Torbjörn Lindahl

Ofta under senare år har jag efter helgen berättat om gudstjänsten jag deltagit i. Sedan påsk har det dock blivit mindre av den varan eftersom mäss- och gudstjänstlivet legat nere i den kyrka där jag oftast går. Nu anar vi dock slutet på nedsättningen eftersom gudstjänster ska börja firas fr o m pingstdagen.

 

Men fram till dess kan jag väl glädja kära läsarna med enklare vittnesbörd. Idag har jag inte varit på någon offentlig mässa. Men mässlös var jag ändå inte eftersom jag idag hörsammat kallelsen till två sjukkommunioner.* I båda fallen var anhöriga eller vänner med, så  med sammanlagt sex olika personer fick jag dela Kristi kropp och blod.

 

Jag säger fortfarande som ofta förr: att få komma med det heliga sakramentet till någon avsidestagen eller sjuk - och särskilt i de situationer där döden nalkas - det är absolut en av prästsysslans allra finaste och mest välsignade uppgifter.** Och även den som är långvarigt sjuk, men inte dödssjuk, ska veta att prästen kan komma med sjukkommunion många gånger.

 

 

* prästuppgiften upphör inte bara för att svenska staten  har regeln att man ska gå i pension. Pensionen är - med Karlsson-på-takets uttryck - en världslig sak.

 

** förmånen och glädjen få stå i denna tjänst är kanske huvudanledningen till att jag aldrig tagit det steg som emellanåt - när min egen kyrkas brister blivit alltför påtagliga - lockat (=frestat?) mig: att konvertera. Jag har en gång känt den tydliga kallelsen att bli präst; jag kan inte av egen vilja ta ett steg som skulle innebära att jag inte längre vore det.