Torbjörn Lindahl

Hur blev det med den kan man undra? Åtskilliga är de vänner och släktingar och trossyskon som utbrustit i ungefär ja nu blev julfriden förstörd när dom sista veckan före jul tagit del av nyheten om Luleå domkapitels beslut att skilja en präst i norrbotten från hennes prästämbete.

 

Då jag senaste dagar läst igenom domkapitelsbeslutet en gång till och skummat igenom centrala delar flera gånger, så kan jag ännu mer absolut inte begripa vad "i alla fridens tider" * det är som skulle göra det nödvändigt skilja denna (för mig, hittills okända) prästkollega från rätten att vara präst.

 

Att försöka ordagrant återge exakt vad prästen sa tror jag blir svårt. De ord som påstås ha använts skiljer sig  på flera punkter i de olika konfirmandernas redogörelser.  Men om man försöker sila fram det centrala i konfirmandernas minnen tillsammans med prästens och hjälpledarens redogörelser så står jag fast vid min tidigare uttryckta uppfattning: detta skulle jag själv, rent innehållsmässigt, kunnat säga. Och enligt denna grundmall har stora delar av landets prästerskap undervisat konfirmander i årtionden.

 

Så frågan till domkapitlet och biskopen blir:

 

Men inlägget skulle ju handla om julfriden (och julglädjen). Nej, den försvann inte. För mig är det viktigaste att få fira ordentlig högmässa på Juldagen. Då är julhelgen räddad.

 

Julafton hade jag besök av två av de äldre barnen (barnen? 38 och 36 år gamla). Annandagen tog äldste son och jag tåg till Umeå där vi hade mycket trevligt julkalas tillsammans med bröders familjer inkl barnbarn, svärsöner och söners flickvänner. Då en av yngre broders söner har flickvän fr Canada och de unga tu avser gifta sig därstädes i februari ordnade min yngre bror ett spex i form av repetition inför bröllopet. Givetvis innehöll repetitionen allt som hör en bröllopsfest till. Bl a en nyskriven visa Lindahl och Mandy Pipher, vilken vi sjöng under högljudda skratt (melodi Fritjoff och Carmencita). Min tvillingbror (som har vana efter att ha gift bort tre döttrar) fick vikariera för brudens far och hålla första talet. Givetvis fick blivande brudparet tillsammans skära upp första tårtbiten.

 

När närvarande barnbarn (7 st) började bli trötta och disken var klar avslutades festen. För min och sonens del blev det efterfest hos yngre bror. Sonen tog tåg hem direkt på morgonen dagen efter. Själv stannade jag en natt till och kunde besöka mina båda bröder med familjer ännu en gång. Roligt var det också att hos tvillingbrodern träffa goda vänner från Vännäs som tittade in på kort besök.

 

Har dessa givande och glada händelser varit tillräckliga för att hålla den domkapitelsskapade ofriden på behörigt avstånd? Givetvis! Men när som helst kan vi på ett ögonblick återvända till den s k kyrkliga verkligheten. Och då utbristet vi:

 

 

 

* ett av min pappas favorituttryck