har jag läst. Inte nu gammal som lerskärvor med kilskrift från Mesopotamien, inte ens så gammal som Bibelns nyaste delar. Men med tanke på att den var en del av sin tids politiska debatt när den kom så får den väl anses gammal eftersom den gavs ut 1997. Varför läser man en så gammal bok? Därför att man finner den på Kupan för 15 spänn och redan länge tänkt läsa någon av författarens böcker. Orsak: När jag gick med i Folkpartiets ungdomsförbund (FPU) i 16-årsåldern (var aktiv några år tills det kyrkliga ungdomslivet tog över) så var författaren ca 30 och en sån som vi unga fpu:are såg upp till. Efter det har jag alltid haft vissa positiva vibbar när hans namn nämnts.
Författaren: Per Ahlmark.
Boken: Det öppna såret. Timbro 1997.
De tidigare böcker av författaren som jag oftare hört talas om - och länge tänkt läsa (men jag är ju som ni märker ständigt efter min tid!) är Vänsterns moraliska skuld, 1991, och Vänsterns och tyranniet. Det galna kvartssekel, 1994.
Några tankar ur boken jag just läst:
1) Demokratier går aldrig i krig med varandra. Det har aldrig hänt. Krig definieras här som militär konflikt mellan oberoende, självständiga stater - inte inbördeskrig- som krävt minst 1000 dödsoffer.* Inga små gränsskärmyttslingar alltså.
Slutsatsen borde vara enkel, vill man ha fred ska man kämpa för demokrati. Ingen annan faktor är så viktig för freden som demokratin. Orsak? En demokratiskt vald regering som lägger krigets börda på befolkningen riskerar sparkas i nästa val. Det hotet drabbar aldrig en diktator.
2. Det är anmärkningsvärt att så många under den s k "vänstervågens" tid kunde ta tydlig ställning för kommunistiska diktaturer.
Och det trots det oerhörda förtryck som kommunismen stått för, både i sovjetisk och kinesisk modell. Och ännu värre är att många av dem inte velat göra upp med sitt förflutna, trots att det tydligt blivit känt vad som dolde sig bakom de kommunistiska fasaderna.
3. Palme var inte den totala förkämpe för demokrati ute i världen som vi ofta gjort honom till.
De förtryckarregimer han i världen kritiserat är förutom Sydafrika nästan uteslutande höger-militärdiktaturer, t ex Francos Spanien eller regimer i Latinamerika. Om kommunistiska diktaturer var han oftast förvånansvärt tyst. Den enda han på allvar yttrat sig mot är Tjeckoslovakien. Annars var det mest anpassning (Sovjetblocket och Kina) eller (bildlig) omfamning som Castros Kuba.
Är Palme verkligen värd den helgongloria vi gett honom som det godas odiskutabla förkämpe i världen?** Hur mycket applåder får han av alla som led under kommunismen?
4. Var fanns vänstervågen egentligen?
Alla vet ju att slutet av 60-talet och hela 70-talet präglades av en vänstervåg med till stora delar marxistiska förtecken. Men var fanns den? Inte ute i den svenska befolkningen i alla fall. Ahlmark påminner om att aldrig sedan början av 1900-talet har den svenska borgerligheten stått så stark som under 70-talet. 73 jämviktsriksdagen, 76 och 79 borgerlig majoritet, helt utan kristdemokrater, ny demokrati (eller SD, tillägger jag). Mitt under vänstervågen! Var fanns alltså den? Tydligen inte bland väljarna i alla fall.
Sanningen är att vänstervågen huvudsakligen fanns bland journalister och kulturelit. Jag hittar inte igen uppgiften hur stor del av dem som gick journalistutbildning under denna tid som var kommunister. Var det 70-80%?*** I allmänna valen lyckades ju vpk precis klättra över 4% och bokstavsvänstern märktes knappast alls.
5. Det blodiga århundradet 1900-talet
Och då handlar det inte om alla som dött i krig, vilket bara det är katastrofalt många, utan om den flera gånger större mängd människor (ca 4 ggr större!) som dött i ideologiskt medvetna och avsedda folkmord och utrensningar. Ahlmark skriver: "Omkring 170 miljoner människor har i vårt sekel (läs: 1900-talet) dödats, av politiska skäl, inte på slagfält. Nästan två tredjedelar av dem har mördats av kommunistiska regimer och rörelser."
Nyttiga påminnelser, utan tvekan.
* Enda kända exemplet där en demokrati förklarat krig mot annan demokrati - dock utan att det ledde till några krigshandlingar - är när England förklarade krig mot Finland efter Finlands allians med Tyskland i fortsättningskriget. Något som USA inte kände var nödvändigt trots att både Enlgand och USA var allierade med Finlands fiende Sovjet.
** när Ahlmark vågar ifrågasätta Palmes eftermäle för utrikespolitiken är det ju självklart att Ahlmark placerar sig själv i icke-pk-hörnet. Men har han verkligen fel? Får man inte sägs det uppenbara: Palme var selektiv i sin diktaturkritik.
( Om någon anser att även jag placerar mig i icke-pk-hörnet genom refererandet av och anslutningen till Ahlmarks syn i denna del så tar jag det med ro och gläder mig över att någon möjligen därmed kan bevara sin fördom mot mig och inte behöva känna sig tvungen alltför hastigt revidera sin uppfattning.)
*** även gruppen studenter bör väl räknas in. Jag minns redovisningen av ett val till kårfullmäktige vid Umeå universitet vid denna tid; "bokstavsvänstern" hade med marginal 50%.
