Torbjörn Lindahl

eller Fysioterapi - som det väl borde heta nu eftersom sjukgymnast numera heter fysioterspeut - var jag till idag på Stadsvikens hälsocentral (Obs! Inte vårdcentral).*

 

Jag gick där ca 10 ggr i okt-nov men i mitten av den senare månaden beslöt vi göra ett uppehåll fram tills nu. Mötet idag innebar mest ett samtal om vilka övningar jag också fortsättningsvis borde göra hemma. Jag visade honom även det övningsschema jag fick av tidigare fysioterspeut för flera år sedan.

- Flera av dom här övningarna är för lätta för dig nu.

Det har jag själv tyckt. Alltså får jag koncentrera mig på färre varav två tillagda av honom. Men bästa träningen - som jag alltså ska satsa mest på - är det som jag hittat på själv: gå upp och ner i närmaste trapphus och ta långa promenader.

 

För det senare kan jag ha sällskap av både Mats och Simon.

 

* men på de med pilar försedda skyltarna stod det sjukgymnastik inte fysioterapi!

Alltså tisdag. Jag skrev ju gårdagens blogg så tidigt att jag inte fick med kvällens händelse, möte med den s k Framtidsgruppen i bönhuset (Luleå Fridsförbund). Min ork engagera mig i dylikt blir tyvärr sakta allt mindre. Jag tror att jag snart behöver ersättas.

 

Idag var nog en promenad till stan t o r tillsammans med Mats den stora händelsen. Vi siktade på museet för att där kunna ta kaffe och räkmacka till väldigt hyfsat pris. Men när vi kom dit var det stängt pga renovering, hela veckan  Alltså fick vi vända tillbaka mot centrum och köpa detsamma fikat för nästan dubbla priset på Olssons konditori. 

 

Men det gjorde ingenting för när vi satt där kom två vänner ur gudstjänstförsamlingen i Hertsökyrkan vilka i sin tur stämt möte med varandra. Vi bjöd dem slå sig ner vid vårt bord och fick en pratstund om olika kyrkliga riktningar - högkyrklighet, lågkyrklighet, gammalkyrklighet - och vad en sann omvändelse är och vilka lärdomar man kan få ur själsvårdstraditionen nådens ordning. Alltså blev vi sittande mycket längre än Mats och jag skulle blivit ensamma. När vi gick satt de två vännerna kvar ytterligare en stund.

 

Alltså kom jag hem betydligt senare än planerat, men hann ändå koka de bruna bönor jag haft i blöt sedan igår kväll. God middag. På kvällen sedvanlig onsdagsbastu.

 

Besök på hjärtmottagningen på lasarettet om morgonen. For i god tid för att hålla tiden. Gick enligt order till centralkassan för att checka in och betala. Men då var det 25 min kvar till bokad tid och medicinmottagningen ligger precis i närheten.. Alltså hann jag gå och ta en kopp kaffe i fiket, vilket jag hoppat över på morgonen. Går sedan till medicinmottagningen och sätter mig i väntrummet några minuter före tid för EKG - och läkartid en kvart senare.

 

Efter en halvtimme kommer en vitklädd person och beklagar att hon är en kvart försenad. 

- Nej, trettio minuter sen, säger jag och tänker på tiden för EKG.

- Nej, jag är läkaren du skulle träffa för 15 min sedan. Kom med mig nu. EKG kan du göra sen.

 

Trevlig pratstund med trevlig läkare Och eftersom jag kallas till sjukhus "stup i kvarten" blir jag tvungen fråga varför jag kallats. Jag hade inte fått skriftlig kallelse utan bara telefonsamtal i fredags - tydligen en återbudstid.

- För att kolla upp att medicinen mot förmaksflimmer fungerar bra.

- Inga upplevda problem , sa jag.

- Och dina blodprover är bra, ser jag.

- Va! Jag har inte tagit några blodprover! 

 

??? från både läkaren och mig.

