Torbjörn Lindahl

på lokala fiket Lilla skafferiet med god vän. Planen var att Mats skulle komma med och att vi sedan skulle ta oss till stan och promenera på isvägen. Men därav blev intet för på morgonen ringde Mats och meddelade att han prioriterade att fara ut till stugan istället. Alltså fick jag själv ta mig till stan och göra två enkla ärenden. Men när dom var klara så hade moln börjat skymma solen, så lusten till promenad på isen falnade.* Alltså gick jag hem. 

 

Väl hemma blev det under eftermiddagen a) TV-tittande på sändningar om Ukrainakriget; b) lite övningar enligt program jag fått av sjukgymnast; c) middag till vilken Mats blev bjuden.**

 

Sent på kvällen lockade Simon med mig på rejäl promenad.

 

---

 

 

* ska man gå ut på isen ska det vara soligt väder!

 

** synnerligen lämpligt insåg jag senare då jag i tidningen läste att det var hans namnsdag

 

heter en bok av John Bunyan - han som också skrev Kristens resa - som min gamle kamrat skrivit om på sin blogg. Fick lust köpa den och kollade därför på nätbokhandlare, men hejdade mig i sista minuten; olästa böcker har jag nog av. Men sannolikt är den läsvärd.

 

I övrigt bestod dagen av läkarbesök på sjukhuset (inget allvarligt att oroa sig för) på förmiddagen och mässa i hemmet hos pensionerade diakonen Tommy under eftermiddagen.

Simon och jag tog en promenad till stan under eftermiddagen. Jag funderade på att ta rollatorn men Simon tyckte jag skulle nöja mig med käppen.

- Du går snabbt nog med den.

 

Väl inne i centrum hade Simon ett ärende som snabbt var avklarat, sen gick han hemåt igen. Jag dröjde mig kvar en stund i förhoppningen att kunna hoppa på samma buss som Mats sagt han skulle åka med. Men ingen Mats på bussen. Väl framme i Hertsökyrkan fick jag förklaringen. När han stod vid hållplatsen några minuter före utsatt tid, kom föregående buss nästan 10 minuter försenad. Då tog han den istället.

 

Nå, skälet att vi båda for till kyrkan gissar ni väl. Askonsdagsmässa.

 

Bosse celebrerade och predikade. Mats hjälpte med distributionen av både aska (kors på pannan) och Kristi blod.* Exakt antal.vet jag inte men en bra bit över 30 deltagare skulle jag gissa.

 

Nu har fastan börjat. 

 

 

* inspirerad av våra koptiska vänner säger jag kropp och blod om det som utdelas i nattvarden, inte vin och bröd.

var jag till idag. Som gäst. Brodern till vännen Tommy Eriksson begravdes och jag blev inbjuden tillsammans med gamle prästkollegan Arne Söderström som jag hämtade vid hans äldreboende.

 

Det är väl inte min uppgift att recensera enskild begravning, men jag måste få uttrycka att jag inte är ett med den ökade tendens till viss upplevd pratighet - som blir allt mer påtaglig för varje år som går och delvis blivit kodifierad i senaste handbok, t ex att man före första psalmen kan säga några korta inledande ord av typen "vi är samlade för att följa N.N....och överlämna honom i Guds händer". Och sen att prästen pålyser alla psalmer så man inte vågar lita på nummertavlan och folks normala förstånd: när orgeln börjar låta är det dags att sjunga. Och eftersom kära läsarna är väl medvetna om min grundhållning i kyrkliga frågor så säger jag som ofta ju förr desto bättre.

 

Men det var givetvis en glädje kunna vara med och visa respekt för en person jag träffat flera gånger och kunna bereda gamle prästen Arne en möjlighet vara med. Han kände den bortgångne bättre än jag.

 

fick jag förrätta idag. Eller, när vi i svenskkyrklig ordning gör detta så är det ju ofta inte bara kommunion utan hel nattvardsgudstjänst. Så även idag. Två psalmer men läst nattvardsliturgi. Även tre anhöriga till den äldre kvinnan var med.

 

Hennes son och jag bröt upp samtidigt. Men när vi tog hissen ner gick det inte lika bra. Den fastnade.

- Tur att jag har lite bröd och vin kvar i väskan, tänkte jag. Då klarar vi oss en tid utan att svälta ihjäl.

 

Tel till nödnumret som fanns angivet i hissen. Men dom hade inte längre serviceavtalet fick vi veta. Men innan vi hann kontakta annan operatör började hissen röra sig och stanna vid en våning. Vi valde då kliva ur och gå ner. Min färdkamrat som har sin mors adress i huvudet lovade ringa då han kom hem. Han ringde även sin syster som var kvar hos modern och uppmanade henne låta bli hissen när hon skulle fara.

