, konsekvent i tider av majoritet (oftast med kommunisterna, senare Vpk) men legat mer lågt i sina strävanden under samregering med borgare - samlingsregeringen under kriget och 50-talskoalitionen med Bondeförbundet.

 

Av de borgerliga partierna är Folkpatiet det parti som stått (s) lite närmare i dessa frågor. Partiet har ju sagts bestå av "hälften ateister och hälften frikyrkliga" och då kampen mot den kristna trons samhällsinflytande tidigare i praktiken var en kamp mot "statskyrkan" så kunde man  delvis få de frikyrkliga med på tåget.** (Frikyrkligheten är annars något som (s) stått helt främmande för och erfarit att det saknats politiska vägar påverka den.)

 

 De borgerliga - tydligast Bondeförbundet (senare Centeroartiet) och Högerpartiet (senare Moderaterna) har alltid kämpat mot. Ett exempel är 1919 års skolplan där katekesen som stomme i kristendomsundervisningen togs bort. I stället skulle grunden vara Jesu etiska undervisning.***. Det beslutet upphävdes strax senare av en (kortvarig) högerregering, men återinfördes då vänstersidan åter fått makten. (Det var ofta regeringsbyten på den tiden.)

 

En person som är viktig för fr a skolans omdaning är en mindre känd socialdemokratisk politiker, Stellan Arvidsson (googla gärna, intressant läsning). Huvudsekreterare i 1946 år skolkommission. När dess beslut senare skulle praktiskt tillämpas "tolkade" han ofta dess beslut på ett sätt som vred utvecklingen ytterligare ett steg i sekulariserande riktning.

 

Han var hela tiden vän med med de kommunistiska Öststaterna och fr a DDR. Han blev också mycket prisad därifrån för att han så effektivt lyckats avkristna den svenska skolan.

 

En betydande skolreformator i det tysta, men när han vägrade fördöma Sovjets invasìon i Tjeckoslovakien 1968 hamnade han t o m hos socialdemokraterna i kylan. 

 

Per Ewerts undersökning sträcker sig fram till valdagen 1976 så senaste årtionden finns inte med. Men han konstaterade att efter det mycket långa socialdemokratiska maktinnehavet så var hela samhället och de flesta av dess institutioner så genomsyrade av socialistisk sekulär anda att det var svårt göra någon verklig omläggning.

 

Lite kort kunde han dock (efter fråga av mig) säga att senare har det hänt lite. I läroplaner från Bildtregeringens tid på 90-talet finns - troligen mest beroende på KD:s inflytande - formuleringar av typen (fritt ur minnet) att den värdegrund som ska prägla undervisningen är de värderingar och den västerländska humanism som bygger på kristendomen. (Obs! Ej ordagrant citat!) Problemet (som jag även hört framföras från lärarhåll) är att eftersom lärarutbildningen så länge präglats av en sekulär anda så är det många lärare som antingen känner sig främmande inför formuleringen eller tycker sig sakna verktyg och kompetens tillämpa den.

 

Men sen är det ofrånkomligt att de borgerliga partierna följt med samhällets allmänna sekularisering och därför i modern tis  till största del tappat sina kristna partiprogramsformuleringar som var levande på 40-50- talen och delvis sextiotalet. ****

 

Men slutsatsen är ofrånkomlig: om Sverige hade haft borgerlig majoritet från andra världskriget till 1976 så hade - vad gäller kristendomens yttre ställning i skola och samhälle - med största sannolikhet mycket varit märkbart annorlunda.

---

Lunch på restaurang i Nalenhuset. Sen lite samtal om hur coronapandemin påverkat oss. Fyra inledare, varav jag greps mest av Berit Simonssons vittnesbörd om hur överflyttningen av OAS från stora möten till sändningar på nätet där man två år i rad kunnat följa rörelsens inspiratörer på resa från söder till norr och hur dessa sändningar, med undervisning och lovsång och korta stopp på intresssanta platser*****, på vissa ställen inspirerat folk att samlas till "husmöte" hemma hos den som har störst TV. Vad månde bliva av detta?

 

Tänkvärd var också Rolf Petterssons reflektion att när det fick vara färre besökare på gudstjänster det visade sig att många människor saknar vana/kunsksp/tradition att själva hålla enkel gudstjänst/husandakt i hemmet.