 

Fortsatt trevlig pratstund där läkaren konstaterade att jag borde kallats till ett återbesök i höstas efter bukspottkörtelinflammationen för knappt ett år sedan.

- Men det har tydligen blivit missat.

Hon tyckte också att jag återigen borde börja ta en av mina hjärtmediciner, vilken "sattes på paus" vid bukspottskörtelinflammationen förra året.

 

Redan när jag låg inne i maj förra året sa läkaren att han skickar remiss till min hälsocentral för uppföljning - kanske var det meningen att jag skulle återuppta den medicinen då? I vart fall har ingen sagt något om den. Nå, en dryg vecka efter remissens avsändande fick jag brev från en läkare på hälsocentralen som berättar att han mottagit remissen men då han sett att jag har en "pågående kontakt" på hjärtmottagningen på sjukhuset, skickar han remissen dit. Och där förblev den tydligen.

 

Eftersom läkaren idag var ytterst trevlig dristade jag mig också fråga om det som årligen kollades förr när jag hade "husläkare" på Björkskatans vårdcentral - blodfett och blodsocker - men som helt försvunnit sen jag vid flytten bytt hälsocentral och inte fått någon ny stabil läkarkontakt trots påstötning.

- Vi har för få distriktsläkare för att kunna ge en fast läkarkontakt. Man får höra av sig när det är nånting, var det svar jag fått.

 

En läkare jag känner från andra sammanhang som jobbar på min hälsocentral, sa, när jag beklagade detta att jag borde åtminstone ha kontakt med en diabetessköterska. Jag har försökt fixa det men lyckats ringa när den ena inte har telefontid och den andra semester.

 

Nå, nu tyckte den trevliga läkaren att vi borde ta prover och kolla det som inte kollats på åratal och samtidigt kolla varför hon idag i sin dator fått in svar "som såg bra ut" på prover jag skulle tagit idag trots att inte varit in på labbet....(?)

 

Alltså snabb gång från läkarrummet till labbet där det visade sig att dom blandat ihop mig med annan patient som också hette Lindahl. Tur att hans värden var bra, det hade ju inte varit så kul om jag oväntat fått veta att jag var döende. Att jag inte kallats in för EKG berodde enligt lika trevlig sköterska på att när dom sett i datorn att jag checkat in vid huvudentrén så gick dom efter några minuter och kollade i väntrummet, men fann mig inte - jag var ju i fiket med min kopp cappuccino i väntan på den bokade tiden.

- Vi brukar göra så från labbet att vi ropar in folk direkt dom checkat in - om vi är lediga. 

Men att titta in I väntrummet igen var tydligen för mycket.

- Tänk på det nästa gång, var hennes vänliga sluthälsning.

 

Det ska jag ta med mig men noterar att det aldrig tidigare under mitt snart 70-åriga liv hänt att man ropats in till labb eller läkare 20 min före bokad tid.

 

Men jag tar lika gärna med mig läkarens ord när hon insåg att saker missats, men att jag själv lyckats hålla en del i huvudet:

 

Måndag. Och inget särskilt hände mer än att jag gjorde lite av min sjukgymnastik och fortsatte läsa den bok jag håller på med.

Och idag åkte jag bil med Mats till kyrkan. Vi hämtade upp hans dotter Anna på vägen. Dom hade antecknat sig för att ordna kyrkfikat och jag fick vara med på ett hörn och bidra med sockerkaka. 

 

Vid kyrkkaffet satte jag mig vid samma bord som två kvinnor, den ena från Ukraina, den andra från Iran. Hur mycket dom redan lärt känna varandra vet jag inte (dom har båda gått i kyrkan en tid) men deras (något så när) jämnåriga döttrar har blivit goda vänner och umgås alltid i kyrkan.

 

När jag satt mig vid bordet och frågat dem lite om deras bakgrund och dom hört varandra berätta på något stapplig SFI-svenska började dom prata mer direkt med varandra. Roligt.