 

Lite spännande, men lyckligt slut. Hoppas ingen annan fastnar innan serviceman gjort sitt.

 

Ikväll var det sedan bastu. Mats och jag hade flyttat bastudag från onsdag för att kunna ha lite fastlagsfest med några kollegor. Tyvärr kunde ingen av dem komma så vi blev ensamma. Men vi fick efter bastun sitta hos Mats och titta på filmen Barfotarop. lntressant påminnas om detta embryo till den stora folkväckelsen under artonhundratalet. Men rent filmmässigt var det väl en amatörproduktion.

 

fick jag om eftermiddagen av äldre sonen Jonas. Han sms:ade under förmiddagen att han ville komma på besök så han slapp sitta ensam hemma och se Luleås insats i CHL-finalen. Och sen åt han tacos med Simon och mig..Trevligt givetvis. Och det är märkligt; som förälder gläds man alltid när man ser vuxna barn tillsammans.

 

Hockeyn blev till slut spännande men Luleå förlorade med 2-3. Gjorde ett självmål också, hur hade det annars gått? Dock innebar besöket att jag avstod Fridsförbundets årsmöte (som jag funderat mycket på om jag borde deltaga i eller inte, jag är medlem), och att mitt framfödande av struktur till morgondagens predikan blev uppskjuten några timmar. Men ca 21.30 skedde förlossningen.

 

Nu hänger det på att trogna förebedjare är med mig så frimodigheten och tankens (tillräckliga) klarhet är hos mig i morgon.

 

att redigeringen av inledningen av gårdagens bloggpost på ett sådant sätt att ordet klimatförnekare kunde bli rubriken var givetvis inget annat än ett enkelt trick för att locka läsare.

 

Nu blev det kanske inte någon tydlig ökning av antalet läsare under gårdagen. Däremot var flera kommentatorer på gång. Fyra kommentatorer, varav en två gånger, är något jag knappast upplevt på åratal. Kul med lite debatt!

 

Nåt annat som inte är lika kul, Luleå förlorade hemma mot Leksand när jag nu för tredje-fjärde gången på flera år gick till ishallen igen. Det var tidigare vaktmästaren i domkyrkan som lockat med mig. Men att gå på hockey med Arne var kul. Han har  årskort på hemma-stå men valde för sällskaps skull sitta med mig på en av pensionärsläktarna. Tack för det!

 

har jag ibland blivit kallad. Med rätt eller orätt vet jag inte. Jag tror absolut att klimat finns - och kommer att finnas kvar så länge världen består. Då är man väl ingen klimatförnekare! Vad jag däremot kan känna mig osäker om - absolut inte förnekar! - är att den uppvärmning av jorden som kunnat konstateras de senaste århundradena till övervägande del skulle ha sin orsak i sådant som människor gjort eller fortfarande gör.

 

Nå, om det nu är så att människans påverkan på klimatet är så stor som det sägs då är det givetvis viktigt försöka få ner koldioxidutsläppen i världen så mycket och så snart det går. Så långt är jag med.

 

Men nu har det nått mig att Sveriges andel av världens samlade koldioxidutsläpp bara är 2 promille (två tusendelar). Då inställer sig frågan hur angeläget - i ett världsperspektiv - det är att just Sverige till stora kostnader och Mycket möda och stort besvär satsar på att eliminera vår ytterst blygsamma del av jordens totala koldiixidutsläpp?

 

Varför inte istället satsa på förnyelse av kolkraftverk i Indien och Kina? Våra resurser skulle kanske göra både mer och snabbare nytta där. Men sånt får man inte säga. Varför inte, undrar jag.

 

Idag var fyra teologer varav tre präster ute och åt lunch på Indian Garden. Bosse, Mats, Anders och jag. Roligt som alltid. Samtal om Svenska kyrkan givetvis, men inga citat eftersom ingen av bröderna lovat mig att det som viskas i hemlighet också ska ropas ut från taken.

 

Men jag kan ju i alla fall berätta att Bosse frågade om jag vill predika i Hertsön på söndag. Det vill jag.

 

Lite ärenden sen å* bank och sportaffär.

 

Sent på kvällen for Simon och jag och handlade, vår tisdagsvana - pensionärsrabatt på Kvantum! - trogna.

 

Idag fick jag också, till min stora förvåning, skriftlig kallelse till Hörcentralen om ca två veckor. Kanske bäst inte ta ut glädjen i förskott denna gång.

 

 

* Obs! å inte på. Idag fick jag nämligen månadens nummer av Grönköpings Veckoblad

 

mötte jag idag.

 

Simon och jag hade tagit en promenad och efter en runda på några kilometer hade vi bara några hundra meter kvar. Då sa jag till Simon att nu kan han gå i sin egen snabbare takt och inte behöva anpassa sig till min makliga fart. Och då kunde han ju sätta på kaffe också, ropade jag efter honom, vilket besvarades med 👍.

