Torbjörn Lindahl

mötte jag idag.

 

Simon och jag hade tagit en promenad och efter en runda på några kilometer hade vi bara några hundra meter kvar. Då sa jag till Simon att nu kan han gå i sin egen snabbare takt och inte behöva anpassa sig till min makliga fart. Och då kunde han ju sätta på kaffe också, ropade jag efter honom, vilket besvarades med 👍.

 

Men strax innan han började dra ifrån mig hade vi passerats av yngre kvinna som tydligen trodde att lätt rörelsehindrad äldre man snöpligt blev lämnad av sin följeslagare, så hon väntade på mig och frågade om allt var ok och om han övergett mig. Jag försäkrade att allt var ok att han var min son, nu på väg sista biten hem. Om hon sen tyckte särskilt synd om mig likafullt vet jag inte, men i vart fall erbjöd hon sig slå följe med mig sista biten. Inte mig emot, hon var ytterst trevlig. Och det visade sig att vi bor i samma hus. Några våningar lite snett  över mig hade hon lägenhet. "Mitt emot den stora tallen", dvs den som ger skugga på min altan mitt på dagen.

 

Oväntat, men trevligt möte. Och när jag kom hem var kaffet på G.