Torbjörn Lindahl

Kulturblogg för personliga åsikter och skämtsamma allvarligheter.

Nu har jag läst ut dom

De 22 böckerna i serien om Sveriges statsministrar under 100 år. Eller lite drygt 100 år för att vara exakt. Den förste i serien är Karl Staaf som blev statsminister första gången 1902 och den siste Frederik Reinfeldt som valdes 2006. Sista boken för handlingen fram till 2009 där frågan är om Reinfeldt ska bli omvald 2010 - vilket han blev.

 

Mycket lärdom om svensk historia har man fått. Bl a att i början av 1900-talet sågs regeringen snarare som ämbetsmän än som politiker. Ibland kunde man medvetet tillsätta en "opolitisk" ämbetsman som regeringschef. T o m kunde en statsminister tillsättas bara för att driva igenom ett enda viktigt beslut och när det var fixat avpolleterades han och man återgick till mer normal parlamentarisk ordning. Att regeringen helst skulle ha riksdagsmajoritetens stöd var i det unga 1900-talet inte heller självklart. Nej, lika viktigt var att statsministern var gillad av kungen. Parlamentarism på riktigt var något som bl a liberalen Karl Staaf fick kämpa för.

 

Intressant också att följa kampen för demokratins genombrott. Och hur många gånger partier av olika kulör i olika frågor kunnat låta partitaktiken väga mer än den grundläggande ideologin. En fråga var t ex om vi skulle ha proportionella val (som vi har) eller majoritetsval i enmansvalkretsar (den engelska modellen). Partiernas ställningstaganden berodde till stor del på vad som tänktes gynna det egna partiet. Under vissa tider framstår annars liberaler/frisinnade som mest principfasta; dom kämpade för lika rösträtt för alla även om dom mycket väl insåg att de stora arbetarmassornas marsch till valurnorna skulle innebära att dom förlorade sin ställning som största parti i andra kammaren och sin roll som ledande vänsterparti.

 

Lite svårt blir det ibland med kronologin eftersom varje statsminister får sin bok i ordningen efter sin första ämbetsperiod, oavsett om senare ämbetsperiod blev längre. Övertydligt fel ordning känns det också t ex när boken om Palme (som tillträdde 1969) slutar med skotten på Sveavägen 1986 varefter man i nästa bok får backa till Fälldins första regering 1976. Tacka vet jag Tage Erlander. Han satt på sin post länge - i ett sträck.

 

Annat smått och gott jag inte haft som levande kunskap är att landets förste socialdemokratiske statsminister Hjalmar Branting var statsminister tre gånger och att Sverige en enda gång haft en frikyrkligt aktiv och troende person som statsminister, Felix Hamrin.

 

En annan sak som slår en när man läser om de senaste 50 åren som man också annars har lite kunskap om, det är hur statsfinanser, budgetunderskott, arbetslöshet och inflation i väsentligt mindre utsträckning än vi vanligen föreställer oss, beror på regeringens politiska färg och dess göranden och låtanden i övrigt. Många gånger framstår regeringen mer som hjälplösa marionetter i händerna på mäktiga amerikanska bankdirektörer. Låter vi oss för mycket luras av varje regerings välsmorda förmåga att berömma sig själv för goda tider och skylla dåliga tider på företrädarna? Lika för både sossar och borgare.

 

Varje bok är ca 120 sidor.

 

Hur som helst nyttigt och kunskapshöjande.

 

 

Håller med att regeringar ekonomiskt är mycket beroende av omvärlden och har begränsade frihetsgrader. Men helt utan skuld är inte borgarnas woodooekonomi med "självbetalande" skattesänkningar till att sossarna fick ta över stora budgetunderskott 82, 94 och 2014...

Egentligen skrämmande hur ”marknaden” härskar över politiken. Än mer skrämmande är att många rekommenderar oss att lita på marknadens oligarker. Ännu ännu mer skrämmande är att börsfall och annat marknaden bjuder på förklaras med att den är ”rädd” och ”nervös”. Penningtvätt och andra fenomen visar dessutom på ”omoral”.
Lita på rädda, nervösa och omoraliska människor - är det vad vi förtjänar att lita på?