Torbjörn Lindahl

Lite annorlunda  blev det idag*. Redan tidigare var det bestämt att Bosse skulle vara borta några veckor. Alltså skulle Johan hålla högmässan. Och han hade bett mig predika. Men dessutom blev Johan sjuk så han hade bett Mats vara liturg.

 

Alltså fick Mats och jag som präster tjänstgöra tillsammans. Något vi tidigare gjort i Nederluleå på 80-talet och några gånger när jag hälsat på honom under hans kyrkoherdetid i Malmberget/Gällivare. Riktigt roligt. Och när vi åkte till kyrkan frågade jag Mats om jag fick sjunga litanian. Roligt få göra det åtminstone någon gång per år. Ok, tyckte han.

 

Som inledning av predikan nämnde jag något om alla texterna. (En sådan avsedd kort inledning kan, om inspirationen rinner till, bli väl så lång som predikans  huvuddel, anförtrodde jag Mats i bilen.)

 

Utifrån Gt-texten, där Elia måste fly för drottningens hot, talade jag om den förföljelse av kristna i världen som är mycket större än det normala nyhetsflödet och samhällsdiskussionerna låter oss ta del av. Jag upprepade det jag sagt förut: gruppen "kristna" är, hur man än räknar, världens mest förföljda grupp. Och även vi i vårt land bör vi nog bereda oss på att utrymmet för profilerat kristet liv blir allt mindre i det offentliga livet.**

 

Trösterikt att då även få citera episteltexten "När han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den."

 

 I inledning till evangeliet talade jag om kvinnan: var hennes kärleksbevisning mot Jesus ett sätt att söka/vinna förlåtelse eller ett tecken på att hon redan genom tron tagit emot den? För en lutheran, det senare.

 

Men när jag då äntligen nådde till den avsedda huvuddelen av predikan så fokuserade jag på Jesus, hans attityd och handlande mot kvinnan.

 

1. Han försvarar henne. 

Genom den berättelse han ger Simon. Ger kvinnan fritt tillträde till honom själv.

 

I samband med det gjorde jag en liten utvikning och talade om hur viktigt det är att alla i en gudstjänstförsamling har en öppen attityd mot "nya" människor och välkomnar dem in i gemenskapen.***

 

2,  Han upprättar henne.

Kanske lika mycket inför Simon och hans fariseiska vänner som inför Gud när han ger henne en öppet uttalad förlåtelse.

 

 Lite sedan om att Jesus lämnat himmelrikets nycklar på jorden. Och ett av mina favoritcitat: "Riktigt viss om att Gud finns blir man när han förlåtit ens synder".

 

3. Han sänder henne.

Gå i frid.

Och inte bara för att bevara friden privat i sitt eget hjärta, utan för att ge den vidare. Jesu ord i bergspredikan: "Saliga de som skapar frid, för de ska kallas Guds barn" (Mt 5:9).

 

Vid kyrkkaffet avslöjade kantor Anders för mig att det postludium han spelat var Ukrainas nationalsång. Hur många vi var vet jag inte exakt då kyrkvärdarna pga kyrkkaffeansvar inte hunnit med statistiken innan jag for.

54 har kyrkvärd meddelat senare.

 

Väl hemma efter kyrkkaffet blev det övningskörning. Det gick bra för sonen men det var jag som höll på att krocka på väg till utsett övningsställe eftersom jag pratade instruerande medan jag körde och uppenbarligen brast i uppmärksamhet. Tur att eleven var uppmärksam på högerregeln.

 

 

* "idag" när jag började detta inlägg. Igår när jag skrivit färdigt och publicerar

 

** tydliga tecken finns på en sådan utveckling, men det får bli ett annat inlägg

 

*** efter gudstjänsten uppmanade jag människor att vid kyrkkaffet försöka sitta med någon man tidigare inte känner och presentera sig för varandra. Viss effekt fick det nog.