 

Själva högmässan var väl som vanligt. 49 personer vilket numera nästan börjar upplevas som lite.

 

Bosse och jag gjorde upp om att jag delar lite liturgiska sysslor med honom nästa söndag. Hur mycket jag tror mig klara får vi se.

 

Men redan på lördag kl 18 (inte kl16 som jag först skrev för någon timme sedan) firar Mats och jag mässa I Örnäskyrkan, inplanerad av Fridsförbundet. Och andakt i fastan i Hertsökyrkan fredag kl 18 glömmer vi inte heller.

 

Väl hemma från kyrkan tog Simon och jag en rejäl promenad.

 

blev det slut i Hockeymatchen mellan Luleå och Oskarshamn. Första åttondelsfinalen i bäst av tre. Luleå är alltså bara en (1) seger från kvartsfinal. Men de två följande matcherna spelas i Oskarshamn. Alla inser läget: vinner inte Luleå en av matcherna månd-tisdag då var kvällens match sista hemmamatch för säsongen. Alltså var det kul gå dit.

 

Men givetvis ännu roligare komma till högmässan i morgon. Mats har lovat stå för kyrkfikat och jag bistår honom. Bakade därför tre sockerkakor om förmiddagen. Det är mer kaffebröd än jag bakat de senaste 25 åren.*

 

 

* under min aktiva prästtid lärde jag mig av med det eftersom det blev kaffebröd i parti och minut vid kyrkkaffen, dopsamtal, sorgehusbesök och övriga hembesök.

 

hade vi i Hertsökyrkan ikväll. Initiativet till dessa tre fredagsandakter kommer från Mats och mig. Vi har nämligen saknat dylika. Under "min tid" som distriktspräst hade vi alltid fasteandakter i lite olika varianter. Samma tradition hade Mats i Malmberget. 

 

Ikväll var det jag som ledde andakten och predikade, Mats var med som hjälpreda och moraliskt stöd. Nästa fredag blir det ombytta roller. Vi har bestämt psalmerna tillsammans för att undvika onödiga dubbleringar. Ikväll lite enklare psalmer eftersom vi saknade musiker. Nästa gång då vi har musiker med blir det lite svårare psalmer bl a den mycket fina Min själ du måste nu glömma... och om två veckor blir det korsvägsandakt då vi går runt I huset och stannar till i bön och meditation inför bilder med motiv från de olika stationerna på Jesu lidandes väg.

 

Tiden för andakterna är kl 18. Ikväll var vi dock inte så många. Vi kan mycket väl vara betydligt fler. Välkommen!

 

Det undrar jag ofta. Jag börjar alltmer uppleva att min mormor hade rätt när hon en gång under min barndom yttrade,:

- Dagarna bara flyger iväg!

Och jag såg för min inre blick dagarna upphängda på ett snöre ungefär som lakan på ett klädstreck som snabbt fladdrade förbi i vinden lämnande mig kvar i stor förvirring

 

Nu är det inte mormor utan jag som har problem med flygande dagar. Varje onsdag när Mats och jag möts i bastun utbrister vi

- Tänk att vi är här igen, att det redan gått en hel vecka.

 

Samma sak när Simon och jag åker - han övningskör så ibland blir det en längre sväng - till Kvantum och veckohandlar varje tisdag kväll (pensionärsrabatt tisdagar).

 

Och ytterligare en rytm - tvåveckors denna gång - är mellan gångerna jag laddar min dosett med alla mediciner.

 

Söndag till söndag är ju också en naturlig del av livsrytmen. Men där finns ingen ångest över tidens gång. Nej  varje gång man träder in i kyrkan fylls man av glädje att återigen få fira mässa.

 

är programmet som lär ha gått igår. Jag är ingen absolut regelbunden tittare, men då och då har jag sett programmet och rätt ofta skrattat åt skämten som man ibland har svårt inte uppleva som rena inlägg i den dagsaktuella debatten. Som t ex för en tid sedan då man beskrev behandling av ungdomar (barn) med könsdysfori med oåterkalleliga hormonbehandlingar, utan att det funnits tillräckligt medicinskt underlag.