 

Men strax innan han började dra ifrån mig hade vi passerats av yngre kvinna som tydligen trodde att lätt rörelsehindrad äldre man snöpligt blev lämnad av sin följeslagare, så hon väntade på mig och frågade om allt var ok och om han övergett mig. Jag försäkrade att allt var ok att han var min son, nu på väg sista biten hem. Om hon sen tyckte särskilt synd om mig likafullt vet jag inte, men i vart fall erbjöd hon sig slå följe med mig sista biten. Inte mig emot, hon var ytterst trevlig. Och det visade sig att vi bor i samma hus. Några våningar lite snett  över mig hade hon lägenhet. "Mitt emot den stora tallen", dvs den som ger skugga på min altan mitt på dagen.

 

Oväntat, men trevligt möte. Och när jag kom hem var kaffet på G.

 

tyckte min gamle kamrat i kommentar till föregående inlägg. Ingen jämförelse med ansiktsboken således. 

 

Skälet till att jag understundom driver med Facebook är att jag är notoriskt allergisk mot sånt som alla gör eller är med i bara för att alla andra gör det eller är med i det. Min bror och svägerska har visserligen upplyst mig om att gäller det vad alla andra gör då kan man skippa Facebook också för numera lär alla vara på helt andra plattformar. 

 

Tycker ni att detta är en fobi hos mig så respekterar jag det. 

 

Nu är det snart söndag - enligt klockan. Helgens ingång har Simon och jag redan firat genom att sjunga några verser från sv ps 512. I morgon blir det högmässa f m och predikan i bönhuset eftermiddag.

 

Eftersom jag, som oftast nu som pensionär, sällan på tillräckligt nära håll för att på allvar bry mig, stöter på kyrkliga saker värda en bloggpost, får jag nöja mig med vad jag kallar facebookuppdateringar, dvs enkla omnämnanden av sådant som timat i vardagslivet och möjligen är roligt för mig personligen men är helt utan intresse för någon som befinner sig mer än en meter härifrån.

 

Det sätt på vilket jag ännu hänger med är att jag ännu inte helt tappat mitt fadersarv dvs lusten och förmågan fixa små praktiska enkla saker i hemmet. Att man dessutom har en ännu hemmavarande son som också tycker dylikt är roligt gör ju inte saken sämre.

 

Fixande av praktisk hållare för min kryckkäpp*

 

blev det. Den glädje jag i natt uttryckte över att igår ha fått en återbudstid på hörcentralen idag på förmiddagen. Redan innan motorvärmaren slagit på i garaget fick jag ett sms att min tid "avbokas pga sjukdom". 

 

Har jag varit för dålig på att be nya Fader vår dvs Vår Fader med formuleringen "utsätt oss inte för prövning"?

 

Som vanligt med viss regelbundenhet, firade jag mässa hos  funktionshindrad f d församlingsanställd idag. Sex deltagare. Varav en prästkollega som var på besök I tjänsteärende.

 

På kvällen gick Simon och jag till husets hobbyrum utrustade med div verktyg för att reparera trasig skohylla som stått I källarförrådet alltför länge redan. Vi blev inte helt klara så det dröjer lite innan resultatet kan beskådas.

Glädjebesked! Fick jag idag via telefon. 

 

Det var från Hörcentralen på Sunderby sjukhus som erbjöd en avbokad tid i morgon förmiddag. Jag som stått i kö sedan början av augusti för att prova ut nya hörapparater och fått veta att det är tio månaders väntetid. Nu behöver jag inte vänta till början av juni. Kan man annat än bli glad?

som den lär kallats i media lyckades astronomikunnig gammal kompis fånga på bild den 22 januari Enligt uppgift skulle den vara synlig nära Capella idag. Eftersom jag mycket väl vet vad Capella är för stjärna, prövade jag titta ut men fick då inse hur en amatörastronoms vardag är: finns det något roligt titta efter då är det mulet. Men bilden jag fick kan ni få se.

på bloggen ligger stadigt på högre nivå när jag skriver varje dag. Ser just att senaste 30 dagarna har antalet unika besök per dag varit över 100 varav 7 dagar över 150. Rådet till alla bloggare - om dom nu gärna vill ha fler läsare -  måste alltså bli: blogga oftare. Iofs kan ju artikelserien om Kvinnor som präster ha tilldragit sig visst intresse, men den förklarar inte riktigt en hel månads statistik då den bara pågått vissa dagar under de senaste två veckorna. (Liten men synlig ökning under den tiden.)

 

Nu gäller* det hitta något nytt intressant skriva om så kära läsarna inte tappar sugen. Men nu blir det söndag och då tar statistiken alltid ett skutt uppåt.