 

I samtalet efter inledningarna sade Bert Lönndahl att biskoparna svek under pandemin. Dom borde samfällt uttryckt att gudstjänster får inte ställas in. Även om gudstjänstdeltagare saknas ska prästen ensam fira mässa, läsa Guds ord och be för sin församling i kyrkan.

 

Och Göran Beijer påminde om att vid den förra stora pandemin, spanska sjukan för hundra år sedan, så ställdes också många offentliga evenemang in men inte gudstjänster. Det ansågs nämligen att i en svår tid var det viktigt att människor kunde få del av det hopp som förmedlades i gudstjänsten.

 

 

* det är en förkortad populariserad version av en doktorsavhandling som snart framläggs på engelska vid norskt universitet. Pga sitt tydliga icke-politiskt-korrekta innehåll var det svårt få stöd för den vid svenskt universitet

 

** i en annan bok jag tidigare läst, Hessler: Statskyrkodebatten, påtalades att under stora delar av 1900-talets första hälft var de frikyrkliga med på viljan minska "statskyrkans" infytande men i takt med den tilltagande sekulariseringen kunde många frikyrkliga börja se t o m den förkättrade statskyrkan som en bundsförvant i kampen för kristendomens hela överlevnad i det alltmer sekulariserade samhället.

 

*** med dagens mått mätt kan 1919 års skolplan framstå som rätt "from" men icke desto mindre var katekesens borttagande ett tydligt steg för att minska kyrkans inflytande över skolan

 

 **** samtidigt med de orden visade föredragshållaren en bild med de borgerliga partiledarna från 1976: Fälldin, Ahlmark, Bohman

 

 ***** en sådan plats var kyrkstaden i Gammelstad där Mats Rondahl och jag medverkade, vilket jag bloggat om 31 juli

 

Är det alltså om två dagar.

 

Partier mobiliserar. Främst socialdemokraterna och Sverigedemokraterna, vilka (för vilken gång i ordningen?) utsett varandra till valets huvudmotståndare. Sverigedemokraterna menar - med all rätt tycker jag* - att socialdemokraterna starkt vridit svenska kyrkan i fel riktning. Att däremot på enkelt sverigedemokratskt vis kalla det "vänsterliberalism" är kanske att på oriktigt sätt försöka bedöma en kyrka utifrån kategorier som mer hör hemma i det samhälleliga partipolitiska livet.

 

Socialdemokraterna å sin sida hotar med att "högerkonservativa" grupper försöker ta över kyrkan. Syftar dom på Sverigedemokraterna och Alternativ för Sverige (en utbrytning ur SD) då kan väl termen möjligen vara relevant men då (s) ibland även nämner Posk (Partipolitiskt obundna i svenska kyrkan) och Frimodig kyrka i samma andetag då blir det helt fel.

 

Jag rekommenderar att du går in på Frimodig kyrkas hemsida och läser det öppna brevet till Aftonbladets ledarskribent, vilken gjort fullständigt makalösa och helt osanna påståenden om Posk och Frimodig kyrka. (Länk finns även till ett liknande öppet brev från Posk.)

 

Vid sidan av (s) och (sd) finns även Centerpartiet som vill hävda sig i kyrkovalet. Eftersom (c) inte har samma tydliga politiska motståndare blir retoriken något otydligare.

 

 Och vid sidan av partierna finns även (i alla fall på riksplanet och i många stift, men inte överallt lokalt) de grupper som inte uppträder under partinamn men har utgått ur partier): Vänstern i svenska kyrkan, Fria liberaler, Miljöpartister och Borgerligt alternativ (f d Moderaterna). 

 

Alla dessa partier och f d partier försöker påverka kyrkan i önskad riktning utifrån sin grundläggande ideologi och värderingar. Men deras budskap när det gäller kyrkans innersida och viktigaste uppgift - att förkunna Jesus och föra människor till tro - är ofta mycket tunnt, eller rent av obefintligt. Den outtalade förutsättningen blir alltså att kyrkan alltid finns där, av sig själv nästan, och bara behöver "styras" i önskad riktning. Men det går inte att som grundläggande vision endast ha "en öppen folkkyrka" där alla får vara med - det måste finnas något lockande där inne också när man väl tagit sig in genom den öppna dörren.

 

Till f d partier i kyrkovalet  måste även Kristdemokrater för en levande kyrka räknas. Men den gruppen har alltid haft en mer tydlig kristen profil. Redan på den tiden då det var partiet Kristdemokraterna som ställde upp försökte dom alltid ha personligt bekännande kristna på sina valsedlar.