 

 Idag fick jag ett mail från god kristen vän som var mycket upprörd över fredagskvällens avsnitt där det skämtats om svenska kyrkan och dess ärkebiskopar och den påstådda vänstervridningen av kyrkan. Kontakta Svt:s klagomur var uppmaningen.

 

Alltså blev jag tvungen se programmet i svt play. Blev jag upprörd? Inte särskilt. Att skämta om svenska kyrkans förmenta öppenhet och samtidigt dess brist på engagerade medlemmar är ju något som vi präster gjort internt i årtionden. Svenska kyrkans famn är så vid att ingen känner sig omfamnad. Typ.

 

Är det då inte på gränsen till hädelse att skämta så mycket om biskopar och kyrkan? Tror inte det. Lite får man tåla. I jämförelse med sånt som många vänner bland de s k kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* fått uppleva under åren...så var svenska nyheter inte det värsta.

 

För mig personligen blir apparaten svenska kyrkan med dess biskopar, präster, anställda och förtroendevalda, i allt mindre utsträckning för varje år som går, ett äkta uttryck för Kristi kyrka i vårt land.

 

av viss betydelse, i alla fall för mig personligen, inträffade idag (dvs fredag, fast jag glömde publicera så det kommer först nu dvs lördag morgon).

 

Jag var till Hörcentralen för att prova ut nya hörapparater. Vid hörprovet visade det sig att min hörsel något försämrats, men inte alltför mycket. Några nya hörapparater såg jag dock inte röken av eftersom insatser måste gjutas i Danmark! efter de modeller audionomen gjorde i mina öron med silikon. Om tre veckor är det klart, då får jag fara dit igen.

 

På väg från sjukhuset stannade jag till vid Storheden och köpte fisk.

 

Men precis när jag kommit hem fick jag telefon av transportör som om 30 minuter ville komma och leverera nya kyl/frysen (en dryg timme före avtalad tid!). Alltså blev det bråttom tömma den gamla. Och när den nya väl var på plats tyckte vi det var snyggt och helt passande med metallblank istället för vitt. Vi insåg nämligen att både ugnsluckan och Micron har samma färg. Nu gäller det bara finna naturlig anledning byta vita diskmaskinen också så ser hela köket nytt ut 😄

 

Strax innan jag började detta inlägg tänkte jag - igen! - att jag borde skriva något s k seriöst, t ex något om kyrkligt/kristet anstrukna frågor. Några idéer som kunde utvecklas till blogginlägg uppstår understundom i huvudet då jag ögnar igenom Dagen eller Världen idag på nätet. Men så fort jag ögnat färdigt har jag glömt vad det var.😏

 

var jag (och Simon) idag.

 

Efter hans lektion på Kom-vux mötte jag upp med bilen och han övningskörde till Storheden där vi gick på en av affärerna för att köpa ny kyl/frys. Vi hade varit där för några veckor sedan och sett oss omkring bland alternativen och även fått lite råd av försäljare. Och fick med lite skriftlig info att i lugn och ro begrunda.

 

Alltså kände vi oss rätt säkra på vad vi ville ha. När det visade sig att Mats i sin lägenhet har precis en sådan som vi funderat på så bjöd vi oss dit på kaffe igår för att kunna se den kombikylfrys som vi annars bara skulle se på bild. Alltså rätt säkra på vad vi ville ha, som sagt.

 

Men si, så enkelt var det inte när vi återigen lotsades genom alternativen av trevlig och vänlig expedit. Antingen var dörrarna högerhängda, vi vill ha vänsterhängda. Och om dörrhängningen kunde bytas så fanns den modellen inte i vitt vilket vi ville ha, utan bara i blank metall. Problem. Men då föll min blick på en kyl/frys av annat märke som stod en bit bort, vit och med rätt höjd. Eureka, tänkte jag. Felet var bara att innerutrymmet i denna var 30 liter mindre än den vi först bestämt. 