 

 

* råkade stava fel så det blev jäller (ett ord som, vad jag vet, inte finns). Då valde rättstavningen av sig själv, utan min förskyllan: jäklar. Tur jag såg det innan publicering.😀

 

Eftersom yngre dotter ej hört av sig får jag förutsätta att hon kom med planet, både till Arlanda och sen till Spanien. Nu ses vi inte förrän andra halvan av april.

 

Idag tog jag promenad in till stan och tillbaka. Tog inte rollatorn utan bara käppen. Med rollatorn kan man ta igen sig på sittbrädan en stund om man behöver men med bara käpp som stöd måste man stå hela tiden. Står jag stilla en stund blir jag lätt vinglig. Alltså behov av lyktstolpe e dyl att luta sig mot. När jag gjorde det vid kyrkogården kom just två kvinnor gående förbi och tyckte det såg lite oroväckande ut så dom stannade  och frågade hur det stod till.

- Bra, sa jag och förklarade mitt behov stödja mig mot något vid stillastående. Gick sen vidare utan problem.

 

Kaffe på Condis med Anders Joelsson. Det var verkliga skälet till promenaden. Han och jag brukar ses i det ärendet då och då.

 

blev det idag för Simon och mig. Om eftermiddagen promenerade vi till henne och fikade tillsammans. Eftersom onsdagar numera är promenaddag för Mats och mig så följde även han med. Underrlättande för mig som har aningen svårt höra vad Maria säger.

 

I morgon flyger hon till Spanien och blir borta i knappt tre månader. 

 

Middag sen hos Mats tillsammans med vänner från Uppssla som är här för att slutbesikta utbyggnaden i sin sommarstuga. Den manlige hälften av det gästande paret följde sedan med Mats och mig till bastun. Efter bastun redogjorde Mats lite för den ortodoxa synen på kvinnor som präster.

känns det som idag när jag äntligen kommit till slutet av serien om utvecklingen inom svenska kyrkan efter att prästämbetet öppnats för kvinnor. Elva inlägg blev det till slut. När jag började trodde jag kanske på fem eller sex avsnitt. Men hela tiden kom jag på något nytt som måste kommenteras.

 

Ja, ja. Nu är det slut för den här gången. Nu återstår bara fredag kväll (18.30) då jag på Fridsförbundet ska tala - inte som här om den kyrkopolitiska utvecklingen, utan - om vilka skäl som kan anföras för att prästämbetet ska innehas av män.

 

Men när jag säger att dagen blev vilo så betyder det inte att det bara blev fåtöljen. Mitt på dagen gick jag fram och tillbaka till stan och på kvällen var jag på samtalskväll på Fridsförbundet. Det betyder att styrelsen bjuder in till ett fritt samtal - där alla får yttra sig men inga beslut tas - om något som känns angeläget. Ikväll var det framtidsfrågorna igen. Samma som sist en gång till alltså. Men med tillägget: kommer Fridsförbundet kunna uppleva att relationen till svenska kyrkan blir annorlunda om den präst som sökt och erbjudits tjänst i Örnäset eventuellt slutligen tackar ja? 

 

Idag om förmiddagen ringde min Gamle kamrat och berättade glatt att han i sina gömmor hittat en bok som han inte ens mindes att han hade. Med en lapp i som bokmärke. Något han tog som tecken på att han läst delar av boken. Eftersom han tyckte den verkade intressant beslöt han sig för att läsa ut den. Men döm om hans förvåning när han fann mitt namn på försättsbladet. Därför detta glada bud i telefon:

- Jag har en bok som du äger.

Och jag fick då oväntat svar på min återkommande undran var en bok tagit vägen som jag vet att jag har (haft) men inte kunnat finna igen trots flerfaldigt sökande i bokhyllorna.

 

Bengt Birgersson: Som stjärnor i Herrens hand. Perspektiv på Ordets ämbete. Prästmötesavhandling inom Missionsprovinsen.

 

Naturligtvis har jag läst den också. Enligt gamle kamraten var den full med understrykningar och marginalantecknigar. Det beror kanske på att jag fick uppgiften av SPT (Svensk pastoraltidskrift) att recensera den när den utkommit. Jag drar mig till minnes att jag satt med min lilla laptop och skrev stora delar i kyrkstugan.

 

Klart läsvärd bok tycker jag - fortfarande. Och redan när jag läste den tänkte jag - även det tänker jag fortfarande - den här borde mina vänner laestadian(predikant)er läsa och få lite mer kunskap i ett ämnesområde som ofta är en vit fläck i väckelsesammanhang (även andra än laestadianska!)

 

Nu hoppas jag inget annat kommer på så kan jag äntligen avsluta min serie om kvinnor som präster och vad som följt i den reformens spår.