Torbjörn Lindahl

-Ja, han är sannerligen uppstånden!

 

De orden fick vi - som vanligt! - ropa ut högt tre gånger vid högmässans inledning idag. En grupp ur församlingen fick hjälpas åt att bära in allt för altarets prydande + ytterligare några vaser med påskliljor. Johan celebrerade och predikade, jag bara assisterade.

 

I mässan var det både en vuxenkonfirmation och dopförnyelse för alla. Det innebar bl a att Johan och jag gick omkring och stänkte välsignat vatten över församlingen som påminnelse om dopet. Fin sed!*

 

Vi var inte riktigt så många idag som vi under senaste tid vant oss vid, "bara" 44.

 

En av dem var en kvinna som i många år redan till och ifrån varit med i gudstjänsterna. F d muslim, men sedan många år kristen, från ett muslimskt land. Jag nämner varken namn eller nationalitet pga av de hot hon ofta får pga sitt "avfall" från islam och sin iver missionera bland muslimer. Vi har som sagt känt varandra i åratal, bl a har hon gått en av våra alphakurser, men nu fick vi verkligen tid prata med varandra mer än förr och hon vittnade om sitt liv och sin väg till tro. Hur hon redan som barn blev en sökare; hur hon fann ett häfte med Johannesevangeliet gömt hos sin mormor - och läste det och blev gripen; hur hon som vuxen kristen återvänt till sitt hemland och haft bibel med sig, väl medveten om riskerna men i i tullen fått erfara sådant som inte kan betraktas annat än som rena Gudsingripanden som gjort det möjligt föra Bibeln förbi tulltjänstemännens vakande ögon. 

 

Hennes berättelser skulle kunna ligga till grund för en hel roman!

 

Det händer verkligen saker omkring oss även i detta sekulariserade land.

 

Snabbtur hem för lite vila sen tillbaka till Örnäset där jag predikade i bönhuset, Luleå Fridsförbund. Lite färre än vanligt men många är väl borta under påsken sades det.

Denna gång tappade jag inte tråden och behövde inte erkänna att jag plötsligt glömt vad jag skulle säga i nästa mening, hörde jag när jag lyssnat på Youtube. Däremot ser jag ut som en gammal man (!) när jag stapplar fram och tillbaka till talarstolen. Tur att huvudet ännu är något så när i behåll. Snart får jag väl be om ett bord så jag på äkta laestadianskt vis kan "sitta bakom bordet" när jag predikar.**

 

 

* även om man säkert kan finna något citat av Luther någonstans där lärofadern ifrågasätter dylika bruk, i vart fall anser dem vara icke-nödvändiga. Men varför låta Luthers huvudinsats i kyrkolivet vara att göra det tråkigare?

 

** Nej, förresten. Det är ju alltför idogt stillasittande som gör mig stel i höften har jag på senare tid börjat inse. Jag borde istället bli som Ulf Ekman under Livets Ord-tiden: gå fram och tillbaka över podiet under predikan.