 

Återstår de tre parti-politiskt obundna grupperna.

 

Posk är ju äldst. Redan för många årtionden sedan när partipolitiseringen alltmer slog igenom i kyrkomötet, riskerade de som var invalda helt utan partietikett att helt bli utan representation i utskott och kyrkostyrelsen eftersom alla partier bara nominerade sina egna. Dessa partilösa tvingades då bilda en grupp för att överhuvudtaget kunna hävda sig. Men när den gemensamma nämnaren för Posk:arna bara var att inte höra till ett parti så förstår man att den (kyrkliga) åsiktsmässiga bredden inom Posk var stor (och är delvis så än idag) från tydliga "kvinnoprästmotståndare" till (teologiskt!) merp liberala kvinnliga präster.  Det har sagts att många gånger fördes de hätskaste debatterna i kyrkomötet mellan olika ledamöter för Posk.

 

Under många år har Posk sedan arbetat aktivt för att till sig knyta många (formellt?) fristående lokala grupper, typ Församlingens väl, Kyrkans framtid osv. Men många av dessa grupper är f d borgerliga samlingslistor. Och på många håll där t ex Fria liberaler och Borgerligt alternativ slutat kandidera lokalt så går i vissa fall f d partiaktiva över till Posk. Så även om Posk är helt partipolitiskt obundet som grupp betraktat så frågar man sig hur mycket (parti)politisk menalitet Posk riskerar få in bakvägen.

 

Med den stora åsiktsbredden inom Posk var det kanske bara en tidsfråga innan den stora gruppen skulle delas. Den första utbrytningen kom i Göteborgs stift där Öppen kyrka bildades. I praktiken som en reaktion mot att det var för många profilerade "kvinnoprästmotståndare" i Posk. Öppen kyrka - om man dömer efter deras agerande  i kyrkomötet - framstår alltmer som ett litet stödparti till socialdemokraterna. 

 

Och sist in på banan - sett ur ett kyrkomötesperspektiv - blir då Frimodig kyrka som bildades snabbt inför kyrkovalet 2005 (även här på initiativ av folk från Göteborgs stift) när det blev uppenbart att Posk inte längre ville stå för den åsiktsmässiga bredd som tidigare utmärkt gruppen. 

 

Frimodig kyrka är den grupp som allra tydligast står upp för tron på Jesus och för att Bibeln ska utgöra grunden och för att svenska kyrkan ska fortsätta leva i - och av - 

den tradition  som historiskt varit svenska kyrkans.

 

- - -

 

Och ni alla som har äldre tonåringar i huset, ta med dem till vallokalen. Rösträttsåldern är 16 år.

 

Och givetvis: rösta på 

 

 

 

 

* det är bara att läsa den socialdemokratiske journalisten Jesper Begtssons bok Reformismens väg där han beskriver hur socialdemokraterna steg för steg under 100 hundra år på punkt efter punkt helt lyckats förvandla kyrkan. Och de förändringar av/inom kyrkan som han berömmer sig av, råkar - som av en händelse (!) - vara exakt de som jag tycker är de stora katastroferna

 

vilken jag kort antydde igår är naturligtvis allas lika värde.

 

I princip inget fel i det. Bortsett från att det kanske i vissa sammanhang borde heta värdighet och inte värde (men för enkelhets skull använder jag i fortsättningen det i allmän debatt brukade ordet).

 

Ett problem med den nya trosbekännelsen (alla människors lika värde) är att det ofta uttyds som att alla har samma rättigheter. Och ska därmed ha samma möjligheter, även om dessa måste skapas på helt konstgjorda vägar. Det var ju under debatten om möjliga äktenskap (först samhälleliga och sedan kyrkliga) för par av samma kön som den uttolkningen först hördes. I en debattartikel för åtskilliga år sedan visade Stefan Gustavsson att det inte håller. En artonåring har väl samma värde som en tjugoåring men deras rättighet handla på systemet skiljer sig åt. På samma sätt med ungdomar före respektive efter 15-årsdagen. Rätten köra moped skiljer sig. Exemplen kan mångfaldigas. Lika värde är inte automatiskt detsamma som lika rättigheter.

