Torbjörn Lindahl

har jag läst om i två olika böcker.

 

Kattmamman av Bosse Johansson köpte jag redan för drygt två år sedan när jag under mitt korta vikariat i Gällivare, på väg dit eller hem, stannade till för kaffepaus i Vippabacken vid Överkalix. Dock blev boken oläst - fram tills för någon vecka sedan.

 

Då drog nämligen Mats med mig på ett föredrag på Museet om transporten av krigsfångar från norra Norge via Luleå efter krigets slut. Och när vi ändå hört ett föredrag med världskrigsanknytning kunde vi väl höra ett till, tänkte jag, och lockade några dagar senare med Mats till Björkskatan för att höra ett om nazister i Norrbotten. Tyvärr hade jag i annonstexten blandat ihop klockslag med datum så det var inget när vi anlände. Nå, vi fick en kopp kaffe på fiket och en trevlig promenad. När rätta föredragsdagen sedan infann sig var Mats upptagen och jag tappade lusten gå ensam.

 

Men när jag insåg att föredragshållaren var författaren till ovannämnda bok beslöt jag gripa mig an den. Och mer nyfiken blev jag då Mats berättade att "kattmamman" ännu levde i den by där han fick sin första prästtjänst. Och att han träffat henne.

 

Huvudpersonen är en telefonstationsföreståndare i en norrbottnisk kommun. I en historisk roman är kanske detaljer i huvudpersonernas liv skapade av författaren, men själva saken är sann.

 

I boken finns även en förteckning över kända* nazister i Norrbotten (varav några präster). I boken nämns många ortnamn som man känner igen. Dock har Överkalix, Morjärv, Kalix och Kalix älv givits andra namn men blir lätt identifierbara för den som kan något om Norrbottens geografi. Särskilt som Luleå, Piteå, Boden, Råneå, Haparanda, Övertorneå, Pajala, Tärendö, Gällivare och Kiruna nämns med sina rätta namn för då blir det ju inte mycket kvar i östra Norrbotten. Även lägret i Storsien - av kommunister kallat koncentrationslägret - där kommunister hölls under kriget, finns med i handlingen. De starka politiska motsättningarna blir tydliga och även attentatet mot Norrskensflamman finns med.

 

Ingen bok som lär ge författaren nobelpris men intressant för en norrbottning - särskilt som god vän och kollega haft huvudpersonen som deltagare i både gudstjänster och syförening.

 

 

* kanske inte alltid välkända för allmänheten men sådana som kan letas fram i arkiven såsom medlemmar i nazistiska organisationer eller prenumeranter på nazistiska tidningar

 

- - - - -

 

Sen blir det resa över Atlanten för nästa bok, vilken rekommenderades av flitig bloggkommentator efter mitt inlägg 26 nov.

 

Tara Westover: Allt jag fått lära mig.

 

Ytterst gripande bok om att växa upp i sekteristisk miljö och om kampen och svårigheten ta sig ur den. Jag säger bara: Knutby är endast förnamnet! Även om inga mord finns med i denna bok. Och det riktigt sekteristiska är nog författarinnans egen uppväxtfamilj - och en krets kring dem. Inte hela församlingslivet.

 

Familjen bor i en del av USA där mormonkyrkan är den dominerande. Dock bor dom på landsbygden, ganska enskilt. Mamman är självlärd naturläkare som botar allt med örtextrakt och homeopatiska mediciner hon själv tillverkar. Hon blir också med tiden självlärd barnmorska för kvinnor i grannskapet som - liksom hon själv och maken - misstror all offentlig sjukvård.

 

Fadern är skrothandlare och byggare som färdigställer lador och stora byggnader i grannskapet. Grävmaskin, traktorer och lastbilar finns på gården. Och det förefaller som om fadern är den riktiga sekteristen. Dom går visserligen i sin församlings kyrka men tycker att de flesta som går där är hedningar eftersom kvinnor bär kjolar som slutar ovanför knäna eller låter sina barn gå i allmän skola (och utsättas för socialistisk indoktrinering)  eller anlitar samhällelig sjukvård och riskerar bli förgiftade av penicillin!

 

Sekterismen i familjen är alltså inte bara rent religiös utan också politisk och social. Familjen lever med tron på jordens snara undergång och har därför byggt upp ett stort lager av mat, (hemgjorda) mediciner, vapen (om polisen med våld skulle vilja tvinga dem ur deras trygga hem) har en nedgrävd tank med tusentals liter bensin  och byggt ett skyddsrum.

 

Avståndstagandet från samhället innebär också att barnen inte får gå i skola. Författarens äldre syskon gick några år i småskolan, sen tog det slut. Det räcker att man kan läsa och skriva, resten är socialistisk indoktrinering , tycker pappan. Tara (bokens jag) är yngst i syskonskaran och går aldrig i skolan. I några år bedriver modern hemundervisning men efter en tid tar det slut.

 

I mitten av tonårstiden börjar hon dock intressera sig för studier, bl a inspirerad av äldre bror som brutit sig loss och flyttat hemifrån. Hon finner då i huset div böcker som hon börjar studera på  egen hand. Genom extrajobb i en butik i byn får hon lära sig använda dator.

 

Trots att hon inte gått high school lyckas hon till slut klara ett inträdesprov till högre utbildning och ger sig ut på en vandring i livet - när hon som 17-åring första gången kliver in i ett klassrum vet hon inte vad förintelsen är och tror att europa är ett land (inte världsdel) - som till sist tar henne både till  Cambridge och Harvard.

 

Gripande?

 

Skämtar du?