 

Storlek eller färg, det är frågan. Efter viss tvekan valde vi färgen och bytte alltså märke. Men en viss tvekan ville inte ge med sig vare sig när jag gick för att betala eller när vi satt oss i bilen.  Alltså fick vi två gånger stanna och fundera valde vi rätt?

 

Nej, det gjorde vi inte, blev mitt slutgiltiga svar. 30 liter - tänk 30 förpackningar mjölk eller fil i kylen - det är rätt mycket. Alltså vände vi tillbaka.

- Jag följer inte med in, sa Simon. Han var jättehungrig och ville bara iväg.

Saken ordnades dock snabbt och elegant av samma vänliga expedit och kassörska som jag mött tidigare. Båda uttryckte försiktigt att dom nog tyckte jag till slut valde rätt.

 

 När vi for var det också med påtagligt större frid i sinnet. Är detta den världsliga varianten av handla (!) aldrig mot ditt samvete?

 

Sen blev vi tvungna lugna ner oss en stund så vi for direkt till stan och åt middagbuffe' på Exotic.

 

kommer här.**

 

Skvallret har nått mig via Mats som fått höra det av ett åsyna vittne. Vid någon samling här i stiftet hade de närvarande av Åsa Nyström (biskopen) fått uppmaning berätta något positivt gädjefyllt minne från det kyrkliga livet i stiftet. Själv gjorde hon det också. Och då valde hon berätta om en mässa i Hertsökyrkan som hon deltagit i. Hon hade upplevt den positivt och beskrev den som en blandning mellan högkyrklig och laestadiansk tradition. Det omdömet tackar vi för. Även om det enligt min ringa mening inte är något tydligt laestadianskt arv i själva gudstjänsten mer än att ett antal människor - dock betydligt färre än tidigare prästkollegor ofta trott - med mer eller mindre tydlig bakgrund i den laestadianska rörelsen som deltar i mässorna.

 

Men för att nu få ge en passning tillbaka - här kommer det verkliga syftet med detta inlägg - så tycker jag att man bör notera att gudstjänstlivet i Hertsökyrkan till stor del utformats och inspirerats av präster som inte skulle få bli präster idag med gällande behörighetsregler. Och för det andra borde det leda till något slags eftertanke att majoriteten av de regelbundna gudstjänstdeltagarna kommer från andra bostadsområden (övriga Domkyrkoförsamlingen, Nederluleå, Boden och även Råneå) och att dessa väljer fara till Hertsöyrkan för att en motsvarande önskad kvalite på gudstjänsten inte finns på andra håll.

 

Vilka slutsatser drar man, eller borde man dra, av detta?

 

 

* att sätta stiftet inom citationstecken är en påverkan från min gamle kamrat. När han var stiftsadjunkt ogillade han att man oftast sa "stiftet" när man i själva verket menade stiftskansliet och de anställda i stiftsorganisationen. Stiftet är ju vi alla som bor, tror och verkar kyrkligt inom det område som avgänsats som Luleå stift - inte bara ett gäng arbetskamrater med sina skrivbord i samma byggnad i Luleå

 

** med den rubriken förväntar jag mig en tydlig topp i besöksstatistiken

 

har näst äldsta dottern idag. Men hon är i Spanien så det blev grattis via sms. I övrigt hände väl inget särskilt. Jag tvättade lite och Simon och jag handlade på Kvantum och tog i samband med det lite övningskörning som förde oss till både Lövskatan och Gammelstad.

 

Upprepar det som Mats och jag ofta uttrycker för varandra: tur att man är pensionär så man hinner allt man ska göra utan att något slags arbete inkräktar på ens dyrbara tid.

 

Idag började jag också läsa en bok. Recension kommer.

