Dödlighet
kan man fundera på i tider som dessa.
Det gjorde min gamle kamrat i ett inlägg på sin blogg, publicerat i natt. Han jämförde bl a de förr (1942 års handbok) använda formuleringarna och bönerna i samband med pålysandet av dödsfall. Fr a noterade han den bön som tidigare följde efter pålysandet: Herren läre oss att så betänka vår egen förestående bortgång att när vi ska skiljas från detta förgängliga livet, vi må vara beredda till en salig hädanfärd.
I senare hanboksutgåvor har denna maning till ansvar inför evigheten i några steg bytts ut mot en bön för de sörjande och att Guds ljus ska lysa för levande och döda.
Hur ska denna förändring tolkas, undrar kamraten. Jag medundrar. Var tog evighetsallvaret och -ansvaret vägen?
En annan sak jag funderar över så här i coronatider är hur stor dödligheten är. Dödlighetn i Covid 19 uppskattas bli ca en procent av dem som smittats. Allvarigt nog. Men jag vill påminna om en annan sak i världen som är mycket farligare än coronavirus, något som har mycket högre dödlighet. Kan du gissa vad det är?
Svaret är: att leva. Att vara människa har hittills genom hela historien haft 100 % dödlighet. Alla dör. Glöm inte det. Se till att du är beredd till en salig hädanfärd.
Kommentarer
Postat av: Andreas Holmberg
Ja, i hela min barndom nöttes denna mening in. Fattar inte vad det var för fel på den. Tycker t o m att den sjungna begravningsbönen borde sjungas också i högmässoliturgin (åtminstone i fastan) i detta sammanhang. Dessutom uppskattade jag alla präster som efter predikan använde den outsägligt vackra "Lovad vare Gud och välsignad i evighet..." och som efter diverse extra pålysningar sa: "Så till sist från denna plats: Guds frid, som övergår allt förstånd, bevare våra hjärtan och tankar i Kristus Jesus" - eller någon annan s k Apostolisk slutönskan, se http://kyrkanssolvarv.blogspot.com/2012/07/lovprisningar-och-slutonskningar.html Ritualist? Javisst!
Svar:
Torbjörn Lindahl
Trackback
