Torbjörn Lindahl

Eller skulle man kalla helgen för första maj-helgen? Nu har jag aldrig känt mig starkt sammanbunden med den s k arbetarrörelsen så upplevelsen att det är dagen då man ska gå ut under fanorna har jag aldrig ägt. Min nästan enda koppling till dylikt i barndomen var en titel som pappa brukade nämna. En lååååång titel. Första-maj-demonstration-talarstol-vattenkaraff-påfyllare. Dock minns jag det år på 60-talet då statsminister Tage Erlander kom som talare till Luleå på första maj. Då gick t o m min ytterst borgerlige pappa ut och tog ett kort till sin diabildssamling. Senare under tonåren hände det att vi några kompisar gick och stod högt upp på läktaren i sporthallen (Nu: Luleå Energi Arena) och åhörde talet och sjöng med i Internationalen - även om åtminstone jag hade känslan att detta var något man absolut inte fick göra. Vi får väl se om det i sociala medier dyker upp något i smyg tagit fotografi. Men det får väl läggas i högen av ungdomligt oförstånd och vilja testa gränserna! Vi kan ju kalla sångdeltagandet för konstnärlig yttring så blir det acceptabelt. I vart fall är det ju alltid roligt sjunga av full hals i sällskap med en stor skara. Ungefär som när man klämde i med Bereden väg för Herran i fullsatt* Örnäsets kyrka på första söndagen i advent varje år. Ett annat roligt minne var att min tvillingbror lyckades sälja ett Biafra-märke till dåvarande (s)-partisekreteraren Sten Andersson.

 

På senare år har ju första maj för mig helt dominerats av mc-körning fyrkanten runt med surr med gammal kamrat på Storgatan i Älvsbyn och palt i Piteå. Men också det nöjet är nu, av stroke-skäl, över.

 

Alltså Valborgshelg!

 

Redan om fredagen åkte yngre son och jag mot Umeå för besök hos tvillingbror med fru. På lördagen middag hos yngre brodern med fru till vilken (frun alltså) jag fick överlämna en över sju månader försenad födelsedagspresent (hon fyller år samma dag som min tvillingbror och jag). Sen iväg för att se majbrasa och höra vårtal av (s)-politikern Levi Bergström** och höra sång av Backenkören (manskör). Tyvärr var mikrofonerna felriggade så man hörde inte melodistämman. Men även de stämmor som hördes lämnade en del övrigt att önska tyckte mina två körsångsvana svägerskor.

 

Nå, det är ju trots allt första maj som Valborg har namnsdag. Så lite valborgsfirande kan man ägna sig åt även första maj. Vi gick i högmässa i Grisbackakyrkan*** där min bror predikade. Kan jag säga annat än att predikan var bra? Träffade även gamla vänner som jag känt länge, hon sedan Uppsalatiden på 70-talet, han sedan den tid på 90-talet då jag började engagera mig i Svenska kyrkans fria synd. Men i vårt samtal idag så påstod han att vi setts redan i Uppsala, men det minns jag inte.

 

Nu är jag hemma så inbrottstjuvar göre sig icke besvär!

 

 

* men det var för länge sen så länge sen

 

** honom har jag mött tillräckligt i kyrkomötet. När jag hörde talet, som var av den vanliga rektors tal vid skolavslutning-modellen, dvs ta hand om varandra och gör något gott mot någon som behöver, så viskade jag till min tvillingbror (som också är luthersk präst): "sedvanlig lagförkunnelse" (ett uttryck som Dag Sandahl ofta använde då han åhörde div i kyrkomötet som framfördes under namn av evangelium). Brodern nickade.

 

För att nu inte verka alltför onödigt (s)-kritisk kan jag väl berätta att Levi Bergström en gång i något sammanhang i kyrkomötet gav ett intressant vittnesbörd. Han hade varit gäst på ett "kyrkomöte" (motsv) i luthersk kyrka i Afrika, och berättade - inte helt utan viss entusiasm tycktes det mig - om högljudda "karismatiska" inslag: bön och lovsång. Den gången viskade jag till mig själv - och så blir jag vid detta återberättande "som av en händelse" (s)-kritisk igen - "Men de grupper inom svenska kyrkan som hos oss skulle vara den grund på vilken något sådant växer fram dem har ni sossar alltid bekämpat." Och det tänkte jag alltså åratal innan jag genom den socialdemokratiske författaren Jesper Begtssons bok Reformismens väg fick svart på vitt att detta bekämpande varit medveten socialdemokratisk vilja i 100 år.

 

*** namnet Grisbacka har inget med grisar att göra upplyste min svägerska utan att det på platsen bott en person vid namn Griis ( två ii)