åt jag idag. Men inte ensam.

 

När Johan Marklund är i stan så bestämdes att vi skulle träffas för lunch. Mats och Johan och jag + Bosse och Stefan Aro som jobbar från Luleå denna vecka. Det var Stefan som var den femte närvarande prästen i högmässan igår.

 

Alltid roligt få träffa prästkollegor med vilka man har god gemenskap och samsyn i många frågor. Sådana präster fanns det betydligt fler av förr i tiden. Numera blir det sakta allt färre.

 

Mats och jag promenerade till stan. Efter lunch gick vi och Johan till församlingsexpeditionen. Johan för att hälsa på tidigare arbetskamrater. Mats för att lämna en tidrapport för tjänstgöringar i Hertsökyrkan. Och jag för att anmäla inplanerade fasteandakter* under Mars månad så att de kommer in i domkyrkoförsamlingens planering och på hemsidan

 

 

* Fasteandakter tre fredagar kl 18, de två första med läsning ur (predikan över) Johannesevangeliet (10/3 Torbjörn, 17/3 Mats). Den tredje (24/3) som korsvägsandakt då vi går runt i kyrkan och stannar till inför bilder om de olika stationerna på Jesu lidandes väg.

.

kan väl få sammanfatta dagen. Men jag gick en promenad också. Dock mycket kortare än planerat. Hade väl tränat nog så hårt igår så det satt i benen.

 

Besöket var min gamle kamrat som kom förbi med lånad bok* som han råkat hitta i sina gömmor (och berättat om på sin blogg) och tog sig för att läsa ut för att sedan kunna återlämna, vilket skedde idag.

 

Mässan var i Örnäsets kyrka kl 16. Inplanerad av Fridsförbundet som har möteshelg med kallade predikanter denna helg. Mats ledde mässan och predikade, jag distribuerade. Mycket folk. Spontant tänkte vi att hela Fridsförbundet var där. Men när vi en stund efter mässan gått över till bönhuset för fortsatt gudstjänst kl 18 mötte vi flera som vi inte sett I kyrkan.

 

Predikanter från Finland. Trots att ena predikan tolkades från finska pågick gudstjänten bara till 19.15. 

 

När Mats och jag åkte hem berättade han att Fridsförbundets ordförande Mattias med honom bokat in mässa i Örnäsets kyrka lörd 18 mars kl 18. Då får jag predika och Mats celebrerar.

 

 

* Bengt Birgersson: Som stjärnor i Herrens hand (Prästmötesavhandling för Missionsprovinsen)

 

på lokala fiket Lilla skafferiet med god vän. Planen var att Mats skulle komma med och att vi sedan skulle ta oss till stan och promenera på isvägen. Men därav blev intet för på morgonen ringde Mats och meddelade att han prioriterade att fara ut till stugan istället. Alltså fick jag själv ta mig till stan och göra två enkla ärenden. Men när dom var klara så hade moln börjat skymma solen, så lusten till promenad på isen falnade.* Alltså gick jag hem. 

 

Väl hemma blev det under eftermiddagen a) TV-tittande på sändningar om Ukrainakriget; b) lite övningar enligt program jag fått av sjukgymnast; c) middag till vilken Mats blev bjuden.**

 

Sent på kvällen lockade Simon med mig på rejäl promenad.

 

---

 

 

* ska man gå ut på isen ska det vara soligt väder!

 

** synnerligen lämpligt insåg jag senare då jag i tidningen läste att det var hans namnsdag

 

heter en bok av John Bunyan - han som också skrev Kristens resa - som min gamle kamrat skrivit om på sin blogg. Fick lust köpa den och kollade därför på nätbokhandlare, men hejdade mig i sista minuten; olästa böcker har jag nog av. Men sannolikt är den läsvärd.

 

I övrigt bestod dagen av läkarbesök på sjukhuset (inget allvarligt att oroa sig för) på förmiddagen och mässa i hemmet hos pensionerade diakonen Tommy under eftermiddagen.

