Hittills har jag - vad de kyrkoanställda beträffar - mest berört prästers och musikers roller i högmässan. En kyrkomusiker är oftast både orgelspelare och körledare. Den som i likhet med undertecknad arbetat i stadsförsamlingar, har i stort sett alltid haft förmånen arbeta tillsammans med kunniga och kompetenta musiker. Det är en källa till stor tacksamhet.
Vad prästen beträffar har jag mest nuddat vid prästen som liturg, och vad gäller prästens agerande i liturgin så bör man följa principen pastor ska veta vad pastor gör. Det spelar mindre roll om präster har vissa olikheter inbördes i liturgiskt agerande - som tidigare nämnts är det viktiga att församlingen får vara trygg i sitt (invanda!) agerande -men prästen ska åtminstone själv veta vad han avser med det han gör. Församlingen måste intuitivt kunna känna att det är samstämmighet mellan ord och liturgiskt agerande. Varning för egna påhitt som symboliska handlingar!
Men prästen i vår kyrkas tradition har ytterligare en viktig roll - som av många betraktas som den avgörande, nämligen förkunnaren, predikanten.
Hur "duktig predikant" ska då en präst vara? Jag har brukat uttrycka att om gudstjänsten ska bära så måste även predikan vara minst så "bra" (vad det nu är?) att de genomsnittliga gudstjänstfirarna tycker det är "lönt" att fara till kyrkan. Om prästen undrar vilken nivå det är kan han göra följande självtest:
"Om jag vore ledig idag och valde bort skoterturen på isen i det underbara vädret, för att gå i kyrkan och lyssna på min egen predikan, skulle jag då om några timmar, när solen börjar gå ner och skoteråkningschansen försvunnit, tycka att det var värt det?
Men det finns, utöver präster och musiker, ytterligare två kyrkliga yrkeskategorier vars konkreta uppgifter på ett mer tydligt sätt brukar räknas till kärnverksamheten, nämligen pedagoger och diakoner Hur ska dom (kunna) vara engagerade i gudstjänsten på ett naturligt sätt? Jag tror bestämt att om pedagog och diakon ska "jobba i gudstjänsten" så ska dom i första hand i och i samband med högmässan göra i princip samma sak som på vardagarna!
Det skulle t ex för församlingspedagogen kunna innebära att lära och hjälpa fr a barn och unga och och konfirmander att kunna fira högmässa, hjälpa dem förstå vad som händer och veta hur man agerar; leda/organisera söndagsskola; engagera barn och unga som går i procession och bär kors och ljus och samla dom till nödvändig "utbildning".
För diakonen innebär (tjänste-) närvaron i gudstjänsten fr a att se vilka särskilt behövande som är närvarande (sjuka, gamla, handikappade) och ge dem det stöd och den hjälp de behöver, antingen själv eller genom att be andra gudstjänstfirare om assistans.
Naturligtvis kommer dessa yrkesgruppers gudstjänstuppgifter att överlappa varandra.* Vem som känner det naturligt att engagera sig i vad är väl också beroende på läggning och intresse. Och allt detta förutsätter ett så troget gudstjänstfirande att den anställde känner sig hemma i gudstjänstförsamlingen och av densamma uppfattas som "en av oss". Att kyrkoanställda normalt har sitt "privata" gudstjänstfirande i samma kyrka som där dom arbetar är givetvis önskvärt.
Inför avslutningen av detta inlägg tvingas jag erkänna att här närmar jag mig p.2 där min numera rätt kompakta högkyrklighet sviker mig (som jag brukar uttrycka det).** Jag erkänner:
jag har har alltid haft svårt att helt förstå - det som många högkyrkliga drivit i årtionden - nämligen att diakonins ställning i församlingen skulle stärkas av att diakonen - iklädd alba och stola - sitter på plats i koret och utför sådana uppgifter som prästen normalt gör: leda förbön och distribuera nattvarden.
I mina ögon måste det göra diakonin betydligt mer synlig och upplevbar om diakonen rör sig mitt bland folk, ser vem som behöver hjälp och ser till att den hjälpbehövande får det, än att diakonen sitter långt från den vanliga församlingen, iklädd vad som de flesta kommer att uppfatta som prästkläder, oförmögen (åtminstone för stunden) att ge en hjälpande hand.***
Och så allra sist:
Eftersom jag vet att både arbetskamrater och vänner ur den församling jag tjänat, läser denna ringa blogg, så vill jag till sist uttala
- Om någon anser att min oförmåga (eller ovilja) - att planera, förutse, delegera, uppmuntra och instruera, eller vad det nu kan vara - är det som varit det stora hindret för denna visions förverkligande i något avseende i de sammanhang där jag verkat; så vill jag inte förneka att så kan vara fallet. Jag är långt ifrån att betrakta mig som fullkomlig. Endast har jag här velat vittna om det som jag, i all svaghet, försökt följa, och som präglat mig - mer tydligt för varje år som gått.
Om vi däremot är oense om själva målet, då får jag ändå erkänna att jag personligen står fast vid den vision som blivit min.
* är det mest pedagogik eller diakoni att erbjuda sin hjälp åt en helt gudstjänstovan människa som i sin förvirring känner sig utanför gemenskapen?
** nr 1. är att jag (på laestadianskt vis) efter syndabekännelse och bön om förlåtelse, kan ta emot ett löfte om Guds förlåtelse även av en lekman/kvinna
*** en annan sak blir det om man i församlingen samlar en grupp lekmän som delar förbönsuppgiften och diakonen i den gruppen har ett (ledar-)ansvar. Notera att om andra än prästen leder (delar av) förbönen i mässan så ska förbönen ändå "hänga fast" i liturgin genom att prästen inleder och avslutar.
