Torbjörn Lindahl

blev det för mig på fredag kväll.

 

I tisdags efter samtalskvällen i bönhuset blev jag tillfrågad om jag kunde ansvara för vuxengruppen på Bibeltimmen fredag kväll.  Sagt och gjort. När jag funderade över tema kom det för mig att säga något om nicenska trosbekännelsen. Det gick väl kanske acceptabelt bra men nog kände jag mig ganska trött och förvirrad. Så även om jag är förhållandevis återställd rent fysiskt efter stroken så finns nog något slags hjärntrötthet fortfarande kvar.

 

 För någon kväll sedan - när jag uppenbarligen inte tyckte att jag hade viktigare saker att göra - satt jag och surfade på måfa bland gamla blogginlägg. Då råkade jag stöta på ett med rubriken Laestadiansk sakramentsförvaltning från 27 jan 2015. Redan då diskuterades tydligen de frågor som nu förts upp till ytan. Jag försökte då analysera de argument som jag i olika sammanhang hört som anledning till att det (snart) inte längre är möjligt ta del av kyrkans sakramentsförvaltning. Jag delar väl i princip fortfarande min dåtida värdering av de olika argumenten även om jag medger att svårighetetna ökar för varje år. Läs gärna och begrunda.

 

Och när jag då på nytt bekänner min tro i sakramentsfrågan så är det väl tillåtet och rimligt för mig att kliva ur den principiella neutralitet mellan de olika alternativen som vi i framtidsgruppen hittills ålagt oss och då kan jag tydligt och klart deklarera att för mig personligen är det något av de alternativ som inkluderar giltigt biskopligt vigda präster som är enda möjligheten. Kyrkan eller Missionsprovinsen spelar dock i princip mindre roll.

 

Att det i den hittillsvarande framtidsgruppen även finns andra åsikter (och även i fridsförbundet som helhet) är dock inget jag vill förneka.

 

Idag blev det däremot högmässa i Hertsökyrkan. Och vid kyrkkaffebordet satt flera personer med anknytning till Fridsförbundet så samtalet om ovannämnda frågor fortsatte där. Men redan när jag satt/stod i kyrkan under gudstjänsten upplevde jag en sådan glädje i gemenskapen med 50 andra att jag vid kyrkkaffet tog chansen att uttrycka vad jag kände. Det sätt på vilket vi idag firar högmässa är i stort sett exakt enligt den gudstjänstmodell som jag haft som mål och strävat mot under hela min prästtid. Stort tack att ni vill vara med.