Simon och jag tog en promenad till stan under eftermiddagen. Jag funderade på att ta rollatorn men Simon tyckte jag skulle nöja mig med käppen.

- Du går snabbt nog med den.

 

Väl inne i centrum hade Simon ett ärende som snabbt var avklarat, sen gick han hemåt igen. Jag dröjde mig kvar en stund i förhoppningen att kunna hoppa på samma buss som Mats sagt han skulle åka med. Men ingen Mats på bussen. Väl framme i Hertsökyrkan fick jag förklaringen. När han stod vid hållplatsen några minuter före utsatt tid, kom föregående buss nästan 10 minuter försenad. Då tog han den istället.

 

Nå, skälet att vi båda for till kyrkan gissar ni väl. Askonsdagsmässa.

 

Bosse celebrerade och predikade. Mats hjälpte med distributionen av både aska (kors på pannan) och Kristi blod.* Exakt antal.vet jag inte men en bra bit över 30 deltagare skulle jag gissa.

 

Nu har fastan börjat. 

 

 

* inspirerad av våra koptiska vänner säger jag kropp och blod om det som utdelas i nattvarden, inte vin och bröd.

var jag till idag. Som gäst. Brodern till vännen Tommy Eriksson begravdes och jag blev inbjuden tillsammans med gamle prästkollegan Arne Söderström som jag hämtade vid hans äldreboende.

 

Det är väl inte min uppgift att recensera enskild begravning, men jag måste få uttrycka att jag inte är ett med den ökade tendens till viss upplevd pratighet - som blir allt mer påtaglig för varje år som går och delvis blivit kodifierad i senaste handbok, t ex att man före första psalmen kan säga några korta inledande ord av typen "vi är samlade för att följa N.N....och överlämna honom i Guds händer". Och sen att prästen pålyser alla psalmer så man inte vågar lita på nummertavlan och folks normala förstånd: när orgeln börjar låta är det dags att sjunga. Och eftersom kära läsarna är väl medvetna om min grundhållning i kyrkliga frågor så säger jag som ofta ju förr desto bättre.

 

Men det var givetvis en glädje kunna vara med och visa respekt för en person jag träffat flera gånger och kunna bereda gamle prästen Arne en möjlighet vara med. Han kände den bortgångne bättre än jag.

 

fick jag förrätta idag. Eller, när vi i svenskkyrklig ordning gör detta så är det ju ofta inte bara kommunion utan hel nattvardsgudstjänst. Så även idag. Två psalmer men läst nattvardsliturgi. Även tre anhöriga till den äldre kvinnan var med.

 

Hennes son och jag bröt upp samtidigt. Men när vi tog hissen ner gick det inte lika bra. Den fastnade.

- Tur att jag har lite bröd och vin kvar i väskan, tänkte jag. Då klarar vi oss en tid utan att svälta ihjäl.

 

Tel till nödnumret som fanns angivet i hissen. Men dom hade inte längre serviceavtalet fick vi veta. Men innan vi hann kontakta annan operatör började hissen röra sig och stanna vid en våning. Vi valde då kliva ur och gå ner. Min färdkamrat som har sin mors adress i huvudet lovade ringa då han kom hem. Han ringde även sin syster som var kvar hos modern och uppmanade henne låta bli hissen när hon skulle fara.

 

Lite spännande, men lyckligt slut. Hoppas ingen annan fastnar innan serviceman gjort sitt.

 

Ikväll var det sedan bastu. Mats och jag hade flyttat bastudag från onsdag för att kunna ha lite fastlagsfest med några kollegor. Tyvärr kunde ingen av dem komma så vi blev ensamma. Men vi fick efter bastun sitta hos Mats och titta på filmen Barfotarop. lntressant påminnas om detta embryo till den stora folkväckelsen under artonhundratalet. Men rent filmmässigt var det väl en amatörproduktion.