 

Ett annat problem med den nya trosbekännelsen är att under den döljer sig i praktiken åtskilliga konkreta politiska krav om vilka det inte råder enighet i samhället och om vilka många av dem som (okritiskt?) ställer sig bakom "allas lika värde" och under prideflaggan är mer eller mindre ovetande. Det är bara att ta del av vad som framförs under prideveckor (jag har själv varit och lyssnat på föredrag), ellet av den samlade HBTQ-rörelsen och framför allt av dess tydliga frontorganisation i Sverige RFSL. Nu påstår jag inte att alla som har någon anknytning till något av ovanstående sammanhang står bakom exakt allt jag nedan listar men verkligheten med dylika paraplyrörelser är att de som ställer sig bakom dess tydligaste slogan lätt uppfattas stå bakom "hela paketet" - även det mest radikala innehållet.

 

Vissa saker som är tveksamma ur kristen synvinkel är redan genomfört, men man bör komma ihåg att det faktum att ett förslag vunnit majoritet i riksdagen betyder inte att det är rätt, eller att "alla" måste hålla med och att det inte kan ändras. * Andra förslag är under debatt eller lobbas för - eller upplevs fortfarande av många så aparta att en majoritet inte tar dem på allvar - än så länge. Men opinioner ändras lätt.

 

- homosexuella pars rätt adoptera barn

- barn ska kunna ha mer än två juridiska vårdnadshavare

- ensamstående och lesbiska kvinnors rätt få konstgjord befruktning

- att den man som i dylika fall rätteligen genom sina spermier är barnets far ofta reduceras till att bli omtalad som donatorn

- man ska flera gånger i livet ha rätt byta juridiskt kön

-att tala om sitt kön som "det kön man blev tilldelad vid födelsen"

Och slutligen RFSL:s krav

- det ska vara tillåtet köpa sex, eller "sex mot betalning" som man hellre uttrycker det** 

 

Står du bakom allt detta? Fundera över det innan du  nästa gång oproblematiserat tar "allas lika värde" i din mun eller viftar med regnbågsflaggan.

 

- - - 

 

För att redan direkt bemöta vissa möjliga invändningar till detta inlägg så uttalar jag:

 

Jo, jag är traditionalistisk i vissa moralfrågor. Men jag är inte från 1800-talet. Jag säger som förrförre Kd-ledaren Alf Svensson:

- 1800-talet!!?? Nej, så moderna är vi inte. Våra idéer är 2000 år gamla.

 

 

* man kan dra sig till minnes löntagarfonderna som socialdemokraterna drev igenom men som sedan avskaffades under en borgerlig regeringstid. Eller karensdagar i sjukförsäkringen som under borgerlig regeringstid infördes, men som Olof Palme i valrörelsen efter lovade ta bort. Riksdagsbeslut är inte för evigt "rätta".

 

** skälet till denna önskan är att det anses finnas människor med så udda sexuella preferenser att dom kan ha svårt finna en intresserad sexualpartner. Och alla människor har ju rätt till sexuell tillfredställelse enligt den nya trosbekännelsen. Så om det då finns någon som är beredd att som säljare ställa upp med den önskade sexvarianten så varför inte?

lär vi ha nu.

 

Är läget allvarligt?

 

I vart fall var jag så gripen av saken att jag bänkade mig framför Tv:n i går förmiddag och upplevde det historiska.

I grunden har jag väl alltid varit mer politiskt borgerlig men tvingas erkänna att det oftast känns rätt tryggt med en socialdemokratisk statsminister. Då är det som det alltid har varit.Och alla som känner till mina kyrkliga preferenser vet att dylikt är något jag lätt faller för.*

 

Var då misstroendet mot Löven nödvändigt? Knappast.

 

 V: Jag kan ha viss förståelse för Vänsterns agerande om jag försöker se saken ur dess perspektiv. Partiet ger sitt stöd åt Löven - som det oftast gjort till s-regeringar de senaste 100 åren - men får i praktiken ingenting för det. S litar alltid på deras lojala stöd eftersom alternativet för V är värre.

 

Att V till slut får nog kan man förstå. Dom måste för sin egen självkänslas skull visa att partiet inte kan bli överkört hur länge som helst.

 

C: har ju gått genom mandatperioden och hållit fast vid januariavtalet. Har givetvis ingen anledning rösta ner Löven.

