Torbjörn Lindahl

Sedan 1986 års handbok infördes inom svenska kyrkan finns en stor bredd alternativ till de flesta av högmässans moment. Men man bör nog - snarast av pedagogiska skäl - begränsa sig till ett något färre antal och använda dessa på ett konsekvent sätt. T ex alt a under fastan, alt b under trefaldighetstiden osv. Att man med några års mellanrum byter och väljer andra alternativ är inget hinder, bara man är konsekvent och uthållig så att församlingsdeltagarna har en rimlig chans lära sig gällande högmässoordning utantill. Den som deltager regelbundet i samma församling - säg minst varannan vecka - ska på relativt kort tid kunna erfara att agenda är onödig.* Man ska absolut inte uppleva sig vara tvungen fira gudstjänst med papper i handen. Givetvis bör rena prästmoment i liturgin (t ex nattvardsbönen) vara variabla och inte stå tryckta i eventuell gudstjänstordning. Men prästen bör likväl inte ständigt byta nattvardsbön utan ge möjlighet till visst igenkännande även i det momentet.

 

Det kan även finnas skäl att påminna om att agenda som upplevd nödvändighet i svenska kyrkan, gällt endast sedan introduktionen av 86 års handbok eller - i försöksförsamlingarna - från 70-talets slut. 35-45 år är i ett kyrkohistoriskt perspektiv sannerligen inte "alltid". Före dess förväntades alla normalt fira högmässa "utantill", med imitation av de mer gudstjänstvana (fr a se när folk står eller sitter) som enda hjälpmedel. Än i denna dag är imitation utan tvekan det allra bästa hjälpmedlet när det gäller att lära sig högmässan. Men det förutsätter att högmässan i varje församling firas så långsiktigt konsekvent att de vana och regelbundna guddstjänstfirarna verkligen har möjlighet lära sig.

 

Givetvis är det viktigt att präster och musiker som mer tillfälligt tjänstgör i församlingen anpassar sig till lokal ordning så det inte blir församlingen som måste ändra sitt eget invanda beteende och anpassa sig till den gästande.

 

När man firar högmässan på ett förutsägbart sätt söndag efter söndag är det sedan möjligt att introducera fler alternativ och alltmer församlingsaktivitet steg för steg, t ex att stå upp under böner.** Det bör givetvis - återigen! - påpekas att den ursprunglia normala kroppsställningen under en gudstjänst är stående. Sitter gör man när man inte själv är tydligt aktiv, när man "bara" lyssnar, fr a under predikan.***

 

 

*  jfr hur dumt det vore om barnet skulle behöva en agenda för att i hemmet kunna säga innantill: mamma jag är hungrig! Och gudstjänsten är Guds barns hem.

 

** i Hertsökyrkan har vi nått till att stå under kollektbön och hela nattvardsliturgin (+ in- och utgångspsalm); nästa steg borde bli att stå under förbönen och under tackbönen efter mässan.

 

*** kyrkbänkar blev vanliga i svenska kyrkan först på 1600-talet.