Torbjörn Lindahl

Men idag var jag inte i Hertsökyrkan.

 

Mats tog med mig och två andra ur gudstjänstförsamlingen i sin bil och vi drog till Sirillus i Överkalix där vi fick deltaga i biskopsliturgi ledd av metropoliten Cleopas. Även Åsa Nyström var inbjuden och kom tillsammans med sin adjunkt och domprosten. Metropolit i de ortodoxa sammanhangen kunde kanske jämföras ungefär med ärkebiskop fick jag efteråt förklarat av en av mina ungdomsvänner som tillsammans med sin hustru sedan länge tillhör den ortodoxa gemenskapen. Även ytterligare några som jag kände redan som ung fanns på plats. Och så givetvis Bengt Pohjanen (nu: fader Benedict) med hustru Monica. De två hade Mats och jag träffat på Olssons café för några veckor sedan och då fått inbjudan till denna helg/ församlingshögtid.

 

Som alltid när man deltager i ortodox liturgi får man en upplevelse av himmelen, även om man inget förstår, utöver de frekvent återkommande Herre, förbarma dig vilket sjöngs på svenska av den lilla kören. Vad är det som ger himmelskänslan? Liturgin? Rökelsen? Eller rent av att man faktiskt är i himmelen för en stund?

 

För några årtionden sedan, tiden efter det att Bengt konverterat, deltog jag på inbjudan, flera gånger på liturgier och vigilior i Överkalix. Och när jag kom därifrån var jag ofta så gripen att jag knappt kunde ta mitt eget celebrerande på allvar. Jag tänkte då många gånger: förr eller senare blir jag ortodox. Och när jag såg högmässoförsamlingen framför mig - de flesta pensionärer - så tänkte jag: om 15 år är de flesta borta (döda) då kan jag i frihet konvertera utan att upplevas svika min hjord.

 

Men sedan dess har det gått 20-25 år (minst!) och något har hänt. Gudstjänstförsamlingen är inte utdöd och medelåldern betydligt lägre. Så vad ska man göra? Som skomakaren förbli vid sin läst?

 

I bilen på väg hem från Överkalix fick jag sms från en av våra kyrkvärdar som berättat att det varit 79 i högmässan i Hertsökyrkan.

- Var det något särskilt, undrade jag.

- Kör från Fridsförbundet, blev svaret.