 

L: likaså, även om dom nu passar på byta sida. Sedan länge har det ju varit känt att Sabuni redan från början var tveksam till Januariavtalet, 

 

KD & M: (inte Kr  som jag först skrev. Se Ann O Nyms kommentar).  Varför ville dom fälla Löven? Att dom inte gillar en s-regering kan man förstå. Men dom kan väl lungt finna sig i att vara i opposition fram tills väljarna sagt sitt i nästa val. Man får väl acceptera spelets regler. Man kan ju inte hålla på och väcka misstroendeförklaringar stup i kvarten bara för att man är i opposition.

 

Att dom är besvikna på C och L som klev över blockgränsen efter senaate val kan man förstå, men varför ta ut irritationen på Stefan Löven? Han har ju bara varit helt förutsägbar och gjort det som socialdemokrater alltid sägs göra: kämpa för att 

1. Ta makten

2. Behålla makten

 

Jag delar visserligen Kristerssons och Busch' uppfattning att denna regering aldrig borde tillträtt.

 

1. Den bygger nämligen på en ytterst ohelig allians mellan partier som i väsentliga delar har så olika uppfattningar att det inte framstår som riktigt ärligt. Och att bara till gemenskapsgrund ha något man är emot är i längden aldrig tillräckligt hållbart.

 

Ofta är det ju Löven m fl som fått erkänna att S tvingas föra en politik dom inte vill. S verkar var det parti som kompromissat mest. När hörde man ett liknande erkännande från C eller L?

 

2. Regeringsbildningen bygger på svek, däri har Ebba Busch rätt. I valet fanns fem partier som tydligt sa att dom ville byta statsminister. Sen ändrade sig två. Hur ärligt är det mot väljarna?

 

SD: att det partiet är emot Löven kan man förstå. Dom har väl aldrig varit goda vänner. Så deras misstroenderöster förvånar inte.

 

SD är ju orsaken till hela den sista mandatperiodens cirkus pga att "alla" har enats om att man inte kan tala med det partiet och inte på minsta sätt vara beroende av dess röster. Säkert finns motiv för en sådan hållning som kan beskrivas som ädla. Men hur länge kan man göra så med ett parti som har närmare 20% av rösterna? 

 

SD beskrivs ofta som en del av en allmän europeisk högervridning. Men man får det att framstå som om denna högervridning plötsligt fallit ned från himmelen utan att någon har en aaaaaning om var den kommer från. Verkligheten är ju att SD är 20% av väljarna, dvs knappt 20 % av hela befolkningen.

 

Vilka är då dessa väljare? Ett gäng hemska rasister? Jag tror inte det. Undersökningar har ju visat att SD:s väljare ofta är utanförskapsmänniskor. Men inte från storstädernas s k utanförskapspmråden utan lika mycket från landets mindre orter där arbeten och samhällsservice försvinner eller monteras ner utan att någon tycks bry sig.

 

Dessutom är en stor del av SD-väljarna f d socialdemokrater. Varför? Nyblivna rasister? Knappast. Snarare av arbetarrörelsens värderingar präglade människor som fortsätter kämpa för det som alltid stått högst på arbetarrörelsens agenda: våra jobb. Och om - jag säger: om - man nu upplever ett nytt hot mot våra jobb i form av invandrare så vänder man sig mot detta hot på samma naturliga sätt som arbetarrörelsen alltid bekämpat allt hot mot våra jobb. Att "arbetarrörelsen" skulle ha någon naturlig självklar inneboende solidaritet med fattiga och utsatta som inte naturligt hör "till oss" - det har jag aldrig trott.

 

Vad ska då komma ur denna regeringskris. Jag såg V-ledarens pressträff en stund efter omröstningen. Betydligt mer dämpad än före. Jag tyckte hon nästan såg ledsen och gråtfärdig ut när hon önskade att Stefan Löven skulle komma tillbaka.

 

 

* däremot ska socialdemokraterna (som parti och politiker) inte blanda sig i kyrkan. Där betraktar jag dem nämligen helt ogenerat som ockupanter.

 

underskrifter i namninsamlingen Lätta på restriktionerna för gudstjänster. Så någon jättestor skillnad gjorde inte min insats i föregående inlägg.

 

Och det tyckte vissa vänner var bara bra. Jag skickade nämligen likalydande uppmaningar till folk som finns med på olika mail-listor där jag själv är med. En del höll med mig, andra inte. De som inte höll med om det riktiga i att kräva lättnader för gudstjänster kunde hänvisa både till hårt belastad sjukvårdspersonal, till folk med kunnighet om luftburen smitta, och i något fall till erfarenhet av nära vän/släkting som drabbats av Covid 19 och även någon som dött i sjukdomen med svåra plågor.

