Torbjörn Lindahl

av fredagen alltså

 

På aftonen - efter stiftsfullmäktige och snabbtur till Hertsökyrkan - blev det fredagstimmen i bönhuset. Det är Fridsförbundets verksamhet för barn och unga. Men redan för många år sedan då man märkte att skjutsande föräldrar riskerade sitta sysslolösa i väntan på hemfärd med sina barn, beslöt man göra en vuxengrupp också. I den gruppen och dess bibelsamtal har under åren många deltagit som inte har barn i barn- eller  ungdomsgrupperna. I vuxengruppen hade jag blivit ombedd tala. Ämnet var I världen men inte av världen.*

 

Nu var det ovanligt få vuxna med och dessutom hade man bestämt att ungdomarna borde vara med och höra så plötsligt hade jag en rätt annorlunda åhörarskara än jag förväntat mig. Innebar väl ingen avgörande förändring i innehållet annat än att jag lade betoningarna lite annorlunda.

 

Ordet världen kan i Bibeln syfta på tre olika företeelser:

1. Hela jorden, hela skapelsen 

2. Samhället och livet i det

3. Den mot Gud upproriska tillvaron

 

Det är väl de två första betydelserna vi har i åtanke då vi säger att de kristna ska vara i världen, men den senare vi tänker på vid orden "Inte av världen".

 

Jag inledde föredraget med att berätta ett vittnesbörd jag hörde av en ung man för många år sedan. Han var uppvuxen i ett kristet hem och hade alltid bekänt sig som kristen. Men under ungdomsåren upplevde han ofta ett otillfredställande vacklande hit och dit, ena foten i Guds rike och den andra i världen liksom. Men sedan han kommit till en mer stabil tro uttryckte han att nu står jag med båda fötterna....i världen - och hjärtat i Guds rike!

 

Tänkvärt minns jag att jag tyst sade för mig själv.

 

I en kristens och i en kyrkas/församlings relation till världen finns två diken; dels assimilering dvs att man anpassar sig till världens (omgivningens) värderingar och dels getthoisering dvs att de kristna sakta alltmer isolerar sig och i praktiken inte träffar andra än dem som är aktiva i samma andliga sammanhang som en själv. 

 

Skälet till det förra är ofta att man vill ha världens bekräftelse och uppskattning och att man inte vill provocera omgivningen med en alltför profilerad biblisk bekännelse. Skälet till det senare är att man vill värja sig mot just den typen av anpassning.

 

Men nu finns ett tredje förhållningssätt för en kristen och en församling när det gäller världen:

 

Det var ju det som var de första kristnas attityd och något vi verkligen borde lära våra ungdomar sträva efter. Skillnaden mellan en kristen och ett världens barn borde huvudsakligen inte vara att den kristne avstår div "världsliga nöjen" och annan syndig och okristen livsstil, utan att den den kristne bekänner sin tro, inte bara med ord utan med  goda gärningar som människor kan se (och nu tänker jag kanske mest utifrån ungdomars perspektiv): att t ex göra gott mot den som är ensam eller mobbad, vara aktiv kompis med den som ingen annan vill vara med osv.

 

Kort sagt: göra det goda och inte bara avstå det onda (syndiga).

 

 

* i min förberedelse förutsatte jag att det uttrycket står i den formen i Bibeln, men jag tvingades erkänna att jag inte fann det, utan att uttrycket snarast är (måste vara) en sammanfattning och sammanställning av sanningar som finns i den Heliga Skrift. Någon som är mer bibelkunnig än jag kanske erbjuder sig slå mig på fingrarna