 

Vad ska man säga? Ens mun blir tillstoppad! Den som har personlig erfarenhet har nämligen alltid rätt. Det är ju de gällande villkoren i all offentlig debatt. Och jag har ingen personlig erfarenhet av smittan och sjukdomen. Och ingen anhörig heller. Och ingen i den gudstjänstfirande gemenskap jag tillhör heller.

 

 Likväl vill jag avge en särskild mening, precis som man får göra i ett utskott i kyrkomötet om man bara är suppleant och därför inte har rätt reservera sig.

 

1. När man önskar lätta på restriktioner för gudstjänster så innebär det inte ett krav att dom ska tas bort helt och hållet. Bara att dom borde vara begripligt jämförbara med t ex regler för affärer, köpcentra mm. Om vissa regler för smittans bekämpande framstår som orimliga, obegripliga eller godtyckliga kommer människor i långa loppet att strunta i dem. Och risken blir då att den "moralupplösningen" sprider sig även till andra situationer där restriktioner är mer angelägna.

 

2. Jo, jag vet att inte bara kyrkors gudstjänster drabbas. Även teatrar, konserter, festivaler av olika slag drabbas. Och även idrottsutövning får ju ske inför tomma läktare. Men det är bara att acceptera att det perspektivet låg lite utanför mitt synfält. I den förhållandevis starkt pietistiskt/väckelsekristet präglade landsända där jag bor torde de regelbundna gudstjänstfirarnas frektventerande av dylika evenemang vara  ytterst begränsat - i de flesta fall helt obefintligt. Alltså blev i praktiken affärer och butiker den enda relevanta jämförelsen.

 

3. Ibland sägs att det är angeläget att kyrkor begränsar deltagandet vid gudstjänster för det sänder en s k signal (som det numera heter) ut i samhället att det  är viktigt att vi tar situationen på allvar. Signalvärdet kan jag tro på när det gäller Luleå hockey; om dess tempel, Coop Arena står tomt under hemmamatcherna istället för att fyllas av närmare 6000 personer, då tror jag det finns en medvetenhet om saken i samhället.

 

Men om de ca 35 personer som regelbundet går i Hertsökyrkan samlas vid ett eller uppdelade på två eller fyra tillfällen en söndag så tror jag medvetenheten om det är minst sagt begränsad bland luleborna.*

 

4. Lite rätt fick jag kanske redan tidigare i veckan (innan namninsamlingen överämnats) då jag på TV såg ansvarig minister Amanda Lind säga att man jobbar med att göra restriktionerna mer anpassade till olika situationer, t ex när det gäller lokalernas storlek, vilket var ett av de önskemål som framfördes i namninsamlingen.

 

5. Självklart tycker jag det är viktigt att vi gör allt vi kan för att stoppa spridningen av smittan. Även om vacciner nu är på G så är det ännu länge kvar innan vi (eventuellt?) kan börja slappna av.

 

Själv föregår jag med gott exempel: jag träffar vardagligen klart färre än åtta personer sammanlagt, familjemedlemmar inberäknade.

 

- - - - 

 

Givetvis går jag i kyrkan också även om det var ett tag sedan jag själv celebrerade och predikade. Mats har tjänstvilligt ställt upp som heltids-medhjälpare till Bosse så jag kunnat ta det lite lugnare nu när flyttkartonger dominerar min tillvaro. (Ni som önskar få komma och se hur jag har det i nya lägenheten får ge er till tåls.)

 

Förra söndagen gick jag på mässa som Mats ledde, idag på en av Bosses. Det skulle varit biskop em Hans idag kl 9 och 10 men han fick rycka in i domkyrkan där det var manfall pga sjukdom så Bosse fick "offra" sin ledighet - vilket han inte brukar tycka är så stort offer.

 

 

* för några år sedan fick jag en väldigt tydlig påminnelse om hur långt från mitt i byn kyrkan numera mentalt  befinner sig för de flesta människor. Det var när vi firade Hertsöområdets 40-årsjubileum. Utgångsår för firandet sattes till det år då centrumtorget, vid vilket skola, affär, pizzeria, gym (numera), fritidsgård, bibliotek- och kyrka(!) ligger, invigts.

 

Till firandet hade ett par ungdomar gjort en film om Bostadsområdet och allt (!) som under ett år händer där.

Det var skola, affär, idrottsföreningar, fritidsgård, den årliga luciacupen i innebandy mm., mm. Vi visade filmen i samlingssalen i kyrkan. Men när jag såg den noterade jag att om det som sker i kyrkan nämndes ingenting. Ändå måste under de år som kyrkan funnits barn och ungdomar i antal som med marginal räknas i fyrsiffrigt tal deltagit i barnverksamhet (fr a barntimmar) och konfirmation - för att inte tala om skolavslutningar och adventsandakter. Det var t om så att från den skola i området som inte ligger vid torget, gick barnen i årtionden i fackeltåg till kyrkan årligen på morgonen fredag före första söndag i advent. Men om allt detta - ingenting. Absolut ingenting. Och till alla barns och ungdomars möten med kyrkan kan ju läggas alla föräldrars.

 

Nej, kyrkan är inte längre "mitt i byn". Den ligger numera (i de flestas medvetande) låååångt bort i skogen. Så vad som sker där (borta) påverkar nog i ytterst begränsad utsträckning människors pandemibeteende.

Det är inte rimligt att den gudstjänstfirande delen av svenska folket ska lida under så hårda restriktioner - max åtta  deltagare oavsett hur stort kyrkorummet/bönhuset/gudstjänstlokalen är - när kravet för affärer, köpcentra, gallerior mm bara är att varje besökare ska ha 10 kvm (= drygt 3x3 m) omkring sig.

Varför denna oerhörda - och skriande orättvisa - skillnad? Ska man tro att det är så enkelt att regeringen måste hålla de verksamheter under armarna som genererar skattepengar, eller riskerar få arbetslösa som också blir ekonomiskt betungande för samhället, men att man kan behandla kyrkor och gudstjänstfirare styvmoderligt eftersom det inte kostar något för samhället?

 

Dags protestera! Dags protestera! DAGS PROTESTERA!

 

Nu är det hög tid att den gudstjänstfirare delen av Sveriges folk gör sin röst hörd!

 

Det var trogne och återkommande bloggkommentatorn Thorsten Schytte som för en tid sedan fäste min uppmärksamhet på saken, men pga flyttbestyr har jag inte haft ork och tid att engagera mig.

 

Men nu uppmanar jag alla kära läsare att gå in på 

 

och leta rätt på namninsamlingen

 

OCH SKRIV UNDER!!!

 

De krav som framförs kan alla kristna utan vidare skriva under på.

 

Och när du skrivit på, sprid då snabbt kännedom om detta till  ALLA du känner, muntligt, skriftligt, via telefon, ja, om så är, t o m via Facebook.*

 

Namninsamlingens initiativtagare, Alexander Kegel, kommer på fredag 5/2 kl 9.30 att ha ett digitalt möte med ansvarig minister, kulturminister Amanda Lind för att överlämna namninsamlingen och diskutera sakfrågan. Fred 29/1 var det 2500 underskrifter och det bör givetvis vara fler, betydligt fler, om det ska bli kraft bakom kraven.

 

Alltså: skriv på och sprid kännedom!

Och gör det snabbt.

 

 

*  när också jag uppmanar till bruk av Facebook, då förstår ni hur desperat jag anser att läget är

Inte bara i USA där demokraterna försöker få till riksrätt mot Trump. Det tycker jag dom ska låta bli. En sådan sak skulle sannolikt väsentligt ytterligare öka polariseringen i det amerikanska samhället. Det vore illa. Att Trump har personliga drag som gör honom olämplig som president tycker jag ändå är uppenbart.

 

 Nej, det som börjat hända - som jag avsåg blogga om - gäller min flytt till lägenhet. Nu har jag ställt mig i kö för garage och får troligen snart ett eftersom lediga finns. Dessutom har jag kontaktat och träffat en målare som bl a ska tapetsera om vardagsrummet. Till yttermera visso kom goda vänner (Lennart och Margareta) och hjälpte mig fylla några flyttkartonger. I omgångar ska dom (kartongerna inte vännerna!) föras till lägenheten så jag kan ta hand om dem i tur och ordning  och slippa ha dem osorterade i lägenheten. Ytterligare förde jag till lägenheten det hallskåp jag övertog från far och mor. Det passade perfekt i min nya hall,  enligt förslag från yngre bror, när vi för någon dag sedan i telefon bedömde möbleringsmöjligheterna utifrån ritning. 

 

Nu tror jag det börjar klarna hur jag ska ha det. Skönt vara på G.